Skolbyråkrater och andra puckon

Så är den decenniergamla diskussionen om lärarnas individuella lönesättning baserad på elevprestationer igång igen och man förundras över hur dum man får vara för att administrera en utbildningsverksamhet. Väldigt, verkar det som.
För hur ska man jämföra olika elevers prestationer med varandra utan att kartlägga deras förutsättningar?

Och hur ska man kartlägga en elevs förutsättningar utan allvarliga integritetskränkningar?

Det är en självklarhet att en elev presterar bland annat efter de förutsättningar han/hon har. Olika parametrar, som det så populärt heter i byråkratkretsar, är bl a begåvning, ambition, psykiska förutsättningar, hemförhållanden, en etnicitet som inte inverkar negativt på inlärningsförmågan, ”rätt” hemspråk osv.

En individuell lönesättning av lärare baserad på elevresultat bygger på en ingående analys av de förutsättningar som eleverna har. En sådan analys är djupt integritetskränkande och totalt oacceptabel. Dessutom kommer den aldrig att klarlägga samtliga relevanta omständigheter i alla fall.

För att en lärare skall få en ynka tusenlapp i påökning erfordras att han/hon har en liten klass med elever som är begåvade, mår bra, har det bra hemma, inte har något bokstavshandikapp, inte har språksvårigheter, inte har färsk invandrarbakgrund etc, för då är förutsättningarna för bra resultat på nationella proven optimala , liksom för att läraren då kommer att få någon krona mer i månaden.

Den stackars pedagog som jobbar på individuella programmet, med studieomotiverade elever, med elever som inte mår bra, som har det jobbigt hemma, som har föräldrar med bristfällig studietradition, som har bokstavshandikapp, dyslexi etc, etc, kommer att vara skolans lägst betalda pedagog.

Det är lätt att tro att skolbyråkrater är bland de dummaste människor som finns, om man inte har klart för sig vad det handlar om egentligen. Problemet är att pengarna inte räcker för att ge lärarna hyfsat betalt. Då vill skolledare och skolpolitiker splittra lärarkollektivet genom individuell lönesättning på de allra tossigaste sätt, eftersom en del lärare då blir nöjda och väger upp de missnöjda.

Det övergripande ansvaret har emellertid lärarkollektivet självt. Mycket goda insatser görs dagligen av många lärare, trots låga löner, underbemanning och sjunkande status. Detta status quo vidmakthålles genom att lärare av hävd står ut och gör så gott man kan, i någon slags förlegad kvinnlig? uppoffraranda.

Hur lite en lärare än får betalt, hur låg status läraryrket än får, kommer det alltid att finnas människor som ändå gör så gott de kan inom yrket, utan att protestera med annat än gnäll. Yrkesstolthet är en bristvara inom skolan.

Därför har mer eller mindre vetande, större eller mindre puckon inom skolutvecklingssektorn fritt utrymme för sina verklighetsfrämmande utvecklingsstrategier, den ena tossigare än den andra.

Lärarna är sina egna bödlar.