En sönderkommunaliserad skola

För väldigt länge sen kommunaliserades den svenska skolan. Motiveringen var att den skulle ” komma närmare beslutsfattarna”, vilket ansågs vara bra. Trots massiva protester från lärarkåren, drevs ”reformen ” igenom av vår möjligen hittills drygaste skolminister, Göran Persson.
Lång tid har gått sedan dess och facit av Perssons visionära oförmåga ligger klart: Skolans resultat är sämre än nånsin. Otryggheten och mobbningen bland elever ökar. Lärarnas status ligger i botten. En ihoppressad och tillplattad svensk skola pyser ångest under Perssons breda bak.

Det är alltså helt klart att en stor del av lärarkåren hade rätt, Persson, hans inställsamma politikerkarriärister och de flesta kommunalpolitiker hade fel. Och för det premieras svenska lärare med 26000 i genomsnittslön, medan kanadensiska enligt uppgift får 40000- 45000, för att inte tala om vad Persson själv och hans kolleger i stat och kommun roffar åt sig, de som hade fel, alltså. Sådant är resultatet av den svenska skolekvationen.
Jan Björklund och hans folkparti har profilerat sig i skolfrågor och driver igenom den ena drastiska reformen efter den andra, i huvudsak i riktning mot den svenska 50-talsskolan, alltså bakåt. Det kommer att visa sig vara dåligt i vissa fall, bra i andra. Det centrala är att lärarna återfår sin självklara rätt att vara lärare i klassrummet, att ha en lärarroll, en relation och ett samarbete med eleverna. Det kan yttra sig på flera olika sätt, men INTE genom att överlämna ansvaret till små barn och ungdomar att själva ”planera”, ”genomföra” och till och med ” utvärdera” sin egen utbildning, något som ställer stora krav även på vuxna individer. Och det går inte att komma runt ett sådant upplägg genom att kalla det ” forskning”.

Det innebär inte att sådana metoder inte kan användas, men de måste hela tiden grundas på att läraren är med i hela processen, vet vad det handlar om, följer upp och utvärderar i tätt samarbete med den enskilde eleven.
Kommunerna har noggrant sett till att fullödiga lärargärningar gjorts i det närmaste omöjliga. Tjänster har dragits in, klasser har gjorts större, lönerna har hållits nere och splittring bland lärare har åstadkommits genom bl a individuell lönesättning, ”kontorsarbetstid”, minimal tid för lektionsförberedelse, förödande brist på arbetsdatorer och arbetsrum. Lärarna hålls i schack genom att underförstått hotas av sämre löneutveckling, omplacering eller avsked om de är kritiska och därmed ” obekväma”, lika med samarbetssvåra.
Anledningen är solklar, utom för vår dumdryge exstatsminister: Kommunerna har många andra hål att stoppa pengarna i, de stackars kommunpolitikerna tvingas välja mellan skola och äldreomsorg, investeringar i byggnader, vägar drift, underhåll etc, för att få allting att fungera. För en kommunpolitiker står inte en lärargärning högst i prioritering, vilket framgår med all önskvärd tydlighet genom åren.
Istället förvillar man sig själv och andra med studieresor i stenmålning till Danmark, omorganisationer en masse, en rektorskarusell utan dess like, metodiska skeninovationer som lärarlösa lektioner och teoretisk slöjd, ”en till en”projekt som en fånig beteckning för att lägga pengar på datorer istället för lärare, utdelning av gula och röda kort, osv, osv.
Men som alla vet, även inskränkta kommunalpolitiker, finns inget som kan ersätta en lärare i en väl fungerande undervisningssituation tillsammans med elever som mår bra och är intresserade. Detta gäller också när klasskillnader ökar under alliansregeringens ekonomiska politik med friskolor etc, när elever med olika bokstavskombinatoriska handikapp fordrar adekvata undervisningsmetoder och elever med bristande studiebakgrund från andra länder vill ha sin rätt till en meningsfull inlärningssituation. Alla är beroende av en lugn skolmiljö, lugna, snälla och duktiga lärare som är intresserade såväl av sina ämnen som sina elever.
Sveriges kommuner har efter Perssons diktat åstadkommit den exakta motsatsen, genom att konsekvent skapa missnöje, utbrändhet, uppgivenhet och frustration bland lärare, otrygghet, osynlighet och strukturbrist hos elever.
Ett lokalt exempel kan hämtas från Falkenberg. I tidernas begynnelse ( 90-talet) ansågs högstadiepedagogiken föråldrad, mellanstadieskolorna ansågs ligga före i utvecklingen. När mellanstadielever kom upp till högstadieskolan, var de pedagogiska skillnaderna och kraven så stora att de beskrevs som lika omöjliga att förena som att passa in fyrkantiga klossar i runda hål.
Ett gäng lärare på Tångaskolan, inte minst kända som kapabla till ren mobbning av kollegor, bedömdes lämpliga att vara med och bygga upp en alternativ undervisningsform i en nybyggd skola i Heberg, kallad Söderskolan. Det lyckades så väl, under en synnerligen kompetent rektor, att skolan blev en modellskola och föremål för otaliga studiebesök från övriga landet. Det pedagogiska arbetet präglades till stora delar av begreppen, individuell planering och fritt arbete, något som krävde stort ansvar av den 14-15-16 flickan/pojken.
Så småningom hördes rykten om svårigheter, mobbning, otrygghet och sämre studieresultat. Efter pionjärinsatsen med ”en till en” projektet visade utvärderingar att Söderskolan var sämst i kommunen när det gäller studieresultat och intensiva ansträngningar görs nu att återföra undervisningen till metoder som garanterar eleverna deras rätt till fullödig undervisning. Man hade helt enkelt glömt bort att det är läraren som är viktig för eleven i en undervisnings- situation, inte att eleven är ”fri” att ta ansvar helt själv, inte att eleven har en egen dator, inte att eleven har ”fri tid” etc. Sådant arbetssätt har sina förtjänster men då under förutsättningen att läraren vet precis vad som försiggår, ser sina elever, stöttar upp deras arbete och följer upp deras resultat.
Till det fordras tillräckligt många lärare, tillräckligt respekterade genom yrkesstatus. Men se, det ville ingen betala för.
Kommunerna står därför med svansen mellan benen och har varken förmåga eller vilja att göra något åt sitt eget debacle. Där kommer Björklund in med tvingande lagar och ”reformer” tillbaka i tiden och skulle helst vilja förstatliga skolan igen, men INGENTING kan kompensera att lärarna av arbetsgivaren kommunen betraktas som fega slagpåsar, får usla löner och reduceras i antal så att ett konstruktivt arbete omöjliggörs.

Den sanningen går aldrig att komma ifrån.

Och vad hände med den ”innovativa ”mobbargruppen från Tångaskolan? Ja, de jobbar naturligtvis kvar inom kommunen, en som rektor på Apelskolan och en annan som …ja, det kan väl kvitta.