Kategoriarkiv: iFalkenberg

Lundsberg, överklassens Hjällbo, och Treschow

Överklasskolan Lundsberg har stängts tillfälligt. Eleverna är så chockade att de ligger i dikena och gråter, föräldrarna är så upprörda att de JO-anmäler stängningsbeslutet, som enligt samtliga berörda är fullständigt felaktigt. Lundsberg är ju en sån trygg och fin skola där alla elever vill vara kvar.

Orsaken till att skolan stängts är alls inte, enligt dessa människor, att skolmiljön i hög grad präglas av kränkningar, har ett informellt regelsystem med inslag av pennalism, att äldre elever systematiskt kränker yngre elever som utsätts för maktlekar, nattliga besök med misshandel på elevrum, översköljning av kallt vatten i sängarna och sönderklippning av kläder, att yngre elever kallas tarmäckel, utsätts för grovt våld, bl a i form av en slags dränkningstortyr,att skolan ägnar sig åt bidragsfusk och dubbelfaktureringar på 2,5 miljoner osv, allt enligt utredning av skolinspektionen.

Det beror heller inte på att elever får kvastskaft uppkörda i anus, att anus spräcks av hårda sparkar när elever med ögonbindel sparkas framåt i en invigningsritual, att yngre elever tvingas vara slavar åt äldre elever, att elever urinerar på bild av en rektor som sparkats för att han vill göra något åt eländet, att yngre elever utsätts för bajs- och urinkastning, att elever tvingas till oralsex med äldre under överinseende av andra elever, att minderåriga kvinnliga elever tvingas klä av sig och hångla med äldre elever, att äldre elever tafsar på yngre elevers könsorgan osv, osv, allt enligt uppgifter som framkommit bl a i Uppdrag Granskning och i många vittnesmål från de elever som vågar säga ifrån.
Nej, allt detta är absolut ingen anledning av stänga skolan, enligt Lundsbergare. Den enda orsaken är att skolinspektionen driver en politiskt betingad propaganda mot skolan och som ett led i denna propaganda väljer att stänga verksamheten. Det är orsaken till varför Lundsbergs elever ligger i dikena och gråter.
Det egentliga skälet är emellertid mer hjärtskärande än så. I likhet med många förortsungdomar med utländsk härkomst, har lundsbergseleverna inte heller en fungerande familj att bo hos. 17 elever av 170 har föräldrar som bor utomlands, övriga ca 153 har föräldrar som bor i Sverige, men som saknar tid, lust eller möjlighet att ta hand om sina barn. De överlåter föräldraansvaret till Lundsberg, för en summa av 220000:- om året. Därför blir Lundsberg elevernas enda fungerande hem. Undra på att eleverna reagerar när det stängs, för vart ska dom ta vägen?
Lundsberg överlåter i sin tur föräldraansvaret åt eleverna själva och kallar det kamratfostran och däri ligger likheterna med hur många förortsungdomar har det. När förortsungdomarnas föräldrar till sin förtvivlan tvingas ge upp sitt föräldraansvar av sociala orsaker, söker sig ungdomarna ut till kamratgänget på gatan, precis som lundsbergarna inordnar sig i gruppstrukturen på elevhemmen.
Där råder gruppens normer, med hackordningar, maktstrukturer, grupptryck, strängt lojalitetstvång och andra gruppmekanismer som i sin tur leder till en förödande brist på empati och medmänsklighet. Vill man bryta sig ur kostar det i princip allt vad man har av tillhörighet och gemenskap.

Därur växer kriminalitet och en människosyn som förklarar såväl förortskravaller som övergrepp på Lundsberg. Där finner man också förklaringen till den totala brist på empati och den förödande självupptagenhet som gör att lundsbergare, såväl gamla som nya, väljer att blunda för att medmänniskor kränks och istället skuldbelägger skolinspektionen när de egna intressena inte kommer i första hand. Och eftersom såväl nya som gamla lundsbergare varit en del av övergreppsstrukturen och därför delar på skuldbördan, är det ytterst få som kan ens erkänna vad som förekommer på skolan, det vore ju att förminska sig själv, anser dom.

Därför kan en Lilliehök påstå att Lundsberg aldrig fungerat bättre än nu, därför kan en feg och förljugen rektor Staffan Hörnberg passivt vidmakthålla en förtryckarkultur inom skolan. Därför kan en Treschow i Hallands Nyheter eller en Wachtmeister i TV gå i försvar för en skola som kränker sina egna elever.
För vem skulle ta hand om barnen annars? Föräldrarna själva? Skulle inte tro det.
Ur denna soppa skapas Sveriges ledarelit och säkerligen finns här orsaken till många av de övergrepp som makten står bakom, mot enskilda svenska medborgare. Bristen på empati i statlig och privat förvaltning är inte sällan upprörande.

På samma sätt som inom ungdomsgäng i förorterna.

Hitlerpriset tilldelas förre JK, Göran Lambertz

RMSS har svårt att förstå att människor vill ta emot ett Leninpris, låt vara att en del mindre nogräknade personer tycker att 100000:- är värt att belasta sitt samvete för. Likaväl som man utan samvetskval kan löga sig i ett Leninbad.

Men det är inte så som okunnigt folk har för sig, att Lenin var en otäck despot med blodfärgade händer. Han gjorde nämligen många bra saker också, påstår de upplysta.

Detsamma kan sägas om den kände Adolf i det germanska 1000åriga riket, varför det är logiskt att RMSS nu instiftar Hitlerpriset. Vi ämnar varje år förläna en värdig vinnare den beaktansvärda prissumman av 100 kronor. Beloppet står i omvänd proportion till de vederstyggliga gärningar som Hitler, i likhet med Lenin, Breivik och andra galningar av olika kalibrar, har utfört med det allmänna bästa för ögonen. Att det gick åt helvete har ju uppenbarligen ingen betydelse för utdelande av priser typ Lenin.

Efter att prissumman har utdelats inbjudes till ett bad på stranden utanför reningsverket i Falkenberg, numera lämpligen benämnt Hitlerbadet.

Vilka anser då RMSS kan konkurrera om detta eminenta pris under 2012? Kandidaterna är många, men vi har kommit fram till att vår egen svenske Bagdadbob, förre JK och numera justitierådet Göran Lambertz, är en välförtjänt vinnare i hård tävlan med sin bäste vän förre chefsåklagaren Christer van der Kwast. Utan Lambertz hade ingen kunnat försvara ett rättsväsende som dömt en galen svensk medborgare för 8 mord utan minsta bevis, med ett orubbat förtroende för galningens trovärdighet som domskäl.

En sådan rättsstat kan enbart försvaras av en dåre av samma kaliber som Tomas Quick var och därför kvalificerar sig Lambertz som odiskutabel vinnare av 2012 års Hitlerpris.

Prissumman skickas i brev till Högsta Domstolen där Lambertz har sitt dagliga värv. Med spänning emotser RMSS 2013 och vad året har att bidra med när det gäller kandidater till det nyinstiftade Hitlerpriset. Det lär knappast saknas ambitiösa tokstollar i år heller, lika lite som det saknas ärelösa pristagare till Leninpriset.

Det var synd om Olof Palme

Mycket har skrivits och skrivs om statsminister Palme, hur älskad och hatad han var, hur begåvad och kärleksfull, hur arrogant och elak. Men den aktuella TVdokumentären visar en inte så ofta kommenterad sida hos honom, hans närmast totala oförmåga att förstå hur hans egen diskurs påverkade andra människor.

När hans kollegor vid något tillfälle försöker förmå honom att förstå att det inte leder till framgång att platta till sina motståndare ( Fälldin), förstår Palme över huvud taget inte vad de menar. Här har jag material som jag inte får använda i debatten, säger han och inser inte att det gäller hans sätt att lägga fram det.

Möjligen var hans omvittnade begåvning parad med en avstängdhet som visade sig vara förödande. Saknar man förmåga att anpassa sin retorik efter omständigheterna, eller att leva sig in i hur andra upplever det man säger, då går man på i ullstrumporna tills allt brakar samman. Förmodligen var han helt omedveten om sin egen hånfulla arrogans i många situationer och de reaktioner hos omvärlden den föranledde.

Därför växte hatet hos de som utsattes, liksom upprördheten över hans oförblommerade sätt att blåljuga inför hela svenska folket gång på gång. Det var inget problem för Palme, han förstod inte ens vad det växande hatet mot honom orsakades av. Därför var han sin egen värste fiende.

Det hade varit konstruktivt om välkammade och vanliga snälla politiker och övriga vänner i hans närhet fått honom att träda tillbaka innan hoten eskalerade. Säkerligen hade han fortsättningsvis åstadkommit mycket gott från en mer undanskymd plats bakom de politiska barrikaderna och hatkampanjerna hade förhoppningsvis bedarrat efter hand.

Men han förstod inte sin situation och kunde därför inte omformulera sin diskurs eller förändra sitt arbetssätt och därför puttade han sig själv över kanten, med hjälp av en feg usling till lönnmördare.

Eventuellt kan Palme ha haft några slängar av Aspergers syndrom, i likhet med förre JK Göran Lambertz. En briljant begåvning parad med en abnormal avstängdhet, som möjliggör ett ståndaktigt fäktande mot förnuft, oförnuft och övermakt i de mest omöjliga situationer.

Utöver familjens sorg är det också tragiskt att vi förlorade en närvaro och ett personligt engagemang i den samhälleliga debatten. När Palme talade så lyssnade man.
När Reinfeldt, Hägglund et concortes talar blir man uttråkad och stänger av.

Kristdemokrater, varför det?

Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren i opinionsmätning efter opinionsmätning. Skälet är att de inte når ut med sin politik, säger dom. Men nog gör dom det alltid. Ett etiskt förhållningssätt till medmänniskan är viktigt för kristdemokrater. Det omsätts i praktiken, genom mobbning, baktaleri, kotteribildningar, inre stridigheter, anonyma påhopp, utrensningar och andra trevligheter inom partiet.
En annan huvudfråga är medmänniskornas underliv och vad de gör med det. Huvudprincipen är att far är rar, mor är god och resten skall tvångssteriliseras, för allt annat är onaturligt för en kristdemokrat, hur mycket Guds skapelse det än är.

Skenhelighet är inget för en kristdemokrat, fast i verkligheten är det den princip varpå en kristdemokratisk politik bygger. Förhoppningsvis synes slutet på ett otidsenligt, föråldrat och förstockat parti som har föga medmänsklighet att erbjuda vare sig de starka och absolut inte de utsatta i samhället.
Särskilt inte när det gäller könsfrågar med allt vad det medför för den enskilda individen.

En sönderkommunaliserad skola

För väldigt länge sen kommunaliserades den svenska skolan. Motiveringen var att den skulle ” komma närmare beslutsfattarna”, vilket ansågs vara bra. Trots massiva protester från lärarkåren, drevs ”reformen ” igenom av vår möjligen hittills drygaste skolminister, Göran Persson.
Lång tid har gått sedan dess och facit av Perssons visionära oförmåga ligger klart: Skolans resultat är sämre än nånsin. Otryggheten och mobbningen bland elever ökar. Lärarnas status ligger i botten. En ihoppressad och tillplattad svensk skola pyser ångest under Perssons breda bak.

Det är alltså helt klart att en stor del av lärarkåren hade rätt, Persson, hans inställsamma politikerkarriärister och de flesta kommunalpolitiker hade fel. Och för det premieras svenska lärare med 26000 i genomsnittslön, medan kanadensiska enligt uppgift får 40000- 45000, för att inte tala om vad Persson själv och hans kolleger i stat och kommun roffar åt sig, de som hade fel, alltså. Sådant är resultatet av den svenska skolekvationen.
Jan Björklund och hans folkparti har profilerat sig i skolfrågor och driver igenom den ena drastiska reformen efter den andra, i huvudsak i riktning mot den svenska 50-talsskolan, alltså bakåt. Det kommer att visa sig vara dåligt i vissa fall, bra i andra. Det centrala är att lärarna återfår sin självklara rätt att vara lärare i klassrummet, att ha en lärarroll, en relation och ett samarbete med eleverna. Det kan yttra sig på flera olika sätt, men INTE genom att överlämna ansvaret till små barn och ungdomar att själva ”planera”, ”genomföra” och till och med ” utvärdera” sin egen utbildning, något som ställer stora krav även på vuxna individer. Och det går inte att komma runt ett sådant upplägg genom att kalla det ” forskning”.

Det innebär inte att sådana metoder inte kan användas, men de måste hela tiden grundas på att läraren är med i hela processen, vet vad det handlar om, följer upp och utvärderar i tätt samarbete med den enskilde eleven.
Kommunerna har noggrant sett till att fullödiga lärargärningar gjorts i det närmaste omöjliga. Tjänster har dragits in, klasser har gjorts större, lönerna har hållits nere och splittring bland lärare har åstadkommits genom bl a individuell lönesättning, ”kontorsarbetstid”, minimal tid för lektionsförberedelse, förödande brist på arbetsdatorer och arbetsrum. Lärarna hålls i schack genom att underförstått hotas av sämre löneutveckling, omplacering eller avsked om de är kritiska och därmed ” obekväma”, lika med samarbetssvåra.
Anledningen är solklar, utom för vår dumdryge exstatsminister: Kommunerna har många andra hål att stoppa pengarna i, de stackars kommunpolitikerna tvingas välja mellan skola och äldreomsorg, investeringar i byggnader, vägar drift, underhåll etc, för att få allting att fungera. För en kommunpolitiker står inte en lärargärning högst i prioritering, vilket framgår med all önskvärd tydlighet genom åren.
Istället förvillar man sig själv och andra med studieresor i stenmålning till Danmark, omorganisationer en masse, en rektorskarusell utan dess like, metodiska skeninovationer som lärarlösa lektioner och teoretisk slöjd, ”en till en”projekt som en fånig beteckning för att lägga pengar på datorer istället för lärare, utdelning av gula och röda kort, osv, osv.
Men som alla vet, även inskränkta kommunalpolitiker, finns inget som kan ersätta en lärare i en väl fungerande undervisningssituation tillsammans med elever som mår bra och är intresserade. Detta gäller också när klasskillnader ökar under alliansregeringens ekonomiska politik med friskolor etc, när elever med olika bokstavskombinatoriska handikapp fordrar adekvata undervisningsmetoder och elever med bristande studiebakgrund från andra länder vill ha sin rätt till en meningsfull inlärningssituation. Alla är beroende av en lugn skolmiljö, lugna, snälla och duktiga lärare som är intresserade såväl av sina ämnen som sina elever.
Sveriges kommuner har efter Perssons diktat åstadkommit den exakta motsatsen, genom att konsekvent skapa missnöje, utbrändhet, uppgivenhet och frustration bland lärare, otrygghet, osynlighet och strukturbrist hos elever.
Ett lokalt exempel kan hämtas från Falkenberg. I tidernas begynnelse ( 90-talet) ansågs högstadiepedagogiken föråldrad, mellanstadieskolorna ansågs ligga före i utvecklingen. När mellanstadielever kom upp till högstadieskolan, var de pedagogiska skillnaderna och kraven så stora att de beskrevs som lika omöjliga att förena som att passa in fyrkantiga klossar i runda hål.
Ett gäng lärare på Tångaskolan, inte minst kända som kapabla till ren mobbning av kollegor, bedömdes lämpliga att vara med och bygga upp en alternativ undervisningsform i en nybyggd skola i Heberg, kallad Söderskolan. Det lyckades så väl, under en synnerligen kompetent rektor, att skolan blev en modellskola och föremål för otaliga studiebesök från övriga landet. Det pedagogiska arbetet präglades till stora delar av begreppen, individuell planering och fritt arbete, något som krävde stort ansvar av den 14-15-16 flickan/pojken.
Så småningom hördes rykten om svårigheter, mobbning, otrygghet och sämre studieresultat. Efter pionjärinsatsen med ”en till en” projektet visade utvärderingar att Söderskolan var sämst i kommunen när det gäller studieresultat och intensiva ansträngningar görs nu att återföra undervisningen till metoder som garanterar eleverna deras rätt till fullödig undervisning. Man hade helt enkelt glömt bort att det är läraren som är viktig för eleven i en undervisnings- situation, inte att eleven är ”fri” att ta ansvar helt själv, inte att eleven har en egen dator, inte att eleven har ”fri tid” etc. Sådant arbetssätt har sina förtjänster men då under förutsättningen att läraren vet precis vad som försiggår, ser sina elever, stöttar upp deras arbete och följer upp deras resultat.
Till det fordras tillräckligt många lärare, tillräckligt respekterade genom yrkesstatus. Men se, det ville ingen betala för.
Kommunerna står därför med svansen mellan benen och har varken förmåga eller vilja att göra något åt sitt eget debacle. Där kommer Björklund in med tvingande lagar och ”reformer” tillbaka i tiden och skulle helst vilja förstatliga skolan igen, men INGENTING kan kompensera att lärarna av arbetsgivaren kommunen betraktas som fega slagpåsar, får usla löner och reduceras i antal så att ett konstruktivt arbete omöjliggörs.

Den sanningen går aldrig att komma ifrån.

Och vad hände med den ”innovativa ”mobbargruppen från Tångaskolan? Ja, de jobbar naturligtvis kvar inom kommunen, en som rektor på Apelskolan och en annan som …ja, det kan väl kvitta.

E-on, Patrick Mardell och Marcus Blohm. Varning för bluffmakare?

Att eljuntans monopolaktörer gör oskäliga vinster på svenska medborgare är allmänt känt numera. Men det räcker inte för E-on, som har andra knep att dra in småpengar på. Se därför upp om du får en annorlunda räkning från E-on och kolla noga innan du betalar.

Rätt som det är kan du nämligen få ett krav från E-on på 1935 kronor för ”avtalsbrott”. Brevet är skickat av försäljningschef Patrick Mardell, som förutom det påhittade kravet presenterar två direkta lögner:
– Vi har fått information från din nätägare att du tecknat avtal med en annan leverantör än E-on.
– Vi tolkar det som att du beslutat dig för att bryta ditt avtal om elleverans med oss.

Är man lite trött och tillhör de fåkunniga som har förtroende för E-on är det kanske lätt att betala för att slippa bråk och spara tid. Men istället är det kanske bättre att konstatera att Mardell ljuger. Det visar sig att E-on på eget initiativ tecknat ett avtal utan någon som helst kontakt med kunden. När kunden enligt sina planer tecknar avtal med ett annat bolag, kan E-on därför kräva honom på 1935:- för ”avtalsbrott” som kunden inte har en aning om.

Vänder man sig då till Eons ”kundservice”, ”kundsupport” kallat, träffar man på Marcus Blohm, som anser att de kostnader som E-ons bedrägliga förfarande orsakar kunden på intet sätt kommer att ersättas av E-on, trots att Allmänna Reklamationsnämnden klart förklarar att Mardell ” felaktigt påfört kunden en avgift”.

Marcus Blohm har svårt att inse att det inte är rätt att bluffa sig till kundernas pengar. Han skriver att han ”beklagar” att kunden ” upplever att ärendet blivit felaktigt hanterat”. Tydligen är det bara en upplevelse att E-on försöker snylta till sig extrapengar inför firmafesten eller vad pengarna nu skall gå till. Egentligen har det kanske inte hänt, enligt Blohm.

Se upp för E-ons fakturor, i synnerhet om de är undertecknade av Mardell/Blohm.

Apoteken i alliansens Sverige

Alliansen privatiserade apoteket. Motiveringen var att tillgängligheten skulle bli bättre och produkterna skulle bli billigare som en följd av konkurrenssituationen mellan de privata aktörerna. Hur blev det?

Precis som med elpriserna visar det sig att borgarnas övertro på konkurrensens prispressande effekt inte funkar i verkligheten, priserna har enligt tillgängliga uppgifter inte gått ner alls. Tillgängligheten har däremot blivit bättre, det vimlar av apotek i stort sett alla butikscentra.

När man därför går till apoteket för att köpa sin livsviktiga medicin så väntar man sig inte att få höra att den ”tagit slut”. Den kanske kommer om tre veckor. Och alla de privata apoteken har samma leverantör, så medicinen är slut överallt!!!

Efter rundringning visar det sig att några få förpackningar finns kvar i ett apotek i en grannstad, så man får ta bilen dit snabbt som ögat innan det tar slut där också.

Kanske ett undantag, tror man, tills grannens diabetesmedicin visar sig vara slut den också!!!

Tillgängligheten är alltså god till apoteken, men inte till medicinen. Alliansen visar sig halka fel på allt fler områden, kanske därför Reinfelt ser allt tröttare ut.

Varför vinner SD så många diskussioner mot etablerade partier?

Tiden borde vara förbi när det politiska etablissemanget avfärdade sverigedemokrater som så betydelselösa att det inte var värt besväret att vässa argument mot dem. Nu vinner SD så gott som samtliga debatter som de tillåts delta i.
Och skälet är helt enkelt att de tillåts ha de tunga argumenten på sin sida.
RMSS tar de kanske tre tyngsta som exempel:

Sahlin, Reinfelt och övriga tidigare och nuvarande kollegor har i många år påstått sig stå för en human och människovärdig flyktingpolitik. I verkligheten har de bedrivit en politik som går ut på att ta emot så många invandrare att enda lösningen varit att placera dem i förstadsghetton, utan vare sig arbete eller ens sysselsättning, utlämnade till ett nödvändigt men likafullt kränkande bidragsberoende, på samhällets absoluta botten.
Integrationspolitiken har i realiteten varit en segregationspolitik utan några som helst fungerande lösningar på hur invandrare skall erbjudas en värdig tillvaro i det svenska samhället. Invandrarpolitiken blev istället en allt ljudligare tickande bomb.

När Åkesson tydliggör detta faktum i debatten framstår Reinfelt, Sahlin och övriga som skenheliga bedragare. Deras enda försvar blir att frysa ut, vägra debattera och tysta SD, en metod som leder till motsatsen.
SD vinner.

Ett annat exempel är när SD genom att räkna upp ägg- och stenkastande våldsaktivister inom vänsterrörelsen avslöjar Ohly och hans kumpaner som antidemokratiska och utomparlamentariska våldsverkare. Inte många har väl undgått Ohlys uppmaning till utomparlamentarisk kamp mot SD eller alla de SD-möten som saboterats av en vilsen demokratifientlig vänster. Är det så konstigt att SD vinner alla debatter mot etablissemanget när det ställer sig bakom eller stillatigande accepterar vänsterns pöbelfasoner? När till och med biskop Brunnes i Storkyrkan ställer sig bakom en demonstration med plakat som utpekar SD som ” svin”? Hur kan det då undvikas att SD kommer att gå segrande ur den debatten också, trots en massiv massmedial snedtolkning av SD´s utmarsch ur Storkyrkan.

Ett tredje exempel är när etablerade gammelpolitiker vägrar ta SD-politiker i hand, vägrar sitta i samma sminkrum tillsammans med dem, vägrar prata med dem, fryser ut dem och mobbar dem på alla de sätt de kan finna ut.
När Åkesson sätter fingret på sådana antidemokratiska och kränkande ageranden, hur kan han förlora debatten då? Han har ju rätt också i denna fråga, Sverige styrs av antidemokratiska mobbare.

En slutsats skulle kunna bli att SD vinner debatter för att de tydliggör den skenheliga hycklar- och mobbningskultur som hittills opåtalat accepterats i de ledande politiska skikten. Det är alltså tid nu för Sahlin, Reinfelt och co att träda ut i verkligheten, ta debatten med verkliga och sakliga argument, sluta med att tabubelägga och mörklägga existerande förhållanden
och visa att man förstår vikten av de demokratiska grundläggande begreppen yttrandefrihet och mötesfrihet.
Bara på det sättet kan debatterna mot Sverigedemokraterna vinnas och förlorade desillusionerade väljare återfås. Lämna den traditionella skenheligheten på godsägare Perssons domäner, kom ut i ljuset och kämpa för demokratin, mot vänsterslödder och deras systerparti på andra kanten, Sverigedemokraterna.

Socialdemokrater och framtiden.

Sossarna har åstadkommit mycket gott genom åren, utjämnat klasskillnader, värnat om sjuka och arbetslösa, månat om folkhemmet. De har varit så framgångsrika att de grupper som var ekonomiskt svaga tidigare nu är starkare. Och då röstar de naturligtvis blått för att värna sina nyförvärvade intressen.
Man skulle kunna säga att socialdemokratin har lyckats när arbetare röstar blått.

Det är alltså Moderaterna som är det nya arbetarpartiet och socialdemokraterna det gamla. Men det finns en hiskelig underliggande skillnad. Medan det moderata arbetarpartiet enbart tänker på sig själva, sina plånböcker, sin löneutveckling, sina skattelättnader, har det gamla socialdemokratiska arbetarpartiet kvar sina ambitioner om solidaritet mellan människor, att vi ska tänka på varandra, stötta och hjälpa till när det behövs.
Det bottnar naturligtvis i det självklara faktum att olycka, arbetslöshet, sjukdom och fattigdom kan drabba vem som helst och då behöver vi hjälp av andra, av samhället.
Reinfelt, Borg et concortes gör tvärtom. De tvingar dödssjuka människor, människor som inte ens har förmåga att gå uppp ur sängen, till arbetsförmedlingen. Sjuklöner dras in, medan de själva får skattelättnader på hundratusentals kronor. Det ska löna sig att jobba gunås.
Socialdemokraterna måste profilera sig efter dessa nya förutsättningar, innan klyftan i samhället blivit så djup att den splittrar folket i två hälfter, närande och tärande. De tärande kastas på sophögen av de blåa till slut, det blir billigast så.
Vad samhället behöver och oundgängligen måste få, är en nytändning av solidaritetsbegreppet, fyllt med den verklighet som framträder alltmer uppenbart: De starka, de rika, de arbetsföra, de som har fast jobb drar till sig alla resurser, de svaga, de fattiga, de gamla, de sjuka, de arbetslösa erbjuds en allt fattigare och förnedrande roll.
Utvecklingen är oerhört farlig för ett demokratiskt samhälle, kränkande för humanistiska ideal och rent ut sagt för jävligt egoistisk och orättvis.

Mobbning, Ohly och Åkesson.

RMSS har under åren engagerat sig starkt mot mobbning i skolorna, men gett upp eftersom det inte finns någon vilja från ansvariga att göra något åt det. Orsaken är att mobbning ligger inbyggt i oss människor, det går inte att göra något åt den starkares misshandel av den svagare.
Såvida det inte kostar pengar.
På senare tid har möjligheten att driva process mot försumliga skolor dykt upp och det får effekt. Ännu större effekt skulle det bli om ansvariga rektorer fick motsvarande löneavdrag när de låtit en liten elev plågas i åratal utan att få hjälp. Gissa om åtgärder skulle vidtas då…

Men mobbningen är som sagt allmänmänsklig. På högsta nivå ser vi nu hur ledande riksdagspolitiker och andra kollegor fryser ut, trakasserar och förnedrar sverigedemokraterna. Framträdande metoder är förslag att manipulera utskottsarbetet så att sverigedemokraterna inte får plats, att inte diskutera med sverigedemokrater, att tiga ihjäl dem, att frysa ut dem osv, osv. Traditionella psykmetoder praktiserade i snart sagt varenda skola från årskurs ett och uppåt.
Bättre än så är inte många av våra politiska företrädare. Kvar på barnstadiet kan man säga, fast med årslöner på x antal hundratusen kronor.
Och de som tjänar på detta är naturligtvis sverigedemokraterna och deras 330000 väljare som alltså mobbas på samma sätt.
Värst av alla är gammelkommunisten Lars Ohly. Ganska omgående faller hans nyputsade demokratifasad när hans systerparti längst ut åt höger står precis intill Ohlys eget längst ut åt vänster. Samma andas barn, kan man säga.
Då tas det till gamla kommunistmetoder, sverigedemokraterna skall bekämpas med utomparlamentariska metoder, mötesfrihet och yttrandefrihet är inget som betyder något för en gammal kommunist.
Det är bra att Ohly avslöjar sig då och då, för han är infernaliskt skicklig på att tala som om han vore en demokrat.
Det blir han aldrig.