Svenska skolpolitiker…finns dom?

Redan på 90-talet fanns en betydande kritik mot utvecklingen av den svenska skolan. Kritiken riktade sig mot sjunkande status, sjunkande löner, sjunkande respekt för läraryrket, valhänta om än välmenade styrmedel och kulmen nåddes när Göran Persson självsvåldigt drev igenom en kommunalisering av skolverksamheten.

Anledningen var att man trodde att skolan fungerade bättre när beslutandefunktionerna kom närmare människorna som berördes. Vad skolpolitiker på riksplanet inte visste, men skolpersonal var smärtsamt medvetna om, var att den kommunalpolitiska välmeningen på skolans område, på intet sätt bars upp av motsvarande kompetens i skolpolitiska frågor, liksom saknades den nödvändiga lyhördheten gentemot de människor som drabbades av de komunalpolitiska yvigheterna, nämligen elever, lärare och skolledare.

Sedan dess har utvecklingen fortsatt rakt neråt, lärarlönerna, yrkesstatusen och elevernas kunskaper har sjunkit ännu djupare, skolresultaten skiljer sig allt mer beroende på vilken skola man går i och var i landet skolan är belägen, allt ackompanjerat av diverse ystra experiment med självstudier, studieresor med inriktning på keramik, teoretisk slöjd, en till en metoder och diverse egendomliga pedagogiska krampanfall i syfte att dölja att man som komunal skolpolitiker inte har en aning om vad som är bra för skolan. Dessvärre har kompetensen på riksnivå inte visat sig vara större, vilket också gäller lyhördheten gentemot yrkesutövarna.

Det är därför resultaten på Pisaproven fått ett sådant enormt genomslag. Svenska skolpolitiker har en enastående tondövhet gentemot de som kan sitt yrke och jobbar inom skolan, medan impulser utifrån, ex från Pisatester, fortfarande kan tränga igenom deras tjocka dimma av självgodhet och ignorans. Det är ju inte roligt att skämmas inför andra länder, bevars.

Skuggan över dagens kommunala skolpolitiker i till exempel Falkenberg faller inte djupare än över deras föregångare. Att Kerstin Angel (c) trots vällovligt uppsåt inte förmår göra något vettigt med den kommunala skolan har hon gemensamt med Ing-Marie Börjesson, c-politikern som på sin tid i media förbjöd lärare att kritisera läroplanen, en inställning som är typisk för kommunal överhet.

Väldigt förenklat kan man ställa sig den vitala frågan: – Gör våra politiker rätt för sina generösa arvoden och förmåner, när de år efter år stillatigande åser hur skolan faller djupare och djupare utan att göra något åt det? Är de helt enkelt totalt överbetalda och odugliga att sköta de samhällsviktiga uppgifter de anförtrotts av allmänheten?

Allt angelägnare blir frågeställningen, när man ser att detsamma gäller infrastrukturen/järnvägen, sjukvården, trygghetssystemet, arbetslösheten och inte minst integrationsfrågorna.

Har vi egentligen politiker som tar sitt ansvar på allvar, som är ideologiskt engagerade och helt enkelt vill göra skillnad och göra ett bra jobb?

Frågan bör ställas för att kunna undvika en annalkande samhällskris.

Lundsberg, överklassens Hjällbo, och Treschow

Överklasskolan Lundsberg har stängts tillfälligt. Eleverna är så chockade att de ligger i dikena och gråter, föräldrarna är så upprörda att de JO-anmäler stängningsbeslutet, som enligt samtliga berörda är fullständigt felaktigt. Lundsberg är ju en sån trygg och fin skola där alla elever vill vara kvar.

Orsaken till att skolan stängts är alls inte, enligt dessa människor, att skolmiljön i hög grad präglas av kränkningar, har ett informellt regelsystem med inslag av pennalism, att äldre elever systematiskt kränker yngre elever som utsätts för maktlekar, nattliga besök med misshandel på elevrum, översköljning av kallt vatten i sängarna och sönderklippning av kläder, att yngre elever kallas tarmäckel, utsätts för grovt våld, bl a i form av en slags dränkningstortyr,att skolan ägnar sig åt bidragsfusk och dubbelfaktureringar på 2,5 miljoner osv, allt enligt utredning av skolinspektionen.

Det beror heller inte på att elever får kvastskaft uppkörda i anus, att anus spräcks av hårda sparkar när elever med ögonbindel sparkas framåt i en invigningsritual, att yngre elever tvingas vara slavar åt äldre elever, att elever urinerar på bild av en rektor som sparkats för att han vill göra något åt eländet, att yngre elever utsätts för bajs- och urinkastning, att elever tvingas till oralsex med äldre under överinseende av andra elever, att minderåriga kvinnliga elever tvingas klä av sig och hångla med äldre elever, att äldre elever tafsar på yngre elevers könsorgan osv, osv, allt enligt uppgifter som framkommit bl a i Uppdrag Granskning och i många vittnesmål från de elever som vågar säga ifrån.
Nej, allt detta är absolut ingen anledning av stänga skolan, enligt Lundsbergare. Den enda orsaken är att skolinspektionen driver en politiskt betingad propaganda mot skolan och som ett led i denna propaganda väljer att stänga verksamheten. Det är orsaken till varför Lundsbergs elever ligger i dikena och gråter.
Det egentliga skälet är emellertid mer hjärtskärande än så. I likhet med många förortsungdomar med utländsk härkomst, har lundsbergseleverna inte heller en fungerande familj att bo hos. 17 elever av 170 har föräldrar som bor utomlands, övriga ca 153 har föräldrar som bor i Sverige, men som saknar tid, lust eller möjlighet att ta hand om sina barn. De överlåter föräldraansvaret till Lundsberg, för en summa av 220000:- om året. Därför blir Lundsberg elevernas enda fungerande hem. Undra på att eleverna reagerar när det stängs, för vart ska dom ta vägen?
Lundsberg överlåter i sin tur föräldraansvaret åt eleverna själva och kallar det kamratfostran och däri ligger likheterna med hur många förortsungdomar har det. När förortsungdomarnas föräldrar till sin förtvivlan tvingas ge upp sitt föräldraansvar av sociala orsaker, söker sig ungdomarna ut till kamratgänget på gatan, precis som lundsbergarna inordnar sig i gruppstrukturen på elevhemmen.
Där råder gruppens normer, med hackordningar, maktstrukturer, grupptryck, strängt lojalitetstvång och andra gruppmekanismer som i sin tur leder till en förödande brist på empati och medmänsklighet. Vill man bryta sig ur kostar det i princip allt vad man har av tillhörighet och gemenskap.

Därur växer kriminalitet och en människosyn som förklarar såväl förortskravaller som övergrepp på Lundsberg. Där finner man också förklaringen till den totala brist på empati och den förödande självupptagenhet som gör att lundsbergare, såväl gamla som nya, väljer att blunda för att medmänniskor kränks och istället skuldbelägger skolinspektionen när de egna intressena inte kommer i första hand. Och eftersom såväl nya som gamla lundsbergare varit en del av övergreppsstrukturen och därför delar på skuldbördan, är det ytterst få som kan ens erkänna vad som förekommer på skolan, det vore ju att förminska sig själv, anser dom.

Därför kan en Lilliehök påstå att Lundsberg aldrig fungerat bättre än nu, därför kan en feg och förljugen rektor Staffan Hörnberg passivt vidmakthålla en förtryckarkultur inom skolan. Därför kan en Treschow i Hallands Nyheter eller en Wachtmeister i TV gå i försvar för en skola som kränker sina egna elever.
För vem skulle ta hand om barnen annars? Föräldrarna själva? Skulle inte tro det.
Ur denna soppa skapas Sveriges ledarelit och säkerligen finns här orsaken till många av de övergrepp som makten står bakom, mot enskilda svenska medborgare. Bristen på empati i statlig och privat förvaltning är inte sällan upprörande.

På samma sätt som inom ungdomsgäng i förorterna.

Hitlerpriset tilldelas förre JK, Göran Lambertz

RMSS har svårt att förstå att människor vill ta emot ett Leninpris, låt vara att en del mindre nogräknade personer tycker att 100000:- är värt att belasta sitt samvete för. Likaväl som man utan samvetskval kan löga sig i ett Leninbad.

Men det är inte så som okunnigt folk har för sig, att Lenin var en otäck despot med blodfärgade händer. Han gjorde nämligen många bra saker också, påstår de upplysta.

Detsamma kan sägas om den kände Adolf i det germanska 1000åriga riket, varför det är logiskt att RMSS nu instiftar Hitlerpriset. Vi ämnar varje år förläna en värdig vinnare den beaktansvärda prissumman av 100 kronor. Beloppet står i omvänd proportion till de vederstyggliga gärningar som Hitler, i likhet med Lenin, Breivik och andra galningar av olika kalibrar, har utfört med det allmänna bästa för ögonen. Att det gick åt helvete har ju uppenbarligen ingen betydelse för utdelande av priser typ Lenin.

Efter att prissumman har utdelats inbjudes till ett bad på stranden utanför reningsverket i Falkenberg, numera lämpligen benämnt Hitlerbadet.

Vilka anser då RMSS kan konkurrera om detta eminenta pris under 2012? Kandidaterna är många, men vi har kommit fram till att vår egen svenske Bagdadbob, förre JK och numera justitierådet Göran Lambertz, är en välförtjänt vinnare i hård tävlan med sin bäste vän förre chefsåklagaren Christer van der Kwast. Utan Lambertz hade ingen kunnat försvara ett rättsväsende som dömt en galen svensk medborgare för 8 mord utan minsta bevis, med ett orubbat förtroende för galningens trovärdighet som domskäl.

En sådan rättsstat kan enbart försvaras av en dåre av samma kaliber som Tomas Quick var och därför kvalificerar sig Lambertz som odiskutabel vinnare av 2012 års Hitlerpris.

Prissumman skickas i brev till Högsta Domstolen där Lambertz har sitt dagliga värv. Med spänning emotser RMSS 2013 och vad året har att bidra med när det gäller kandidater till det nyinstiftade Hitlerpriset. Det lär knappast saknas ambitiösa tokstollar i år heller, lika lite som det saknas ärelösa pristagare till Leninpriset.

Det var synd om Olof Palme

Mycket har skrivits och skrivs om statsminister Palme, hur älskad och hatad han var, hur begåvad och kärleksfull, hur arrogant och elak. Men den aktuella TVdokumentären visar en inte så ofta kommenterad sida hos honom, hans närmast totala oförmåga att förstå hur hans egen diskurs påverkade andra människor.

När hans kollegor vid något tillfälle försöker förmå honom att förstå att det inte leder till framgång att platta till sina motståndare ( Fälldin), förstår Palme över huvud taget inte vad de menar. Här har jag material som jag inte får använda i debatten, säger han och inser inte att det gäller hans sätt att lägga fram det.

Möjligen var hans omvittnade begåvning parad med en avstängdhet som visade sig vara förödande. Saknar man förmåga att anpassa sin retorik efter omständigheterna, eller att leva sig in i hur andra upplever det man säger, då går man på i ullstrumporna tills allt brakar samman. Förmodligen var han helt omedveten om sin egen hånfulla arrogans i många situationer och de reaktioner hos omvärlden den föranledde.

Därför växte hatet hos de som utsattes, liksom upprördheten över hans oförblommerade sätt att blåljuga inför hela svenska folket gång på gång. Det var inget problem för Palme, han förstod inte ens vad det växande hatet mot honom orsakades av. Därför var han sin egen värste fiende.

Det hade varit konstruktivt om välkammade och vanliga snälla politiker och övriga vänner i hans närhet fått honom att träda tillbaka innan hoten eskalerade. Säkerligen hade han fortsättningsvis åstadkommit mycket gott från en mer undanskymd plats bakom de politiska barrikaderna och hatkampanjerna hade förhoppningsvis bedarrat efter hand.

Men han förstod inte sin situation och kunde därför inte omformulera sin diskurs eller förändra sitt arbetssätt och därför puttade han sig själv över kanten, med hjälp av en feg usling till lönnmördare.

Eventuellt kan Palme ha haft några slängar av Aspergers syndrom, i likhet med förre JK Göran Lambertz. En briljant begåvning parad med en abnormal avstängdhet, som möjliggör ett ståndaktigt fäktande mot förnuft, oförnuft och övermakt i de mest omöjliga situationer.

Utöver familjens sorg är det också tragiskt att vi förlorade en närvaro och ett personligt engagemang i den samhälleliga debatten. När Palme talade så lyssnade man.
När Reinfeldt, Hägglund et concortes talar blir man uttråkad och stänger av.

Quick, Kwast, Borgström,Ståhle, Pentinnen, Christiansson

Rättsväsendet vacklar med Quickskandalen o ger alla rättshaverister och övriga kritiker rätt. De som naivt hävdat att Sverige är ett rättssäkert land där alla är lika inför lagen lär få svårt att fortsätta med det. Från statsminister ner till minsta krönikör i kvällstidningarna.

Fast på ett sätt är vi ändå lika, vi kan alla råka ut för domare som somnar under förhandling, som bryter mot europakonventionen, som åker fast för rattfylla på väg till domstolen, som köper sex av underåriga, som skattefuskar, åklagare som gömmer bevis som talar mot deras sak, som regelmässigt struntar i objektivitetsprincipen, som åtalar mot bättre vetande, som förlänger handläggningstider in absurdum, som är oförskämda, högmodiga och inkompetenta, poliser som stampar ihjäl oss när vi ligger på golvet, som är sexförbrytare, våldsamma, ”ollar” tjänstebilen för kvinnliga kollegor, kallar oss för apajävlar och rekommenderar oss besök på dårhuset, (förmodligen avses inte polishuset), doppar sina könsorgan i tårtan innan de bjuder, osv, osv.

Det är rent obegripligt att det finns folk som tycker att Assange frivilligt skall överlämna sig till ett sådant system.

Syndast är det ändå om Quicks försvarsadvokat Claes Borgström, även försvarsadvokat för de tjejer som Assange av en åklagare påstås ha förgripit sig mot, även bekant med åklagaren i tjejernas ärende, även bekant med förre JK Göran Lambertz, han som anser att en öppen bom är övertygande bevisning för att ett mord begåtts av Quick, fast ingen hittats död.

Trots att Borgström var med under 6 utredningar, fann han inte minsta anledning att betvivla Quicks skuld, den klantige Quick som tidigare åkt fast ett flertal gånger, ansågs nu av Borgström ha begått minst 8 mord, förutom övriga 22 som han erkänt, utan att lämna ett enda spår efter sig, inte något enda tekniskt bevis som knöt honom till gärningarna. Denne vrålande, neddrogade sexualpsykopat var alltså enligt Borgström, liksom av övriga sektmedlemmar inom rättsväsendet, ansedd som tidernas mästerbov. Åtta mord utan minsta spår, enastående, Borgström…

Men som sagt, jämfört med alla drabbade människor, familjer, vänner, släkt och de fasor de fått genomlida under Quickprocesserna, så tycker ändå Borgström mest synd om sig själv. Han är sårad och kränkt bevars, så in i norden. Det är mer synd om Borgström än någon annan i denna bedrövliga historia. Enligt Borgström.

Vad inte många tänkt på så här i resningsdagarna, är att Quick betraktats som en mästerlig domptör, hur han på ett så skickligt sätt lyckats manipulera terapeut Ståhle, polis Penttinen, åklagare Kwast m fl till att tro på hans illa underbyggda historier. Men egentligen är det ju tvärtom.

Vilka är det som med ledande frågor lett Quick vidare i historieförfalskningen? Vilka har försett honom med tidningar och till och med böcker med uppgifter i de olika mordfallen? Vilka har ”hjälpt” honom komma vidare i den mödosamma minnesprocessen av alla overkliga och vidriga händelser som aldrig ägt rum? Vem har ansvarat övergripande för hela detta agerande?

Jo, det är Kwasten, eller Quasten kanske det stavas numera,. Det märkliga är att alla tycks ha förbisett att den störste manipulatören inte är Quick, det är åklagare Christer van der Kwast, som på eget ansvar har byggt alltihop!!!

RMSS vill inte bo granne med Quick/Sture Bergvall, men är mycket räddare för vad van der Kwast kan åstadkomma, än för Quick. Den skada Kwast har vållat rättsväsendet är så stor att den inte går att uppskatta.

Fokus bör alltså flyttas från den vandömde Quick till den manipulerande Kwasten, det är han som är boven, det är han som är farlig, om än han avhåller sig från de rosslande avgrundsljuden offentligt.

Lambertz med byxorna nere

Under en dryg månads tid har Lambertz svängt sig i Quickaffären med högsta juridiska potens. Saklighet, objektivitet och opartiskhet har varit hans skylande byxor. Samtliga hans meningsmotståndare har kallats dikeskörare, populister, okunniga och halvtänkare, för att ta några exempel. Skälet är att de inte kunnat se att det bara är Lambertz som har rätt.
Många har förundrat sig över hans agerande, ända fram till Expressen drog ner byxorna på Lambertz och avslöjade vad som finns därunder.

Av Lambertz avslöjade mailkorrespondens framgår att han ljög om adv Claes Borgström, dom är visst bästa kompisar. Det framgår att han bedrar hela Sverige genom att låtsas vara opartisk i sin relation till van der Kwast, medan de samtidigt drar upp taktiken i debatten tillsammans. Lambertz är nu ” med i deras lag” och gör allt för att främja Quickgängets intressen.
Så var det med Lambertz juridiska potens, den hänger rätt ner och är så långt från objektivitet och saklighet man kan komma. Vad han har lurat oss alla i Quickärendet!
Likväl är Lambertz fortsatt lugn, gör ett litet hopp framför pressfotografen, ler och säger sig ha vunnit… ”Coolast vinner”, skriver han till sina kompisar Borgström, Kwast, Penttinen och Gubb Jan.

När man inte kan se sina egna tillkortakommanden, när man anser att alla andra har fel och man själv har rätt, när tunna indicier som en ”liten såg, bågsåg, bågfil, en öppen vägbom, en inristning på en liten björk” osv, blir ”övertygande bevisning” för att Quick har dödat åtta människor, då har man stora brister i sin verklighetsuppfattning, snudd på gränsande till psykosartade.

Lambertz är dock inte psykotisk, men sannolikt har han en tillräckligt stark släng av Aspbergers syndrom, som möjliggör att han kan stänga av omvärlden till dels, och köra sitt race oavsett. Det stämmer också med hans omvittnat stora juridiska skicklighet, parat med hans oförmåga att kombinera den med normal omdömesförmåga. Många exempel på detta ger han i Quickdebatten. Kanske kan Aspbergerslängen också förklara vissa övriga beteenden, som fått folk att reagera genom åren.

Då har vi alltså i svart på vitt en ljugande och bedragande f d JK och justiteråd i Högsta Domstolen. Där sitter också med Lambertz hjälp en kollega som är dömd för att ha köpt sex av en minderårig pojke. En annan har skattefuskat och vem vet vad övriga har att dölja.

Svenska medborgare har inget annat val än att acceptera att så ser det svenska rättsväsendet ut, från Lambertz på högsta nivå ner till Elisabeth Carlen, domare i tingsrätten i Halmstad, som åker fast för rattfylla på väg till domstolen.

Håll dig borta, Assange, med alla medel från Lambertz, Borgström, van der Qwast och alla andra rättsväsendets dödgrävare. Vi infödda har små möjligheter att fly till andra länders ambassader.

Och Quickgänget fortsätter att klanta bort sig in i det sista, nu med hjälp av ett justitieråd i Högsta Domstolen…

Lambertz avslöjar sig själv som försvarsadvokat för van der Kwast

Trots att man i likhet med Lambertz inte har läst de 20000-50000 ( uppgifterna varierar) sidor som Quickärendet omfattar, kan man inte låta bli att undra över de debattinlägg som har Lambertz som upphovsman. – Det finns utomordentligt övertygande bevisning om Bergwalls skuld till de två mord som jag koncentrerat mig på. Jag pekar på en stark bevisning-, skriver Lambertz i DN Debatt 20/8. Därefter konstaterar han att … -sannolikt är han (SB, Sture Bergwall) snart friad från alla åtta mordanklagelserna-,- en person döms för 8 mord och frikänns drygt tio år senare för alla 8-. Det är svårt att få detta att gå ihop. Frikänd trots utomordentligt övertygande bevisning…?

Uppenbarligen måste Lambertz noggrant ha läst in sig på förundersökningsmaterialet, vilket han hävdar i polemik mot Leif GW Persson och andra? Men istället säger sig Lambertz enbart vara –någorlunda insatt i ärendet- ( DN Debatt 31/8), samtidigt som han tidigare erkänt att han läst en liten del av det material på 20000 sidor, som förre advokaten Pelle Svensson tillställt Lamberts. Den större delen av materialet, kritiken av förundersökningarna, har han inte läst alls, han har …-inte gjort en djupgående granskning-. (DN Debatt 3/9). Trots detta drar Lambertz slutsatser, som motsäger vad många andra mer insatta personer hävdar, t ex Hannes Råstam, Leif GW Persson m fl. Samtliga kritiker gentemot handläggning och förundersökningar i Quickärendet har dragit – grovt felaktiga slutsatser-, menar Lambertz ändå.

När han presenterar sin ”utomordentligt övertygande bevisning”, består den av ett antal påståenden som ”kvalitetssäkrats”, för att vara oantastliga. Första punkten består av en bom som var låst, men enligt Quick öppen. Andra punkten är ett upphittat bågfilsblad. En annan punkt består av ett märke på en mördad pojkes kropp,osv, osv. Det är svårt att förstå vad som är så övertygande.

Beträffande märket på pojkens kropp, för att ta ett exempel, skriver Lambertz i sin ”kvalitetssäkrade” redovisning att …-Sture Bergwall beskrev vid polisförhör ett märke på den 11- årige pojkens kropp och ritade en skiss. När utredaren två dagar senare frågade pojkens mamma bekräftade hon att han hade ett födelsemärke och gjorde en skiss som stämde väl med Bergwalls. ( DN Debatt 20/8). I verkligheten hade Bergwall berättat om ett operationsärr på pojkens mage, ett ärr som inte fanns. Därefter beskriver mamman att utredande polisman Seppo Penttinen under lång tid hade pressat henne om ett kännemärke på hennes mördade son, och fick han inte ett sådant skulle hon anses motarbeta utredningen. Till slut ritade hon en skuggning på ryggsidan, Penttinen tog med sig teckningen och en tid därefter hade SB ritat en likadan.
Verkligheten var alltså tvärtom mot vad Lambertz hävdar och till och med ännu värre, eftersom Lambertz underlåter att nämna att när teckningen presenterades för rätten hade någon ( Penttinen?) fyllt i den så att den skulle stämma bättre.

Lambertz felaktiga historieskrivning gör att man undrar över hans kvalitetssäkringsprocess. Det visar sig att den består av att han frågat Penttinen hur det var: -Jag har försökt få Penttinen och van der Kwast att berätta hur det var för mig, det är mitt sätt att få fram fakta och det tycker jag man ska göra-. ( DN Debatt 6/9). Lambertz kvalitetssäkrar alltså genom att fråga de kritiserade personerna själva.
Ännu värre är Lamberts brist på empati och respekt för pojkens efterlevande, när han i praktiken utmålar pojkens mamma som lögnare och Penttinen som sanningsvittne.

När Lambertz ”övertygande bevisning” vederläggs, reduceras den till ”indicier”. Det är dessa indicier som …- sammantaget utgör en mycket stark bevisning mot SB-. ( Sture Bergwall). Om man dessutom … – tar med punkter som andra gett SB kännedom om, mångfaldigas indicierna-. D.v.s att planterar man information hos SB och han sedan framställer dem som sina egna så ökar bevisvärdet, trots att det är t ex Penttinen som förmedlat dem. Indicierna pekar på att SB varken är skyldig eller oskyldig enligt Lambertz, utan ”inte oskyldig”, ett begrepp vars innebörd är svår att förstå. ( DN Debatt 3/9). Om han inte är oskyldig och inte skyldig, vad är han då?

En underlig diskussion följer: -Är bevisvärdet 80 % och det tillkommer indicier, så går värdet upp till 85 %. Men om den misstänkte …-sa fel-, så åker bevisvärdet ner till 82 eller 83 procent, men …- inte ner till 80 och definitivt inte till 75%-, enligt Lambertz beräkningar. Intressant vore då om en annan person kunde bindas vid ett av brotten. Indicierna mot Bergwall skulle ändå finnas kvar till kanske 81%. Vem skulle då dömas, eftersom SB inte är oskyldig?

Trots att Lamberts kvalitetssäkrade uppgifter från van der Kvast och Penttinen är motbevisade, upprepar Lambertz: -Alla tio punkter gäller fortfarande, sammantaget ger de ett tydligt besked-.- Min beskrivning är riktig-, upprepar han 9 gånger. (Para§raf 3/9). Samtliga meningsmotståndare döms ut, från kvällspress och dagspress till enskilda debattörer. De präglas av …- missnöje och ilska-, eftersom de…- investerat mycket prestige i de felaktiga slutsatserna-, och Lambertz säger sig förstå att…- marken börjar gunga inför utsikten att man ska behöva förklara hur man kunde hamna så tokigt-. ( DN Debatt 3/9?)
Till dessa arga prestigeförlorare hör enligt Lambertz professor emerita Madeleine Leijonhuvud, advokat Leif Silbersky, advokat Thomas Olsson, journalister Hannes Råstam och Jan Guillou, kriminalprofessor Leif GW Persson, f d chefsåklagare Sven- Erik Alhem, f d advokat Pelle Svensson, föräldrarna till den mördade pojken, mamman till den försvunna flickan, generalsekreteraren i advokatsamfundet Anne Ramberg, mfl, mfl.

Men Lambertz har rätt, eftersom han kvalitetssäkrat sin information hos Seppo Penttinen och Christer van der Kwast.

Förklaringen till Lambertz agerande är att han utnämnt sig själv till försvarsadvokat för utredare, åklagare och sin personlige bekant advokat Claes Borgström. Därför drar han fram de tunnaste indicier och beskriver dem som övertygande bevisning, därför beskriver han sina klienters utsagor som kvalitetssäkrade, därför förringar han sina motparter, från rättsexpertis, till media och anhöriga till de avlidna/ försvunna. Därför vill han inte ha en objektiv kommission, utan en kommission för upprättelse åt sina klienter. Lambertz vill inte utreda, hans mål är att försvara van der Kwast och övriga: -Det verkar som om att man ( Penttinen, Kvast etc) gjort allting rätt… i stort har man gjort en utredning som man borde-, (DN Debatt 3/9). – Några personer ( Kwast, Penttinen m fl ) som såvitt jag kan bedöma har gjort ett i allt väsentligt bra arbete har fått sin heder starkt ifrågasatt. De bör om möjligt få en chans till upprättelse. Det är synd om det inte blir någon kommission som granskar Quickaffären-.

Den intressanta frågan, efter slutbehandling av resningsprocesserna, blir hur staten gör. Skall Reinfelt/Ask vika ner sig för mörkermännen och lägga locket på, som skett så många gånger tidigare när statens och enskilda tjänstemäns/politikers intressen hotas. IB affären och Geijeraffären är två exempel av många.
I så fall finns nu den unika möjligheten att en journalist och en kriminalprofessor (Guillou/Persson) med närmast obegränsade medel , övertar uppgiften att se till att rättsväsendet i Sverige gottgör vad det brutit i Quickaffären.

Det skulle vara intressant, men alldeles tokigt ur demokratisk synvinkel.

Falkenbergs socialförvaltning i balans, demenssjuka betalar

Socialstyrelsen föreskriver att bemanningen på äldreboenden måste utökas, särskilt när det gäller vård av dementa. Detta skulle innebära, enligt Hallands Nyheter, en ökad kostnad för socialförvaltningen i Falkenberg på uppskattningsvis 10 miljoner årligen.
Socialförvaltningen har alltså i åratal tjänat in miljontals kronor per år åt kommunen, genom att låta demenssjuka åldringar sköta sig själva på nätterna, i ensamhet, sjukdom, ångest, förtvivlan och stora olycksrisker.
RMSS är säker på att ansvariga, Rie, Marie-Louise med företrädare et concortes är mäkta stolta över sin bedrift.

Kristdemokrater, varför det?

Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren i opinionsmätning efter opinionsmätning. Skälet är att de inte når ut med sin politik, säger dom. Men nog gör dom det alltid. Ett etiskt förhållningssätt till medmänniskan är viktigt för kristdemokrater. Det omsätts i praktiken, genom mobbning, baktaleri, kotteribildningar, inre stridigheter, anonyma påhopp, utrensningar och andra trevligheter inom partiet.
En annan huvudfråga är medmänniskornas underliv och vad de gör med det. Huvudprincipen är att far är rar, mor är god och resten skall tvångssteriliseras, för allt annat är onaturligt för en kristdemokrat, hur mycket Guds skapelse det än är.

Skenhelighet är inget för en kristdemokrat, fast i verkligheten är det den princip varpå en kristdemokratisk politik bygger. Förhoppningsvis synes slutet på ett otidsenligt, föråldrat och förstockat parti som har föga medmänsklighet att erbjuda vare sig de starka och absolut inte de utsatta i samhället.
Särskilt inte när det gäller könsfrågar med allt vad det medför för den enskilda individen.

En sönderkommunaliserad skola

För väldigt länge sen kommunaliserades den svenska skolan. Motiveringen var att den skulle ” komma närmare beslutsfattarna”, vilket ansågs vara bra. Trots massiva protester från lärarkåren, drevs ”reformen ” igenom av vår möjligen hittills drygaste skolminister, Göran Persson.
Lång tid har gått sedan dess och facit av Perssons visionära oförmåga ligger klart: Skolans resultat är sämre än nånsin. Otryggheten och mobbningen bland elever ökar. Lärarnas status ligger i botten. En ihoppressad och tillplattad svensk skola pyser ångest under Perssons breda bak.

Det är alltså helt klart att en stor del av lärarkåren hade rätt, Persson, hans inställsamma politikerkarriärister och de flesta kommunalpolitiker hade fel. Och för det premieras svenska lärare med 26000 i genomsnittslön, medan kanadensiska enligt uppgift får 40000- 45000, för att inte tala om vad Persson själv och hans kolleger i stat och kommun roffar åt sig, de som hade fel, alltså. Sådant är resultatet av den svenska skolekvationen.
Jan Björklund och hans folkparti har profilerat sig i skolfrågor och driver igenom den ena drastiska reformen efter den andra, i huvudsak i riktning mot den svenska 50-talsskolan, alltså bakåt. Det kommer att visa sig vara dåligt i vissa fall, bra i andra. Det centrala är att lärarna återfår sin självklara rätt att vara lärare i klassrummet, att ha en lärarroll, en relation och ett samarbete med eleverna. Det kan yttra sig på flera olika sätt, men INTE genom att överlämna ansvaret till små barn och ungdomar att själva ”planera”, ”genomföra” och till och med ” utvärdera” sin egen utbildning, något som ställer stora krav även på vuxna individer. Och det går inte att komma runt ett sådant upplägg genom att kalla det ” forskning”.

Det innebär inte att sådana metoder inte kan användas, men de måste hela tiden grundas på att läraren är med i hela processen, vet vad det handlar om, följer upp och utvärderar i tätt samarbete med den enskilde eleven.
Kommunerna har noggrant sett till att fullödiga lärargärningar gjorts i det närmaste omöjliga. Tjänster har dragits in, klasser har gjorts större, lönerna har hållits nere och splittring bland lärare har åstadkommits genom bl a individuell lönesättning, ”kontorsarbetstid”, minimal tid för lektionsförberedelse, förödande brist på arbetsdatorer och arbetsrum. Lärarna hålls i schack genom att underförstått hotas av sämre löneutveckling, omplacering eller avsked om de är kritiska och därmed ” obekväma”, lika med samarbetssvåra.
Anledningen är solklar, utom för vår dumdryge exstatsminister: Kommunerna har många andra hål att stoppa pengarna i, de stackars kommunpolitikerna tvingas välja mellan skola och äldreomsorg, investeringar i byggnader, vägar drift, underhåll etc, för att få allting att fungera. För en kommunpolitiker står inte en lärargärning högst i prioritering, vilket framgår med all önskvärd tydlighet genom åren.
Istället förvillar man sig själv och andra med studieresor i stenmålning till Danmark, omorganisationer en masse, en rektorskarusell utan dess like, metodiska skeninovationer som lärarlösa lektioner och teoretisk slöjd, ”en till en”projekt som en fånig beteckning för att lägga pengar på datorer istället för lärare, utdelning av gula och röda kort, osv, osv.
Men som alla vet, även inskränkta kommunalpolitiker, finns inget som kan ersätta en lärare i en väl fungerande undervisningssituation tillsammans med elever som mår bra och är intresserade. Detta gäller också när klasskillnader ökar under alliansregeringens ekonomiska politik med friskolor etc, när elever med olika bokstavskombinatoriska handikapp fordrar adekvata undervisningsmetoder och elever med bristande studiebakgrund från andra länder vill ha sin rätt till en meningsfull inlärningssituation. Alla är beroende av en lugn skolmiljö, lugna, snälla och duktiga lärare som är intresserade såväl av sina ämnen som sina elever.
Sveriges kommuner har efter Perssons diktat åstadkommit den exakta motsatsen, genom att konsekvent skapa missnöje, utbrändhet, uppgivenhet och frustration bland lärare, otrygghet, osynlighet och strukturbrist hos elever.
Ett lokalt exempel kan hämtas från Falkenberg. I tidernas begynnelse ( 90-talet) ansågs högstadiepedagogiken föråldrad, mellanstadieskolorna ansågs ligga före i utvecklingen. När mellanstadielever kom upp till högstadieskolan, var de pedagogiska skillnaderna och kraven så stora att de beskrevs som lika omöjliga att förena som att passa in fyrkantiga klossar i runda hål.
Ett gäng lärare på Tångaskolan, inte minst kända som kapabla till ren mobbning av kollegor, bedömdes lämpliga att vara med och bygga upp en alternativ undervisningsform i en nybyggd skola i Heberg, kallad Söderskolan. Det lyckades så väl, under en synnerligen kompetent rektor, att skolan blev en modellskola och föremål för otaliga studiebesök från övriga landet. Det pedagogiska arbetet präglades till stora delar av begreppen, individuell planering och fritt arbete, något som krävde stort ansvar av den 14-15-16 flickan/pojken.
Så småningom hördes rykten om svårigheter, mobbning, otrygghet och sämre studieresultat. Efter pionjärinsatsen med ”en till en” projektet visade utvärderingar att Söderskolan var sämst i kommunen när det gäller studieresultat och intensiva ansträngningar görs nu att återföra undervisningen till metoder som garanterar eleverna deras rätt till fullödig undervisning. Man hade helt enkelt glömt bort att det är läraren som är viktig för eleven i en undervisnings- situation, inte att eleven är ”fri” att ta ansvar helt själv, inte att eleven har en egen dator, inte att eleven har ”fri tid” etc. Sådant arbetssätt har sina förtjänster men då under förutsättningen att läraren vet precis vad som försiggår, ser sina elever, stöttar upp deras arbete och följer upp deras resultat.
Till det fordras tillräckligt många lärare, tillräckligt respekterade genom yrkesstatus. Men se, det ville ingen betala för.
Kommunerna står därför med svansen mellan benen och har varken förmåga eller vilja att göra något åt sitt eget debacle. Där kommer Björklund in med tvingande lagar och ”reformer” tillbaka i tiden och skulle helst vilja förstatliga skolan igen, men INGENTING kan kompensera att lärarna av arbetsgivaren kommunen betraktas som fega slagpåsar, får usla löner och reduceras i antal så att ett konstruktivt arbete omöjliggörs.

Den sanningen går aldrig att komma ifrån.

Och vad hände med den ”innovativa ”mobbargruppen från Tångaskolan? Ja, de jobbar naturligtvis kvar inom kommunen, en som rektor på Apelskolan och en annan som …ja, det kan väl kvitta.

En blogg som granskar politiska orättvisor