Attacker mot rättssäkerheten, Margareta Bong och Hells Angels.

Med all rätt reagerar rättssystemet hårt när kriminella och antidemokratiska element försöker bomba åklagardörrar som påtryckningsmedel. Sådana företeelser, liksom andra övergrepp i rättssak, är mycket farliga hot mot rättssäkerhet och ett demokratiskt samhällsskick. Egendomligt nog är det bara sådana yttre hot som förorsakar ramaskri hos rättstjänarna, från åklagare och polis till ansvariga politiker. De ständigt pågående inre sabotagen mot rättssystemet föranleder i det närmaste inga reaktioner alls.

Vilket är det största hotet egentligen? Är det när en åklagare, som inte ens är hemma, får sin dörr sprängd, eller är det när hennes kollegor genom uselt arbete får en oskyldig människa dömd till 8 års fängelse?

Vem påverkas mest, åklagaren eller den oskyldigt dömde?

Svaret är att det kvittar för rättsväsendet. Den stora skillnaden är att det yttre hotet drabbar rättstjänarna själva och då skriks det högt. Det inre hotet, i form av felaktiga domar, bristfälliga förundersökningar, undermålig åklagarhantering, drabbar den enskilde och då är det till och med klanderfritt, enligt vice riksåklagaren.( fallet Ulf)

För det allmänna rättsmedvetandet står det nog klart vilket hot som mest drabbar medborgarna. Och inte gör det saken bättre att ledamöter i högsta domstolen gör sig skyldiga till skattebrott och köper sex av unga män och fortsätter döma andra som om inget hänt. För att inte tala om liknande förhållanden i landets tingsrätter.

Som ett litet exempel på inre hot mot rättssäkerhet och rättsväsende, i mindre men likaväl förödande omfattning, är en vice chefsåklagares hantering av tryckfrihetsförordningen. Åklagaren heter Margareta Bong och jobbar på åklagarkammaren i Halmstad, som inte sällan utsätts för kritik från JO.

Tvärtemot vad lagstiftningen stadgar, har Bong som regel att inte besvara framställningar om allmän handling, vilket RMSS lyckats leda i bevis. I ett nu aktuellt ärende, har Bong vägrat att fatta ett formellt beslut om utlämnande av allmän handling i närmare ett år. Kammarrätten tvingas konstatera 07-11-12 att den inte kan pröva ett överklagande eftersom Bong vägrar lämna lagenligt och erforderligt beslut.

Intressant är att JO, JK, KU, åklagarämbetets utvecklingscentrum i Stockholm samt alla politiska riksdagspartier är väl informerade om Bongs sätt att kringgå tryckfrihetsförordningen. Samtliga stöder Bong i hennes agerande. KU uttrycker skriftligen att det har förtroende för JO Mats Melin och hans stöd för Bong.

Melin har till och med per telefonförfrågning till Bong konstaterat att framställningen om de allmänna handlingarna diarieförts hos åklagarkammaren utan att besvaras. Men Melin anser i likhet med Bong att tryckfrihetsförordningen är selektiv, vilket betyder att man som tjänsteman kan välja själv om man vill efterkomma den eller inte.

Vilka signaler ger det när ansvariga tjänstemän inom rättsväsendet agerar i strid mot lagen?

Naturligtvis att de inte är bättre än Hells Angels själva. Det inre hotet mot vårt samhällsskick är egentligen mer förödande än en bombad ytterdörr. Vad Melin, JK, KU och övriga därmed säger är att vill en medborgare ha sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda så kan det ske med assistans av Hells Angels mer än med hjälp av lagstiftningen.

Ramaskriet mot dörrbombningen är berättigat. Men i ljuset av systemets egna hot i form av felaktiga domar, lagbrott och andra försummelser, känns övertonerna alltför bemängda av hyckleri och självgodhet. När systemet själv agerar för att sanera sina egna brister kommer man att uppnå en större grad av trovärdighet, vilket vårt samhälle skulle må väl av.

Men dit är det långt eftersom utvecklingen är beroende av Uppdrag Granskning mer än av enskilda rättstjänares vilja till självgranskning och självsanering.

Lämna ett svar