Vem hängde Felicia? Egentligen?

En bonde träffar på en ung flicka i skogen. Hon hänger i ett träd med en snara om halsen. Hon är död. Hennes vänstra arm är sönderskuren.
Hur kom hon dit? Hon gick från ett behandlingshem.
Hur kom hon till hemmet? Socialnämnden i Falkenberg placerade henne där, med hot om tvångsomhändertagande. Nämnden ville ” stärka flickans självförtroende och ge henne en trygg miljö”, eftersom nämnden konstaterade att hon ” utsätter sig för en påtaglig risk och måste placeras och att nämnden påtar sig ansvar för uppföljning av vården”.

Vilken tur att socialnämnden gjorde så, för annars hade det ju kunnat gå ännu värre. Eller?

Flickan hette Felicia och blev 15 år gammal. Både Felicia och hennes mamma Anneli hade/har grav ADHD. När de flyttade till Falkenberg började helvetet, säger mamma. År efter år trampade myndigheterna på dem. Skolan mobbade både Felicia och mamma, socialtjänsten gav dem inte tillräckligt med hjälp.

Man kan tycka att det skulle ändra sig när Felicia tog livet av sig. Kanske en liten aning empati med mamma, som i en förlamande vanmakt fått se myndigheterna tilltvinga sig ansvar för hennes lilla dotter tills hon plågades till döds? Men icke. Socialchef Dickens är enligt mamman så trött på henne att han inte vill prata med henne. Polis Solveig A klagar på att mamman ringer så mycket att hon inte hinner kopiera handlingar. Sen skickar hon 200 dokument och otäcka bilder på Felicia i ett tunt brunt kuvert som går sönder på posten så att alla kan se. Ytterligare slag i ansiktet.

Marie-Louise Eskilstorp, kammaråklagare, tycker att mammans anmälan utgör ” ett ynka material”, överläkare Finn Sundgren på bup i Halmstad vägrar svara på mammans fråga genom ett brev till verksamhetschefen med orden ” behöver jag säga att du får klara dig bäst du vill med din patientfråga av allvarlig karaktär”, åklagare Margareta Bong lägger fort ner förundersökningen så att mamman inte får några svar på sina frågor om sin lilla flickas död.

Tramp, tramp, tramp. För frågor finns det. Behandlingshemmet och polisen säger att flickan hade livsleda, men psykolog Owe skriver att ” hon umgicks med de andra, tycktes ha roligt och skrattade tillsammans, samspelet fungerade, Felicia berättade stolt att hon skrivit 63 sidor på sin bok, inget framkom som skulle kunna indikera suicidrisk”.

Motsägande uppgifter. Dagboken hittas uppeldad. Vem eldade den? Avskedsbrev hittades av en slump efter 2,5 månader under en hög av polisens handlingar, utan att mamman ens fått läsa det.

Men mamma Anneli har fått visst stöd av myndigheterna också. Skolverket kritiserar Falkenbergs skolor för att de inte hindrat att Felicia mobbats från sans och vett. Länsstyrelsen kritiserar behandlingshemmet för att de ”behandlar” Felicias ADHD med våldshandlingar. Arbetsmiljöverket kritiserar barn- och utbildningsförvaltningen för att ” ingen vill vara chef”, för att många ” känner sig ej sedda och respekterade”, för att det förekommer ” hotfulla incidenter” och för att det inte finns resurser att ta hand om barn med extra behov.

Men vad hjälper det Felicia? Hennes mamma? Lillasyster?

Värst är nog ändå som vanligt socialnämnden. Hur kan man tilltvinga sig ansvaret för en ungdom och sedan skriva en vårdplan som inte ens nämner att ungdomen har ADHD och måste medicineras? Obegripligt. Och hur kan man placera en sådan ungdom på ett behandlingshem som totalt saknar kompetens vad gäller sådan problematik?

Någon polis har enligt mamma Anneli sagt till henne att det är ” inte brottsligt att vara försumlig”. Och så är det och på ett sätt är det tur, för annars sutte en stor del av socialnämnden och en hel del poliser, lärare och åklagare Margareta Bong bakom lås och bom. Det är inte straffbart att trampa på folk som har det svårt heller. Likaså är det fritt fram för en tjänsteman att vara dum, inkompetent, slarvig, känslokall och ha en föraktfull attityd gentemot allmänheten.

Vad skall man då göra när rättssamhället accepterar att barn och ungdomar dör utan att föräldrarna ens får svar på sina frågor? Ja, det enda som återstår och används allt mer i en allt större krets över landet, är att som mamma Anneli göra en egen hemsida, www.feliciasliv.se ( klicka på adressen), där man kan berätta om sina upplevelser och namnge de tjänstemän som brustit i sin tjänsteutövning till evig skam så länge nätet finns. Och så naturligtvis bevaka inblandade personer så de inte kan upprepa sina misstag i andra kommuner och på andra områden.

Det gör Anneli och så tvingas allt fler gräsrötter göra för att över huvud taget kunna leva ett anständigt liv i en rättsstat som blir allt mer upplöst i kanterna.

Socialnämnden i Falkenberg har ett genuint dåligt rykte, vad gäller såväl etik, moral som tjänsteutövning. Kanske visar följande citat på hur totalt renons nämnden är på medkänsla för drabbade kommuninvånare, när en mamma tvingats acceptera att nämnden tilltvingar sig ansvaret för hennes lilla dotter, som därefter hittas hängande i ett träd med ett rep om halsen och armen sönderskuren:

– Anneli är upprörd och ledsen över det som hänt. Med anledning av Felicias bortgång avslutas ärendet.( socialnämnden 050526)

Ledsen och upprörd?

En sak är ändå viktig att nämna i eländet. Det finns alltid personer, inom skola, socialtjänst och polis, som verkligen anstränger sig att göra ett bra jobb. Men mot ett känslokallt och i vissa delar omänskligt system räcker det inte till alla gånger.

I Felicias fall var dumheten, oengagemanget och okunnigheten totalt överlägsna medmänskligheten. Och det kommer att hända igen.

Nästa lilla barn är redan på gång…

Lämna ett svar