Det var synd om Olof Palme

Mycket har skrivits och skrivs om statsminister Palme, hur älskad och hatad han var, hur begåvad och kärleksfull, hur arrogant och elak. Men den aktuella TVdokumentären visar en inte så ofta kommenterad sida hos honom, hans närmast totala oförmåga att förstå hur hans egen diskurs påverkade andra människor.

När hans kollegor vid något tillfälle försöker förmå honom att förstå att det inte leder till framgång att platta till sina motståndare ( Fälldin), förstår Palme över huvud taget inte vad de menar. Här har jag material som jag inte får använda i debatten, säger han och inser inte att det gäller hans sätt att lägga fram det.

Möjligen var hans omvittnade begåvning parad med en avstängdhet som visade sig vara förödande. Saknar man förmåga att anpassa sin retorik efter omständigheterna, eller att leva sig in i hur andra upplever det man säger, då går man på i ullstrumporna tills allt brakar samman. Förmodligen var han helt omedveten om sin egen hånfulla arrogans i många situationer och de reaktioner hos omvärlden den föranledde.

Därför växte hatet hos de som utsattes, liksom upprördheten över hans oförblommerade sätt att blåljuga inför hela svenska folket gång på gång. Det var inget problem för Palme, han förstod inte ens vad det växande hatet mot honom orsakades av. Därför var han sin egen värste fiende.

Det hade varit konstruktivt om välkammade och vanliga snälla politiker och övriga vänner i hans närhet fått honom att träda tillbaka innan hoten eskalerade. Säkerligen hade han fortsättningsvis åstadkommit mycket gott från en mer undanskymd plats bakom de politiska barrikaderna och hatkampanjerna hade förhoppningsvis bedarrat efter hand.

Men han förstod inte sin situation och kunde därför inte omformulera sin diskurs eller förändra sitt arbetssätt och därför puttade han sig själv över kanten, med hjälp av en feg usling till lönnmördare.

Eventuellt kan Palme ha haft några slängar av Aspergers syndrom, i likhet med förre JK Göran Lambertz. En briljant begåvning parad med en abnormal avstängdhet, som möjliggör ett ståndaktigt fäktande mot förnuft, oförnuft och övermakt i de mest omöjliga situationer.

Utöver familjens sorg är det också tragiskt att vi förlorade en närvaro och ett personligt engagemang i den samhälleliga debatten. När Palme talade så lyssnade man.
När Reinfeldt, Hägglund et concortes talar blir man uttråkad och stänger av.