Lambertz avslöjar sig själv som försvarsadvokat för van der Kwast

Trots att man i likhet med Lambertz inte har läst de 20000-50000 ( uppgifterna varierar) sidor som Quickärendet omfattar, kan man inte låta bli att undra över de debattinlägg som har Lambertz som upphovsman. – Det finns utomordentligt övertygande bevisning om Bergwalls skuld till de två mord som jag koncentrerat mig på. Jag pekar på en stark bevisning-, skriver Lambertz i DN Debatt 20/8. Därefter konstaterar han att … -sannolikt är han (SB, Sture Bergwall) snart friad från alla åtta mordanklagelserna-,- en person döms för 8 mord och frikänns drygt tio år senare för alla 8-. Det är svårt att få detta att gå ihop. Frikänd trots utomordentligt övertygande bevisning…?

Uppenbarligen måste Lambertz noggrant ha läst in sig på förundersökningsmaterialet, vilket han hävdar i polemik mot Leif GW Persson och andra? Men istället säger sig Lambertz enbart vara –någorlunda insatt i ärendet- ( DN Debatt 31/8), samtidigt som han tidigare erkänt att han läst en liten del av det material på 20000 sidor, som förre advokaten Pelle Svensson tillställt Lamberts. Den större delen av materialet, kritiken av förundersökningarna, har han inte läst alls, han har …-inte gjort en djupgående granskning-. (DN Debatt 3/9). Trots detta drar Lambertz slutsatser, som motsäger vad många andra mer insatta personer hävdar, t ex Hannes Råstam, Leif GW Persson m fl. Samtliga kritiker gentemot handläggning och förundersökningar i Quickärendet har dragit – grovt felaktiga slutsatser-, menar Lambertz ändå.

När han presenterar sin ”utomordentligt övertygande bevisning”, består den av ett antal påståenden som ”kvalitetssäkrats”, för att vara oantastliga. Första punkten består av en bom som var låst, men enligt Quick öppen. Andra punkten är ett upphittat bågfilsblad. En annan punkt består av ett märke på en mördad pojkes kropp,osv, osv. Det är svårt att förstå vad som är så övertygande.

Beträffande märket på pojkens kropp, för att ta ett exempel, skriver Lambertz i sin ”kvalitetssäkrade” redovisning att …-Sture Bergwall beskrev vid polisförhör ett märke på den 11- årige pojkens kropp och ritade en skiss. När utredaren två dagar senare frågade pojkens mamma bekräftade hon att han hade ett födelsemärke och gjorde en skiss som stämde väl med Bergwalls. ( DN Debatt 20/8). I verkligheten hade Bergwall berättat om ett operationsärr på pojkens mage, ett ärr som inte fanns. Därefter beskriver mamman att utredande polisman Seppo Penttinen under lång tid hade pressat henne om ett kännemärke på hennes mördade son, och fick han inte ett sådant skulle hon anses motarbeta utredningen. Till slut ritade hon en skuggning på ryggsidan, Penttinen tog med sig teckningen och en tid därefter hade SB ritat en likadan.
Verkligheten var alltså tvärtom mot vad Lambertz hävdar och till och med ännu värre, eftersom Lambertz underlåter att nämna att när teckningen presenterades för rätten hade någon ( Penttinen?) fyllt i den så att den skulle stämma bättre.

Lambertz felaktiga historieskrivning gör att man undrar över hans kvalitetssäkringsprocess. Det visar sig att den består av att han frågat Penttinen hur det var: -Jag har försökt få Penttinen och van der Kwast att berätta hur det var för mig, det är mitt sätt att få fram fakta och det tycker jag man ska göra-. ( DN Debatt 6/9). Lambertz kvalitetssäkrar alltså genom att fråga de kritiserade personerna själva.
Ännu värre är Lamberts brist på empati och respekt för pojkens efterlevande, när han i praktiken utmålar pojkens mamma som lögnare och Penttinen som sanningsvittne.

När Lambertz ”övertygande bevisning” vederläggs, reduceras den till ”indicier”. Det är dessa indicier som …- sammantaget utgör en mycket stark bevisning mot SB-. ( Sture Bergwall). Om man dessutom … – tar med punkter som andra gett SB kännedom om, mångfaldigas indicierna-. D.v.s att planterar man information hos SB och han sedan framställer dem som sina egna så ökar bevisvärdet, trots att det är t ex Penttinen som förmedlat dem. Indicierna pekar på att SB varken är skyldig eller oskyldig enligt Lambertz, utan ”inte oskyldig”, ett begrepp vars innebörd är svår att förstå. ( DN Debatt 3/9). Om han inte är oskyldig och inte skyldig, vad är han då?

En underlig diskussion följer: -Är bevisvärdet 80 % och det tillkommer indicier, så går värdet upp till 85 %. Men om den misstänkte …-sa fel-, så åker bevisvärdet ner till 82 eller 83 procent, men …- inte ner till 80 och definitivt inte till 75%-, enligt Lambertz beräkningar. Intressant vore då om en annan person kunde bindas vid ett av brotten. Indicierna mot Bergwall skulle ändå finnas kvar till kanske 81%. Vem skulle då dömas, eftersom SB inte är oskyldig?

Trots att Lamberts kvalitetssäkrade uppgifter från van der Kvast och Penttinen är motbevisade, upprepar Lambertz: -Alla tio punkter gäller fortfarande, sammantaget ger de ett tydligt besked-.- Min beskrivning är riktig-, upprepar han 9 gånger. (Para§raf 3/9). Samtliga meningsmotståndare döms ut, från kvällspress och dagspress till enskilda debattörer. De präglas av …- missnöje och ilska-, eftersom de…- investerat mycket prestige i de felaktiga slutsatserna-, och Lambertz säger sig förstå att…- marken börjar gunga inför utsikten att man ska behöva förklara hur man kunde hamna så tokigt-. ( DN Debatt 3/9?)
Till dessa arga prestigeförlorare hör enligt Lambertz professor emerita Madeleine Leijonhuvud, advokat Leif Silbersky, advokat Thomas Olsson, journalister Hannes Råstam och Jan Guillou, kriminalprofessor Leif GW Persson, f d chefsåklagare Sven- Erik Alhem, f d advokat Pelle Svensson, föräldrarna till den mördade pojken, mamman till den försvunna flickan, generalsekreteraren i advokatsamfundet Anne Ramberg, mfl, mfl.

Men Lambertz har rätt, eftersom han kvalitetssäkrat sin information hos Seppo Penttinen och Christer van der Kwast.

Förklaringen till Lambertz agerande är att han utnämnt sig själv till försvarsadvokat för utredare, åklagare och sin personlige bekant advokat Claes Borgström. Därför drar han fram de tunnaste indicier och beskriver dem som övertygande bevisning, därför beskriver han sina klienters utsagor som kvalitetssäkrade, därför förringar han sina motparter, från rättsexpertis, till media och anhöriga till de avlidna/ försvunna. Därför vill han inte ha en objektiv kommission, utan en kommission för upprättelse åt sina klienter. Lambertz vill inte utreda, hans mål är att försvara van der Kwast och övriga: -Det verkar som om att man ( Penttinen, Kvast etc) gjort allting rätt… i stort har man gjort en utredning som man borde-, (DN Debatt 3/9). – Några personer ( Kwast, Penttinen m fl ) som såvitt jag kan bedöma har gjort ett i allt väsentligt bra arbete har fått sin heder starkt ifrågasatt. De bör om möjligt få en chans till upprättelse. Det är synd om det inte blir någon kommission som granskar Quickaffären-.

Den intressanta frågan, efter slutbehandling av resningsprocesserna, blir hur staten gör. Skall Reinfelt/Ask vika ner sig för mörkermännen och lägga locket på, som skett så många gånger tidigare när statens och enskilda tjänstemäns/politikers intressen hotas. IB affären och Geijeraffären är två exempel av många.
I så fall finns nu den unika möjligheten att en journalist och en kriminalprofessor (Guillou/Persson) med närmast obegränsade medel , övertar uppgiften att se till att rättsväsendet i Sverige gottgör vad det brutit i Quickaffären.

Det skulle vara intressant, men alldeles tokigt ur demokratisk synvinkel.

Lämna ett svar