Alla inlägg av rmss

Quick, Kwast, Borgström,Ståhle, Pentinnen, Christiansson

Rättsväsendet vacklar med Quickskandalen o ger alla rättshaverister och övriga kritiker rätt. De som naivt hävdat att Sverige är ett rättssäkert land där alla är lika inför lagen lär få svårt att fortsätta med det. Från statsminister ner till minsta krönikör i kvällstidningarna.

Fast på ett sätt är vi ändå lika, vi kan alla råka ut för domare som somnar under förhandling, som bryter mot europakonventionen, som åker fast för rattfylla på väg till domstolen, som köper sex av underåriga, som skattefuskar, åklagare som gömmer bevis som talar mot deras sak, som regelmässigt struntar i objektivitetsprincipen, som åtalar mot bättre vetande, som förlänger handläggningstider in absurdum, som är oförskämda, högmodiga och inkompetenta, poliser som stampar ihjäl oss när vi ligger på golvet, som är sexförbrytare, våldsamma, ”ollar” tjänstebilen för kvinnliga kollegor, kallar oss för apajävlar och rekommenderar oss besök på dårhuset, (förmodligen avses inte polishuset), doppar sina könsorgan i tårtan innan de bjuder, osv, osv.

Det är rent obegripligt att det finns folk som tycker att Assange frivilligt skall överlämna sig till ett sådant system.

Syndast är det ändå om Quicks försvarsadvokat Claes Borgström, även försvarsadvokat för de tjejer som Assange av en åklagare påstås ha förgripit sig mot, även bekant med åklagaren i tjejernas ärende, även bekant med förre JK Göran Lambertz, han som anser att en öppen bom är övertygande bevisning för att ett mord begåtts av Quick, fast ingen hittats död.

Trots att Borgström var med under 6 utredningar, fann han inte minsta anledning att betvivla Quicks skuld, den klantige Quick som tidigare åkt fast ett flertal gånger, ansågs nu av Borgström ha begått minst 8 mord, förutom övriga 22 som han erkänt, utan att lämna ett enda spår efter sig, inte något enda tekniskt bevis som knöt honom till gärningarna. Denne vrålande, neddrogade sexualpsykopat var alltså enligt Borgström, liksom av övriga sektmedlemmar inom rättsväsendet, ansedd som tidernas mästerbov. Åtta mord utan minsta spår, enastående, Borgström…

Men som sagt, jämfört med alla drabbade människor, familjer, vänner, släkt och de fasor de fått genomlida under Quickprocesserna, så tycker ändå Borgström mest synd om sig själv. Han är sårad och kränkt bevars, så in i norden. Det är mer synd om Borgström än någon annan i denna bedrövliga historia. Enligt Borgström.

Vad inte många tänkt på så här i resningsdagarna, är att Quick betraktats som en mästerlig domptör, hur han på ett så skickligt sätt lyckats manipulera terapeut Ståhle, polis Penttinen, åklagare Kwast m fl till att tro på hans illa underbyggda historier. Men egentligen är det ju tvärtom.

Vilka är det som med ledande frågor lett Quick vidare i historieförfalskningen? Vilka har försett honom med tidningar och till och med böcker med uppgifter i de olika mordfallen? Vilka har ”hjälpt” honom komma vidare i den mödosamma minnesprocessen av alla overkliga och vidriga händelser som aldrig ägt rum? Vem har ansvarat övergripande för hela detta agerande?

Jo, det är Kwasten, eller Quasten kanske det stavas numera,. Det märkliga är att alla tycks ha förbisett att den störste manipulatören inte är Quick, det är åklagare Christer van der Kwast, som på eget ansvar har byggt alltihop!!!

RMSS vill inte bo granne med Quick/Sture Bergvall, men är mycket räddare för vad van der Kwast kan åstadkomma, än för Quick. Den skada Kwast har vållat rättsväsendet är så stor att den inte går att uppskatta.

Fokus bör alltså flyttas från den vandömde Quick till den manipulerande Kwasten, det är han som är boven, det är han som är farlig, om än han avhåller sig från de rosslande avgrundsljuden offentligt.

Lambertz med byxorna nere

Under en dryg månads tid har Lambertz svängt sig i Quickaffären med högsta juridiska potens. Saklighet, objektivitet och opartiskhet har varit hans skylande byxor. Samtliga hans meningsmotståndare har kallats dikeskörare, populister, okunniga och halvtänkare, för att ta några exempel. Skälet är att de inte kunnat se att det bara är Lambertz som har rätt.
Många har förundrat sig över hans agerande, ända fram till Expressen drog ner byxorna på Lambertz och avslöjade vad som finns därunder.

Av Lambertz avslöjade mailkorrespondens framgår att han ljög om adv Claes Borgström, dom är visst bästa kompisar. Det framgår att han bedrar hela Sverige genom att låtsas vara opartisk i sin relation till van der Kwast, medan de samtidigt drar upp taktiken i debatten tillsammans. Lambertz är nu ” med i deras lag” och gör allt för att främja Quickgängets intressen.
Så var det med Lambertz juridiska potens, den hänger rätt ner och är så långt från objektivitet och saklighet man kan komma. Vad han har lurat oss alla i Quickärendet!
Likväl är Lambertz fortsatt lugn, gör ett litet hopp framför pressfotografen, ler och säger sig ha vunnit… ”Coolast vinner”, skriver han till sina kompisar Borgström, Kwast, Penttinen och Gubb Jan.

När man inte kan se sina egna tillkortakommanden, när man anser att alla andra har fel och man själv har rätt, när tunna indicier som en ”liten såg, bågsåg, bågfil, en öppen vägbom, en inristning på en liten björk” osv, blir ”övertygande bevisning” för att Quick har dödat åtta människor, då har man stora brister i sin verklighetsuppfattning, snudd på gränsande till psykosartade.

Lambertz är dock inte psykotisk, men sannolikt har han en tillräckligt stark släng av Aspbergers syndrom, som möjliggör att han kan stänga av omvärlden till dels, och köra sitt race oavsett. Det stämmer också med hans omvittnat stora juridiska skicklighet, parat med hans oförmåga att kombinera den med normal omdömesförmåga. Många exempel på detta ger han i Quickdebatten. Kanske kan Aspbergerslängen också förklara vissa övriga beteenden, som fått folk att reagera genom åren.

Då har vi alltså i svart på vitt en ljugande och bedragande f d JK och justiteråd i Högsta Domstolen. Där sitter också med Lambertz hjälp en kollega som är dömd för att ha köpt sex av en minderårig pojke. En annan har skattefuskat och vem vet vad övriga har att dölja.

Svenska medborgare har inget annat val än att acceptera att så ser det svenska rättsväsendet ut, från Lambertz på högsta nivå ner till Elisabeth Carlen, domare i tingsrätten i Halmstad, som åker fast för rattfylla på väg till domstolen.

Håll dig borta, Assange, med alla medel från Lambertz, Borgström, van der Qwast och alla andra rättsväsendets dödgrävare. Vi infödda har små möjligheter att fly till andra länders ambassader.

Och Quickgänget fortsätter att klanta bort sig in i det sista, nu med hjälp av ett justitieråd i Högsta Domstolen…

Lambertz avslöjar sig själv som försvarsadvokat för van der Kwast

Trots att man i likhet med Lambertz inte har läst de 20000-50000 ( uppgifterna varierar) sidor som Quickärendet omfattar, kan man inte låta bli att undra över de debattinlägg som har Lambertz som upphovsman. – Det finns utomordentligt övertygande bevisning om Bergwalls skuld till de två mord som jag koncentrerat mig på. Jag pekar på en stark bevisning-, skriver Lambertz i DN Debatt 20/8. Därefter konstaterar han att … -sannolikt är han (SB, Sture Bergwall) snart friad från alla åtta mordanklagelserna-,- en person döms för 8 mord och frikänns drygt tio år senare för alla 8-. Det är svårt att få detta att gå ihop. Frikänd trots utomordentligt övertygande bevisning…?

Uppenbarligen måste Lambertz noggrant ha läst in sig på förundersökningsmaterialet, vilket han hävdar i polemik mot Leif GW Persson och andra? Men istället säger sig Lambertz enbart vara –någorlunda insatt i ärendet- ( DN Debatt 31/8), samtidigt som han tidigare erkänt att han läst en liten del av det material på 20000 sidor, som förre advokaten Pelle Svensson tillställt Lamberts. Den större delen av materialet, kritiken av förundersökningarna, har han inte läst alls, han har …-inte gjort en djupgående granskning-. (DN Debatt 3/9). Trots detta drar Lambertz slutsatser, som motsäger vad många andra mer insatta personer hävdar, t ex Hannes Råstam, Leif GW Persson m fl. Samtliga kritiker gentemot handläggning och förundersökningar i Quickärendet har dragit – grovt felaktiga slutsatser-, menar Lambertz ändå.

När han presenterar sin ”utomordentligt övertygande bevisning”, består den av ett antal påståenden som ”kvalitetssäkrats”, för att vara oantastliga. Första punkten består av en bom som var låst, men enligt Quick öppen. Andra punkten är ett upphittat bågfilsblad. En annan punkt består av ett märke på en mördad pojkes kropp,osv, osv. Det är svårt att förstå vad som är så övertygande.

Beträffande märket på pojkens kropp, för att ta ett exempel, skriver Lambertz i sin ”kvalitetssäkrade” redovisning att …-Sture Bergwall beskrev vid polisförhör ett märke på den 11- årige pojkens kropp och ritade en skiss. När utredaren två dagar senare frågade pojkens mamma bekräftade hon att han hade ett födelsemärke och gjorde en skiss som stämde väl med Bergwalls. ( DN Debatt 20/8). I verkligheten hade Bergwall berättat om ett operationsärr på pojkens mage, ett ärr som inte fanns. Därefter beskriver mamman att utredande polisman Seppo Penttinen under lång tid hade pressat henne om ett kännemärke på hennes mördade son, och fick han inte ett sådant skulle hon anses motarbeta utredningen. Till slut ritade hon en skuggning på ryggsidan, Penttinen tog med sig teckningen och en tid därefter hade SB ritat en likadan.
Verkligheten var alltså tvärtom mot vad Lambertz hävdar och till och med ännu värre, eftersom Lambertz underlåter att nämna att när teckningen presenterades för rätten hade någon ( Penttinen?) fyllt i den så att den skulle stämma bättre.

Lambertz felaktiga historieskrivning gör att man undrar över hans kvalitetssäkringsprocess. Det visar sig att den består av att han frågat Penttinen hur det var: -Jag har försökt få Penttinen och van der Kwast att berätta hur det var för mig, det är mitt sätt att få fram fakta och det tycker jag man ska göra-. ( DN Debatt 6/9). Lambertz kvalitetssäkrar alltså genom att fråga de kritiserade personerna själva.
Ännu värre är Lamberts brist på empati och respekt för pojkens efterlevande, när han i praktiken utmålar pojkens mamma som lögnare och Penttinen som sanningsvittne.

När Lambertz ”övertygande bevisning” vederläggs, reduceras den till ”indicier”. Det är dessa indicier som …- sammantaget utgör en mycket stark bevisning mot SB-. ( Sture Bergwall). Om man dessutom … – tar med punkter som andra gett SB kännedom om, mångfaldigas indicierna-. D.v.s att planterar man information hos SB och han sedan framställer dem som sina egna så ökar bevisvärdet, trots att det är t ex Penttinen som förmedlat dem. Indicierna pekar på att SB varken är skyldig eller oskyldig enligt Lambertz, utan ”inte oskyldig”, ett begrepp vars innebörd är svår att förstå. ( DN Debatt 3/9). Om han inte är oskyldig och inte skyldig, vad är han då?

En underlig diskussion följer: -Är bevisvärdet 80 % och det tillkommer indicier, så går värdet upp till 85 %. Men om den misstänkte …-sa fel-, så åker bevisvärdet ner till 82 eller 83 procent, men …- inte ner till 80 och definitivt inte till 75%-, enligt Lambertz beräkningar. Intressant vore då om en annan person kunde bindas vid ett av brotten. Indicierna mot Bergwall skulle ändå finnas kvar till kanske 81%. Vem skulle då dömas, eftersom SB inte är oskyldig?

Trots att Lamberts kvalitetssäkrade uppgifter från van der Kvast och Penttinen är motbevisade, upprepar Lambertz: -Alla tio punkter gäller fortfarande, sammantaget ger de ett tydligt besked-.- Min beskrivning är riktig-, upprepar han 9 gånger. (Para§raf 3/9). Samtliga meningsmotståndare döms ut, från kvällspress och dagspress till enskilda debattörer. De präglas av …- missnöje och ilska-, eftersom de…- investerat mycket prestige i de felaktiga slutsatserna-, och Lambertz säger sig förstå att…- marken börjar gunga inför utsikten att man ska behöva förklara hur man kunde hamna så tokigt-. ( DN Debatt 3/9?)
Till dessa arga prestigeförlorare hör enligt Lambertz professor emerita Madeleine Leijonhuvud, advokat Leif Silbersky, advokat Thomas Olsson, journalister Hannes Råstam och Jan Guillou, kriminalprofessor Leif GW Persson, f d chefsåklagare Sven- Erik Alhem, f d advokat Pelle Svensson, föräldrarna till den mördade pojken, mamman till den försvunna flickan, generalsekreteraren i advokatsamfundet Anne Ramberg, mfl, mfl.

Men Lambertz har rätt, eftersom han kvalitetssäkrat sin information hos Seppo Penttinen och Christer van der Kwast.

Förklaringen till Lambertz agerande är att han utnämnt sig själv till försvarsadvokat för utredare, åklagare och sin personlige bekant advokat Claes Borgström. Därför drar han fram de tunnaste indicier och beskriver dem som övertygande bevisning, därför beskriver han sina klienters utsagor som kvalitetssäkrade, därför förringar han sina motparter, från rättsexpertis, till media och anhöriga till de avlidna/ försvunna. Därför vill han inte ha en objektiv kommission, utan en kommission för upprättelse åt sina klienter. Lambertz vill inte utreda, hans mål är att försvara van der Kwast och övriga: -Det verkar som om att man ( Penttinen, Kvast etc) gjort allting rätt… i stort har man gjort en utredning som man borde-, (DN Debatt 3/9). – Några personer ( Kwast, Penttinen m fl ) som såvitt jag kan bedöma har gjort ett i allt väsentligt bra arbete har fått sin heder starkt ifrågasatt. De bör om möjligt få en chans till upprättelse. Det är synd om det inte blir någon kommission som granskar Quickaffären-.

Den intressanta frågan, efter slutbehandling av resningsprocesserna, blir hur staten gör. Skall Reinfelt/Ask vika ner sig för mörkermännen och lägga locket på, som skett så många gånger tidigare när statens och enskilda tjänstemäns/politikers intressen hotas. IB affären och Geijeraffären är två exempel av många.
I så fall finns nu den unika möjligheten att en journalist och en kriminalprofessor (Guillou/Persson) med närmast obegränsade medel , övertar uppgiften att se till att rättsväsendet i Sverige gottgör vad det brutit i Quickaffären.

Det skulle vara intressant, men alldeles tokigt ur demokratisk synvinkel.

Falkenbergs socialförvaltning i balans, demenssjuka betalar

Socialstyrelsen föreskriver att bemanningen på äldreboenden måste utökas, särskilt när det gäller vård av dementa. Detta skulle innebära, enligt Hallands Nyheter, en ökad kostnad för socialförvaltningen i Falkenberg på uppskattningsvis 10 miljoner årligen.
Socialförvaltningen har alltså i åratal tjänat in miljontals kronor per år åt kommunen, genom att låta demenssjuka åldringar sköta sig själva på nätterna, i ensamhet, sjukdom, ångest, förtvivlan och stora olycksrisker.
RMSS är säker på att ansvariga, Rie, Marie-Louise med företrädare et concortes är mäkta stolta över sin bedrift.

Kristdemokrater, varför det?

Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren i opinionsmätning efter opinionsmätning. Skälet är att de inte når ut med sin politik, säger dom. Men nog gör dom det alltid. Ett etiskt förhållningssätt till medmänniskan är viktigt för kristdemokrater. Det omsätts i praktiken, genom mobbning, baktaleri, kotteribildningar, inre stridigheter, anonyma påhopp, utrensningar och andra trevligheter inom partiet.
En annan huvudfråga är medmänniskornas underliv och vad de gör med det. Huvudprincipen är att far är rar, mor är god och resten skall tvångssteriliseras, för allt annat är onaturligt för en kristdemokrat, hur mycket Guds skapelse det än är.

Skenhelighet är inget för en kristdemokrat, fast i verkligheten är det den princip varpå en kristdemokratisk politik bygger. Förhoppningsvis synes slutet på ett otidsenligt, föråldrat och förstockat parti som har föga medmänsklighet att erbjuda vare sig de starka och absolut inte de utsatta i samhället.
Särskilt inte när det gäller könsfrågar med allt vad det medför för den enskilda individen.

En sönderkommunaliserad skola

För väldigt länge sen kommunaliserades den svenska skolan. Motiveringen var att den skulle ” komma närmare beslutsfattarna”, vilket ansågs vara bra. Trots massiva protester från lärarkåren, drevs ”reformen ” igenom av vår möjligen hittills drygaste skolminister, Göran Persson.
Lång tid har gått sedan dess och facit av Perssons visionära oförmåga ligger klart: Skolans resultat är sämre än nånsin. Otryggheten och mobbningen bland elever ökar. Lärarnas status ligger i botten. En ihoppressad och tillplattad svensk skola pyser ångest under Perssons breda bak.

Det är alltså helt klart att en stor del av lärarkåren hade rätt, Persson, hans inställsamma politikerkarriärister och de flesta kommunalpolitiker hade fel. Och för det premieras svenska lärare med 26000 i genomsnittslön, medan kanadensiska enligt uppgift får 40000- 45000, för att inte tala om vad Persson själv och hans kolleger i stat och kommun roffar åt sig, de som hade fel, alltså. Sådant är resultatet av den svenska skolekvationen.
Jan Björklund och hans folkparti har profilerat sig i skolfrågor och driver igenom den ena drastiska reformen efter den andra, i huvudsak i riktning mot den svenska 50-talsskolan, alltså bakåt. Det kommer att visa sig vara dåligt i vissa fall, bra i andra. Det centrala är att lärarna återfår sin självklara rätt att vara lärare i klassrummet, att ha en lärarroll, en relation och ett samarbete med eleverna. Det kan yttra sig på flera olika sätt, men INTE genom att överlämna ansvaret till små barn och ungdomar att själva ”planera”, ”genomföra” och till och med ” utvärdera” sin egen utbildning, något som ställer stora krav även på vuxna individer. Och det går inte att komma runt ett sådant upplägg genom att kalla det ” forskning”.

Det innebär inte att sådana metoder inte kan användas, men de måste hela tiden grundas på att läraren är med i hela processen, vet vad det handlar om, följer upp och utvärderar i tätt samarbete med den enskilde eleven.
Kommunerna har noggrant sett till att fullödiga lärargärningar gjorts i det närmaste omöjliga. Tjänster har dragits in, klasser har gjorts större, lönerna har hållits nere och splittring bland lärare har åstadkommits genom bl a individuell lönesättning, ”kontorsarbetstid”, minimal tid för lektionsförberedelse, förödande brist på arbetsdatorer och arbetsrum. Lärarna hålls i schack genom att underförstått hotas av sämre löneutveckling, omplacering eller avsked om de är kritiska och därmed ” obekväma”, lika med samarbetssvåra.
Anledningen är solklar, utom för vår dumdryge exstatsminister: Kommunerna har många andra hål att stoppa pengarna i, de stackars kommunpolitikerna tvingas välja mellan skola och äldreomsorg, investeringar i byggnader, vägar drift, underhåll etc, för att få allting att fungera. För en kommunpolitiker står inte en lärargärning högst i prioritering, vilket framgår med all önskvärd tydlighet genom åren.
Istället förvillar man sig själv och andra med studieresor i stenmålning till Danmark, omorganisationer en masse, en rektorskarusell utan dess like, metodiska skeninovationer som lärarlösa lektioner och teoretisk slöjd, ”en till en”projekt som en fånig beteckning för att lägga pengar på datorer istället för lärare, utdelning av gula och röda kort, osv, osv.
Men som alla vet, även inskränkta kommunalpolitiker, finns inget som kan ersätta en lärare i en väl fungerande undervisningssituation tillsammans med elever som mår bra och är intresserade. Detta gäller också när klasskillnader ökar under alliansregeringens ekonomiska politik med friskolor etc, när elever med olika bokstavskombinatoriska handikapp fordrar adekvata undervisningsmetoder och elever med bristande studiebakgrund från andra länder vill ha sin rätt till en meningsfull inlärningssituation. Alla är beroende av en lugn skolmiljö, lugna, snälla och duktiga lärare som är intresserade såväl av sina ämnen som sina elever.
Sveriges kommuner har efter Perssons diktat åstadkommit den exakta motsatsen, genom att konsekvent skapa missnöje, utbrändhet, uppgivenhet och frustration bland lärare, otrygghet, osynlighet och strukturbrist hos elever.
Ett lokalt exempel kan hämtas från Falkenberg. I tidernas begynnelse ( 90-talet) ansågs högstadiepedagogiken föråldrad, mellanstadieskolorna ansågs ligga före i utvecklingen. När mellanstadielever kom upp till högstadieskolan, var de pedagogiska skillnaderna och kraven så stora att de beskrevs som lika omöjliga att förena som att passa in fyrkantiga klossar i runda hål.
Ett gäng lärare på Tångaskolan, inte minst kända som kapabla till ren mobbning av kollegor, bedömdes lämpliga att vara med och bygga upp en alternativ undervisningsform i en nybyggd skola i Heberg, kallad Söderskolan. Det lyckades så väl, under en synnerligen kompetent rektor, att skolan blev en modellskola och föremål för otaliga studiebesök från övriga landet. Det pedagogiska arbetet präglades till stora delar av begreppen, individuell planering och fritt arbete, något som krävde stort ansvar av den 14-15-16 flickan/pojken.
Så småningom hördes rykten om svårigheter, mobbning, otrygghet och sämre studieresultat. Efter pionjärinsatsen med ”en till en” projektet visade utvärderingar att Söderskolan var sämst i kommunen när det gäller studieresultat och intensiva ansträngningar görs nu att återföra undervisningen till metoder som garanterar eleverna deras rätt till fullödig undervisning. Man hade helt enkelt glömt bort att det är läraren som är viktig för eleven i en undervisnings- situation, inte att eleven är ”fri” att ta ansvar helt själv, inte att eleven har en egen dator, inte att eleven har ”fri tid” etc. Sådant arbetssätt har sina förtjänster men då under förutsättningen att läraren vet precis vad som försiggår, ser sina elever, stöttar upp deras arbete och följer upp deras resultat.
Till det fordras tillräckligt många lärare, tillräckligt respekterade genom yrkesstatus. Men se, det ville ingen betala för.
Kommunerna står därför med svansen mellan benen och har varken förmåga eller vilja att göra något åt sitt eget debacle. Där kommer Björklund in med tvingande lagar och ”reformer” tillbaka i tiden och skulle helst vilja förstatliga skolan igen, men INGENTING kan kompensera att lärarna av arbetsgivaren kommunen betraktas som fega slagpåsar, får usla löner och reduceras i antal så att ett konstruktivt arbete omöjliggörs.

Den sanningen går aldrig att komma ifrån.

Och vad hände med den ”innovativa ”mobbargruppen från Tångaskolan? Ja, de jobbar naturligtvis kvar inom kommunen, en som rektor på Apelskolan och en annan som …ja, det kan väl kvitta.

Lista på domare, åklagare och poliser

RMSS har under en längre tid arbetat med en förteckning över rättstjänare som aktivt verkar för att undergräva rättssäkerheten och allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Det var tänkt att bli en uppställning i alfabetisk ordning med bild och en kort ”meritlista” på dessa tjänstemän, så att en drabbad allmänhet skulle kunna söka på namnet och få en bakgrund på den domare, åklagare eller polis som inte klarar av att fullgöra sina uppgifter på ett lagenligt eller i övrigt korrekt sätt.

Det visade sig emellertid att arbetet var omöjligt att genomföra, helt enkelt för att det aldrig tog slut. Mängden rättstjänare som inte tar sina uppgifter på allvar är så stor att det inte finns någon ände. Oupphörligen tillkommer nya fall av rena övergrepp mot allmänheten, från domare, åklagare och poliser.

Ständigt får vi höra om poliser som kallar allmänheten ”apajävlar”, som doppar sina könsorgan i gräddtårtor som tilltugg till kaffet, ständigt finns det en Caroline Nordstrand och en Wilhelm Juner ( polismän i Halmstad) som överfaller en utvecklingsstörd o vägrar att be om ursäkt, ständigt finns en Andreas Eriksson och en Jonas Emilsson ( polismän i Kungsbacka) som trakasserar en bilförare, kallar honom ” jävla liten fjant” o hotar ”köra honom till psyket”, eftersom han bett lille Andreas och Jonas att legitimera sig.
Det kommer ständigt nya domare som Håkan Nyberg, lagman på Varbergs tingsrätt, som skyller på allmänheten när han bryter mot mänskliga rättigheter och sätter ut förhandling 1,5 år efter att ärendet preskriberats på grund av 5 års handläggningstid, det finns alltid nya domare som likt Carl-Anton Spak vid Stockholms tingsrätt ödelägger människors liv genom så omdömeslöst skrivna friande domar att den enskilde straffas i alla fall.

Hela tiden kommer nya lagmän, som Staffan Lindquist och chefer för tingsrätter som Göran Ingebrand på tingsrätten i Östersund, som på grund av ” hög arbetsbelastning” dömer en oskyldig till 6 års fängelse och 600000:- i böter, i en dom som hovrätten beskriver som så ”svepande och generaliserande att den inte är möjlig att bemöta eller bedöma, relevansen i vissa domskäl är svårbegripliga”. Givetvis följda av axelryckningar från Lindquists och Ingebrands sida.
Överallt finns åklagare som Birgit Kronholm, överåklagare, och vice riksåklagare Catharina Bergquist Levin, som genom att förtiga fakta, gömma fakta i ”slasken” och på alla upptänkliga sätt arbetar för att få ex en oskyldig pappa dömd till 8 års fängelse. Denne pappa, känd från ” Fallet Ulf” säger följande: – Det finns ingen rättssäkerhet i Sverige som jag ser det.
Inte sällan förekommer tyvärr också specialister inom det psykologiska området som aktivt saboterar rättsväsendet. Ett paradexempel är Kenneth Lind på Ekebackens behandlingshem som blev psykoterapeut först efter att hans skandalartade yrkesinsats blivit känd för allmänheten. Lind arbetade för att fälla ” Ulf” bl a genom att fråga hans dotter:- Är du säker på att han inte satt kuken i dig?.
Parallellen med terapeuten Birgitta Ståhle är slående, hon som i aktivt samarbete med bl a polis Seppo Pentinen, minnesforskaren Sven- Åke Christiansson och Thomas Quicks egen försvarsadvokat Claes Borgström, lyckades skapa en helt egen massmördare utan några som helst bevis. Den ansvarige åklagaren,Christer van der Kvast, möjligen rättsväsendets dödgrävare nummer ett, tar naturligtvis lika lite som de flesta ”kollegor” i branschen nåt som helst ansvar.
Och ständigt flera åklagare som Margareta Bong, vice chefsåklagare på åklagarkammaren i Halmstad, som ofta och gärna bryter mot tryckfrihetsförordningen, som fördröjer handläggning i tingsrätt så att preskription inträder och som nu senast schabblar med åtalsbeskrivning så att ytterligare ett brott preskriberas, ihop med ovan nämnde lagman Håkan Nyberg som med sin sedvanliga brist på kurage vägrar uttala sig. Båda pensionerade, men kan inte hålla sig ifrån ytterligare fadäser. Inte att förglömma Håkan Nybergs kollega, Elisabeth Carlen, domare vid Halmstad tingsrätt, som åkte fast för rattfylla i en poliskontroll utanför tingsrätten. Och givetvis fortsätter hon att döma andra.

Det finns ingen möjlighet att lista den oändliga skara av omdömeslösa och oskickliga rättstjänare som undergräver respekten för rättsväsendet. Det är bara att konstatera at Reinfelt ljuger när han garanterar svensk rättssäkerhet och att Assange gör helt rätt att hålla sig ifrån det svenska rättssystemet så länge han kan.
Tyvärr, tyvärr, tyvärr.
Men RMSS fortsätter att bevaka enskilda händelser så gott det går. Det är nämligen så att statsmakterna och lagstiftarna vill ha det på detta sättet, i ytterst få fall medför en rättstjänares misslyckande några konsekvenser för henne/honom.
Men för den enskilde och för allmänheten kan konsekvenserna vara förödande.

E-on, Patrick Mardell och Marcus Blohm. Varning för bluffmakare?

Att eljuntans monopolaktörer gör oskäliga vinster på svenska medborgare är allmänt känt numera. Men det räcker inte för E-on, som har andra knep att dra in småpengar på. Se därför upp om du får en annorlunda räkning från E-on och kolla noga innan du betalar.

Rätt som det är kan du nämligen få ett krav från E-on på 1935 kronor för ”avtalsbrott”. Brevet är skickat av försäljningschef Patrick Mardell, som förutom det påhittade kravet presenterar två direkta lögner:
– Vi har fått information från din nätägare att du tecknat avtal med en annan leverantör än E-on.
– Vi tolkar det som att du beslutat dig för att bryta ditt avtal om elleverans med oss.

Är man lite trött och tillhör de fåkunniga som har förtroende för E-on är det kanske lätt att betala för att slippa bråk och spara tid. Men istället är det kanske bättre att konstatera att Mardell ljuger. Det visar sig att E-on på eget initiativ tecknat ett avtal utan någon som helst kontakt med kunden. När kunden enligt sina planer tecknar avtal med ett annat bolag, kan E-on därför kräva honom på 1935:- för ”avtalsbrott” som kunden inte har en aning om.

Vänder man sig då till Eons ”kundservice”, ”kundsupport” kallat, träffar man på Marcus Blohm, som anser att de kostnader som E-ons bedrägliga förfarande orsakar kunden på intet sätt kommer att ersättas av E-on, trots att Allmänna Reklamationsnämnden klart förklarar att Mardell ” felaktigt påfört kunden en avgift”.

Marcus Blohm har svårt att inse att det inte är rätt att bluffa sig till kundernas pengar. Han skriver att han ”beklagar” att kunden ” upplever att ärendet blivit felaktigt hanterat”. Tydligen är det bara en upplevelse att E-on försöker snylta till sig extrapengar inför firmafesten eller vad pengarna nu skall gå till. Egentligen har det kanske inte hänt, enligt Blohm.

Se upp för E-ons fakturor, i synnerhet om de är undertecknade av Mardell/Blohm.

Apoteken i alliansens Sverige

Alliansen privatiserade apoteket. Motiveringen var att tillgängligheten skulle bli bättre och produkterna skulle bli billigare som en följd av konkurrenssituationen mellan de privata aktörerna. Hur blev det?

Precis som med elpriserna visar det sig att borgarnas övertro på konkurrensens prispressande effekt inte funkar i verkligheten, priserna har enligt tillgängliga uppgifter inte gått ner alls. Tillgängligheten har däremot blivit bättre, det vimlar av apotek i stort sett alla butikscentra.

När man därför går till apoteket för att köpa sin livsviktiga medicin så väntar man sig inte att få höra att den ”tagit slut”. Den kanske kommer om tre veckor. Och alla de privata apoteken har samma leverantör, så medicinen är slut överallt!!!

Efter rundringning visar det sig att några få förpackningar finns kvar i ett apotek i en grannstad, så man får ta bilen dit snabbt som ögat innan det tar slut där också.

Kanske ett undantag, tror man, tills grannens diabetesmedicin visar sig vara slut den också!!!

Tillgängligheten är alltså god till apoteken, men inte till medicinen. Alliansen visar sig halka fel på allt fler områden, kanske därför Reinfelt ser allt tröttare ut.

Varbergs tingsrätt JO-kritiserad, igen. Och igen.

Varbergs tingsrätt har genom decennier haft handläggningstider som inte kan anses rimliga ur rättssäkerhetssynpunkt. Många är de medborgare som fått vänta, och vänta, och vänta på att en senfärdig tingsrätt skall utföra de uppgifter som åligger den.

Nu har JO ännu en gång kritiserat tingsrätten för orimliga handläggningstider i ett ärende.

Men tittar man efter finner man att tingsrättens oskicklighet sträcker sig långt bak i tiden, med kännbara följder för den enskilde. I ett mål har tingsrätten till och med brutit mot Europakonventionen på grund av sin senfärdighet och satt ut huvudförhandling 1,5 år efter att preskription inträtt.

Håkan Nyberg är ansvarig lagman och chef för tingsrätten. Han har visserligen gjort vad han kunnat för att uppmärksamma bristerna hos sin egen tingsrätt, men han har inte på något sätt varit framgångsrik i sina ansträngningar. Gång på gång skyller han på underbemanning och för hög arbetsbörda, men problemet kvarstår oföränderligt år efter år, till men för rättssäkerhet och enskilda.

RMSS har som enda utomstående instans reagerat på det orimliga i att en tingsrätt genom decennier fortsätter att skylla sina misstag på underbemanning och arbetsbörda, utan att något händer för att avhjälpa problemen. Därför har vi överlämnat till JO att bedöma huruvida Varbergs tingsrätts tillkortakommanden är förenliga med de lagar och stadgar som reglerar dess verksamhet.

110511 bekräftar JO Jan Pennlöv att tingsrättens arbetssätt inte på något sätt bryter mot statens instruktioner för dess verksamhet. Eviga handläggningstider, brott mot Europakonvention, åsamkande av ekonomisk skada och personligt lidande hos enskilda till följd av tingsrättens senfärdighet är vad svenska medborgare har att acceptera, enligt lagstiftning och Jan Pennlöv.

Tillsammans med andra företeelser i dagens samhälle, som t ex slavliknande Fas 3 arbete, konsekvent omfördelning av ekonomiska resurser från sjuka till friska, från svaga till starka, från arbetslösa till arbetande, avslag från försäkringskassa utan överklagbara motiveringar, blir det allt mer uppenbart att de fascistoida dragen i vår samhällskropp gör sig breda under alliansens överinseende.

JO Pennlöv gör sitt till.