Kategoriarkiv: iFalkenberg

Björklund(fp) och klassamhället

Björklund dyker upp titt som tätt inom skolområdet, vilket inte är så konstigt eftersom han har ansvar för det. Innovationerna synes ingå i en redan fastställd tidsplan, eftersom de verkar läggas fram efter en planerad mall.

En del av hans förslag har begränsad effekt för utvecklingen. Huruvida betygsstegen är tre eller sex har ingen avgörande betydelse för skolverksamhetens kvalitet och genom tiderna har vi sett flera variationer utan upphetsande resultat.

Andra björklundska förslag får oerhört genomgripande konsekvenser för samhället och den enskilde. T ex skärpningen av behörighet till gymnasieutbildning.

Nu är man behörig att komma in på gymnasiet om man är godkänd i tre kärnämnen. Ändå kommer många inte in. Björklund vill skärpa kraven till godkänd i åtta respektive tolv ämnen, beroende på om man söker till praktiska eller teoretiska program.

Logiskt sett kommer ännu fler ungdomar därför att ställas utanför möjligheten att studera på gymnasiet.

För det första är gymnasieutbildning ett viktigt steg i en framtida karriärstege. För det andra kan en del elever, med svårigheter att klara inträdeskraven, ändå utvecklas och klara av de krav som ställs.

För det tredje kommer det alltid att finnas barn- och ungdomar som inte har förutsättningar att kvalificera sig för gymnasiestudier, hur mycket björklundsk ”hjälp” de än får. Skälen kan vara begåvningsmässiga, men likaväl kan sociala, emotionella eller andra aspekter spela in och göra den hjälpande Björklund maktlös.

Vad vill Björklund göra för alla dessa av våra ungdomar?

Det vet vi inte, för så långt har Björklund inte tänkt.
Det finns naturligtvis inget fel i att skärpa kvalitetskraven på utbildningen. Det har varenda antiflumfånepedagog med lätthet hävdat hur länge som helst. Det är ju alltid lätt att bara tänka på halva problemet.

Den andra, mer svårtacklade halvan, är vad vi ska göra för att undvika att samhället struntar i en växande skara människor som inte ”behövs” och inte verkar ha någon funktion att fylla ur det kapitalistiska samhällets synvinkel. Allt fler är inte längre ”lönsamma små vänner”. Väldigt många yrken kräver gymnasial utbildning, minst, av en arbetssökande. Allt färre yrken utförs av outbildad personal.

Björklund ställs alltså inför uppgiften att som ansvarig för skolornas verksamhet, tillgodose behoven hos den växande skara av ungdomar som inte ”platsar” eller ” släpps in” i gymnasiet, till följd av hans skärpta krav.

Men inför den svåra biten backar Björklund och är tyst. En aning opportunistiskt, kan man tycka. Men hans passivitet är förståelig. Hur kan man göra något åt att ett samhälle efter kapitalistiska principer byggs så att enbart produktiva, arbetsföra, friska, välmående och tillräckligt begåvade människor får plats, behövs och fyller en funktion?

Skall Björklund konstruera en tillvaro för de ungdomar som inte accepteras i skolan, så att de får en tillrättalagd utbildning som kvalificerar dem för konstruerade arbeten som egentligen inte behövs och framförallt inte är produktiva på annat sätt än att låtsas ge människor en meningsfull funktion i samhället?
En skyddad verkstad för en växande del av Sveriges befolkning?

Björklund har ingen lätt uppgift och är föga avundsvärd i detta. Det är därför han på traditionellt borgerligt politikersätt bara låtsas om halva problemet och käckt och opportunistiskt nöjer sig med att så populärt ” skärpa kraven” och ” höja kvaliten på utbildningen”.

Och inget fel i det, men andra halvan av problemet då?

Eller är det kanske en medveten politik från Björklund att skolan i ännu högre grad skall ha som uppgift att sortera ut ”funktionsdugliga” elever från elever/människor som inte bedöms vara tillräckligt produktiva för att samhället skall ha nytta av dem? Det kommer i så fall att straffa sig, eftersom det inte finns en enda människa som saknar existensberättigande och vilja till ett värdigt liv. Om inte samhället tillgodoser möjligheterna till ett sådant människovärdigt liv för alla sina medborgare, kommer varje enskild människa att skaffa sig en tillvaro på egna villkor.

Om då inga andra vägar står till buds, kommer nya vägar att banas, i värsta fall inom områden som hittills står utanför det demokratiska samhällets värdeområden.

Och det vill ingen, inte ens Björklund.

Doris Gunnarsson, politisk chefredaktör och rättshaverist.

Runt vårt land finns och har alltid funnits människor som strider för det rätta. Sker det med framgång är det socialt accepterat, särskilt om processen inte drar ut allt för länge i tid. Uteblir framgången är risken stor att den kämpande människan betraktas som rättshaverist, oavsett hur behjärtansvärd och välgrundad kampen än är.
Att ses som rättshaverist är inte socialt accepterat.

Men vem har egentligen dikterat de här villkoren? Naturligtvis den etablerade och ansvariga överheten, det politiska och ekonomiska etablissemanget, som inte är särskilt glad för folk som kämpar för det de anser vara rätt och riktigt. Överheten vill inte gärna förlora ansiktet.

Oftast är det den lilla människan som strider för det hon upplever vara det rätta. Just nu är kanske det mest upprörande fallet Eva Bengtsson, som förgäves strider för upprättelse och skadestånd efter att som 14- åring blivit sexuellt utnyttjad av diverse politiker och ministrar. Men dessa pedofiler har gått fria genom åren och staten/regeringen tar inte ansvar för vad som hänt.

Fast ansvaret har den ju ändå, vilket alla begriper och ansiktet är förlorat för alltid. Att inte ta avstånd från en regering med pedofiler som ministrar är en synd som inte kan glömmas. Men Eva var en liten flicka när hon tvingades till samlag med de politiska höjdarna, så hon har ingen chans. En riktig rättshaverist alltså. Bättre det än moralhaverist, som ministrarna och regeringen.

Till ovanligheterna hör att en etablerad person som en politisk chefredaktör, placerar sig i facket som rättshaverist. Doris Gunnarsson på Hallands Nyheter har stuckit ut hakan, i gott sällskap med många andra ansvarsfulla personer och försöker kämpa för en iransk kvinna som av humanitära skäl har rätt att få uppehållstillstånd, men på motsägelsefulla och prestigefyllda grunder förvägras detta av migrationsverket.

Men Gunnarsson kämpar, i likhet med övriga rättshaverister, förgäves mot förstockade myndigheter. Hennes kamp för kanske det goda med sig, att fler uppmärksammas på det faktum att myndighetsbeslut fattas av vanliga människor, vare sig bättre eller sämre än andra, vilket innebär att också myndighetspersoner i värsta fall styrs av egna rädslor, prestigetänkande, dumhet och omdömeslöshet.

Därför måste våra myndigheter alltid utsättas för granskning och ifrågasättande av alla som upplever sig ha sett eller utsatts för felaktig myndighetsutövning. Begreppet rättshaverist borde därför vara förknippat med en positiv känsla. Ett led i en sådan kamp är att inte låta dessa enskilda myndighetspersoner undkomma ansvar bakom formella barrikader som ” migrationsverket” och ” överdomstolen”. Låt dem visa sina ansikten innan de förlorar dem, låt oss höra deras kommentarer när konsekvenserna av deras beslut blir verklighet.

Kanske blir vi då av med respekten för omänskliga byråkratiska konstruktioner, bakom vars hägn vanliga människor kan bära sig hur illa åt som helst. I det närmaste i fullständig trygghet.

Heder åt Gunnarssons, kommunrådens och andra enskildas kamp för en liten, skyddslös människa mot en omänsklig byråkratapparat.

Folkpartiledare Björklund- alliansens svartepetter

Björklund har agerat snabbt inom skolområdet. Med ambitioner att utveckla skolan inför han, med sin militärt präglade förkärlek för enkla lösningar, djärva ” nymodigheter” som knappast ens fungerade för 40 år sedan. När RMSS´s talesman gick i folkskolan för 40 år sedan fick han betyg i 6 steg. Det var ett effektivt sätt att markera skillnaden mellan de elever som saknade teoretisk begåvning och de som hade det lätt för sig. Elever med höga betyg blev klassens överklass ganska omgående, de andra blev underklass, dummerjönsar.

Det ska löna sig att anstränga sig, tycker Björklund.

En av eleverna skolvägrade. Prästens pojk, faktiskt. Till slut hämtade polisen honom med stort rabalder och skada för livet. Mycket bra, tycker Björklund, som vill återinföra polishämtning av frånvarande elever igen. Ännu ett minst 40 år gammalt nytänkande från en antikverad skolminister.

Björklund känner väl till, men bryr sig inte, om följande två stora problem förknippade med hans antikverade innovationer. Det ena är att tiderna är helt annorlunda nu än för 40 år sedan. De som inte trivdes eller utvecklades eller hade råd att gå i skola på den tiden hade möjlighet till lärlingplatser eller till och med anställningar inom näringslivet. Till en början på låg nivå, men ofta med möjlighet att utvecklas.

Nu finns inte jobb tillräckligt ens för alla vuxna och många jobb kräver just teoretisk begåvning. Alla elever är tvingade att gå i skolan, hur illa de än trivs, hur plågade de än blir och hur teoretisk obegåvade de än är.
Björklund struntar i dem, för han själv tillhör inte den kategorin. Hans bristande begåvning hänför sig till området empati och människokärlek, vilket inte är ett skolämne och därmed inte föranleder betygsättning. Tur för Björklund.

Det andra är ännu mer otäckt. Björklund väljer i sin översåtlighet att slå mot den svage och slicka den starke. Den utsatte eleven som vägrar låta sig förnedras i skolan eller helt enkelt inte vågar gå dit, skall bli föremål för polisingripande. Den skola/ rektor som enligt lag skall ta hand om eleven på bästa sätt men försummar sina skyldigheter, blir inte föremål för något ingripande alls. Möjligen i ett fåtal fall kritiserad av skolverket.

Alliansen har på ett skickligt sätt använt högkonjunkturen till att dölja sina ansträngningar att öka klyftorna mellan bemedlade och ickebemedlade svenska medborgare. När konjunkturen nu viker kommer det att bli än tydligare att sjuka, obegåvade och arbetslösa betraktas som paria av borgarna, medan friska och arbetande medborgare gynnas på alla sätt.

Björklunds ansträngningar att dela upp skoleleverna i dugliga och odugliga utan att på motsvarande sätt utkräva ansvar av skolans makthavare att tillgodose varje elevs behov, är ett led i samma arbete.
När Björklund kräver att en skolledare som försummat behoven hos en elev, antingen det gäller problem med begåvning, psykiska handikapp som ex adhd eller mobbning, skall bli föremål för polisingripande på samma sätt som eleven som inte vågar gå till skolan, då blir Björklund aningen mer trovärdig.

Men det kommer inte att hända. Björklund slår mot de svaga och håller de starka bakom ryggen, på det sätt som alliansen gjort sig känd för.

Har du inte teoretisk begåvning, har du ett handikapp av något slag, passar du inte inom skolans snäva mallar, blir du mobbad, ja, då väntar ett ännu större helvete i Björklunds skola. För en ansvarig skolledare och lärare blir det ingen skillnad alls. De blir lika lite ansvariga i framtiden som de har varit innan i att utforma individuella undervisningsformer som passar alla som av lagen tvingas delta i deras verksamhet.

Facket/SAMI – en maktporraktör?

Förr i tiden var det lättare att se att facket tvingades ta till drastiska metoder för att få en någorlunda balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Övermakten var gigantisk och metoderna blev därefter. Och resultatet blev kraftiga förbättringar för lönekollektivet och bättre förutsättningar för ett mer jämställt samhälle.

När fackliga metoder nu synes syfta till att genom utpressning tvinga goda arbetsgivare att utan personalens vilja ansluta sig till kollektiva avtal, är det lite mer stötande. Man pendlar mellan att se det som maffiametoder eller kanske ändå nödvändigt för att inte arbetarrätten skall urholkas. RMSS har inte kunskap att bedöma vad det egentligen handlar om, men ser all form av våld, utpressning och tvång som negativt, som en slags maktporrutövning.

SAMI är ett annat exempel. Denna artisters och musikers intresseorganisation har bl a till uppgift att bevaka upphovsrätten för sina medlemmar, dvs att de som gör musiken också får betalt för den. Och det är ju rätt och riktigt och viktigt. I brist på bättre omdöme ägnar sig därför SAMI åt att leta upp medborgare som kan misstänkas spela musik och hotar dem med vite om de inte skriftligen förklarar att de faktiskt inte spelar någon musik. Idiotiskt?- javisst.

Sami skickar en enkät. Om medborgaren inte antingen erkänner att han spelar musik och betalar avgift för det eller skriftligen förnekar att han spelar musik, så hotar SAMI med rättsliga åtgärder. Besvaras inte enkäten skickar SAMI en till. Besvaras inte den, skickar SAMI en till. Skam den som ger sig, tycker SAMI.

Spelas musik offentligt i något sammanhang, har upphovsmännen laglig rätt till ersättning. Däremot finns ingen lag som tvingar enskilda att skriftligen försäkra att de INTE spelar musik offentligt. SAMI är alltså ute och cyklar.

Testar den enskilde SAMI och begär betalt för att SAMI vill att den enskilde skall skriva under något han inte har skyldighet att göra, har det hänt att personal på SAMI i öppen telefonsvarare beskyller den enskilde för brottslig handling, att han skickar bluffakturor, att SAMI skall koppla in den juridiska avdelningen och att SAMI har laglig rätt att kräva en försäkran om att musik INTE spelas.

När den enskilde synar SAMI i sömmarna förnekas allt, alternativt tas allt tillbaka. Problemet är för SAMI att det finns inspelat på telefonsvararen…

På SAMI arbetar/ har arbetat personer vid namn Ann Rosenberg, Tobias Etell och Arkensson, samtliga ansvariga för ovanstående tjänsteutövning. Om de är medvetna maktporraktörer eller bara dåliga tjänstemän låter RMSS vara osagt. De har i alla fall vid förfrågan inte haft något emot att deras namn publiceras offentligt i detta sammanhang.

RMSS ser SAMI´s agerande som ytterligare ett av otaliga exempel på hur kammarna växer på usla tjänstemän i maktpositioner, så till den grad att proportionerna inte längre begränsas av ett demokratiskt synsätt. Det är angeläget för våra folkvalda, på lokal- såväl som på riksplan att diskutera de antidemokratiska företeelser som visas också inom den fackliga rörelsen, antingen det gäller medel att upprätthålla kollektivanslutningen, att genom bluffagerande få människor att försäkra att de är lagliga eller vilken annan åtgärd som helst som utmanar enskildas rättsuppfattning och det demokratiska samhällets grundvalar.

Kvalitativ och kvantitativ forskning

Som vanligt finns det en hel del intressant att läsa i Hallands Nyheter. För ett tag sedan kunde vi läsa om enligt HN falkenbergsfödda Margareta Hallberg, professor i vetenskapsteori. Hon hade granskat genusforskarens Eva Lundgren arbete, eftersom kontroversiella slutsatser hade dragits och använts i den politiska debatten med Lundgrens arbete som källa.

Det som intresserar RMSS är , inte helt oväntat kanske, att två olika sätt att bedriva forskning kolliderar. Lundgren bedriver kvalitativ forskning, medan hennes arbete granskas och bedöms utifrån kriterier som kännetecknar den kvantitativa forskningen. Den senare är den enda accepterade inom naturvetenskapen och grundprinciperna är att studieområdet reduceras till ett omfång som medger konstanta variabler med repetitiva, kvantifierbara och falsifierbara resultat.Det innebär att försök inom forskningsområdet kan upprepas med exakt samma förutsättningar och att resultaten då alltid blir desamma. Slutsatserna på grundval av resultaten blir därmed generaliserbara.

Inom humanvetenskapen, ex när det gäller psykologi och, som det gäller här, genusforskning, låter sig detta inte göras, utom i det fall studieområdet reduceras till en sådan begränsad omfattning, att detaljfokuseringen i en del fall upplevs som absurd. Detta förhindrar naturligtvis inte att även en sådan forskning är av vikt. Vill man emellertid ha en bättre helhetsbild av olika humanvetenskapliga fenomen, måste man istället tillämpa kvalitativa forskningsprinciper. Man frångår hypotetiskt deduktiva metoder till förmån för induktiva sådana.

Det går nämligen inte alltid att genomföra forskning inom ex psykologin med exakt samma förutsättningar inför varje experiment och man kan därför heller inte påräkna samma resultat varje gång. Detta medför att forskningen inte går att utvärdera på samma exakta och objektiva sätt som är möjligt inom naturvetenskapen. Detta är en källa till stora motsättningar och stor misstro gentemot den kvalitativa forskningen från företrädare för den kvantitativa dito. De hävdar att utan objektivitet föreligger ingen vetenskap, vilket är en aning tvivelaktigt, eftersom såväl uppställande av hypoteser, som dragande av slutsatser av forskningsresultat i sig är beroende av den som gör arbetet. En subjektiv aspekt vidlåder alltså även den kvantitativa forskningen. Till yttermera visso visar det sig kontinuerligt att till synes vetenskapliga sanningar måste ersättas av nya sanningar som resultat av nya rön, vilket ytterligare visar att även inom naturvetenskapen existerar ”sanningar” med modifikation.

Den största delen av mänsklig verklighet låter sig emellertid inte utforskas enligt kvantitativa metoder och att betrakta lejonparten av förhållanden som konstituerar vår tillvaro som ett oacceptabelt studieområde, är naturligtvis enbart dumt. Svårigheten är då att finna metoder som i möjligaste mån gör forskningsresultaten relevanta och generaliserbara. Tydligen är det här som genusforskare Lundgren har brustit, enligt Margareta Hallberg.

För att finna acceptans för sin forskning måste vissa principer följas. Källmaterialet måste finnas tillgängligt för kritisk analys, underlaget måste vara tillräckligt stort, de egna hypoteserna måste ifrågasättas, alternativa hypoteser måste tillmätas större vikt än de egna för att en acceptabel falsifiering skall kunna utföras, för att ta några exempel. I Lundgrens fall ansågs tydligen att underlaget var för litet, att tillgång till källmaterial saknades, att alternativa tolkningar inte hade tillmätts tillräckligt stor betydelse, vilket medför att hela forskningsupplägget ifrågasätts.

I och med det saknar Lundgrens resultat möjligen tillräcklig substans för att kunna användas i den politiska debatten. Men det görs naturligtvis ändå, vilket innebär att oseriös forskning är farlig för samhällsutvecklingen.

Det viktiga med denna händelse är ändå att betydelsen av hur forskning bedrivs åskådliggörs på ett tydligt sätt. Oseriös forskning åstadkommer ingenting annat än skada. Den håller heller aldrig i längden, det går inte att ljuga eller använda bristfälliga metoder inom forskningsvärlden, för förr eller senare avslöjas allt som inte byggts på seriösa och vedertagna vetenskapliga principer. Att kvalitativ forskning inte alltid kan erbjuda kvantifierbara resultat diskvalificerar den inte som vetenskap, men ställer än större krav på att använda metoder som i största utsträckning maximerar möjligheterna för generaliserbara slutsatser, om än man långt ifrån alltid når ända fram.

Slarvar man med detta skadar man inte bara sig själv och det område man forskar inom, utan även tilliten till hela vetenskapsfältet. Det är kort sagt en hederssak att följa vedertagna forskningsnormer.

Intressant nog kan vi i dagarna läsa om den koreanske vetenskapsman som, hur underligt det än låter, uppenbarligen hittat på data i sin forskning om stamceller. Varför är obegripligt, för att ett avslöjande skulle komma är ett så generaliserbart resultat att det inte ens går att ifrågasätta. Möjligen kan man spekulera i påtryckningar från något håll. Skammen och vanäran för bemälde vetenskapsman är så stora att han förmodligen har bränt sina möjligheter inom området för gott.

Och så ska det vara om vetenskap och forskning också fortsättningsvis ska åtnjuta det massiva förtroende, ibland med övermått, som det gör i våra dagar, oavsett den bedrivs efter nomotetiska eller idiografiska principer.

Tjänsteförflackning o tsunamin igen

I början av januari detta år hade RMSS anledning torgföra åsikter i anslutning till den skandalösa svenska hanteringen av följderna efter flodvågen i Thailand. Idag kan RMSS och de flesta övriga svenskar, med undantag för statsministern och hans s k medhjälpare, glädja sig åt att en kommission gett oss kritiker rätt vad gäller den okunnighet, brist på ansvarskänsla och initiativförmåga samt den allmänna velighet och avsaknad av yrkesmoral som präglar ledande politiker och tjänstemän i ansvarig ställning. Läs RMSS artikel från januari och konstatera att den inte saknar täckning i något avseende.

Dock är kommissionens ställningstagande ett friskhetstecken i ett annars fördunklat rättssamhälle. Det finns hopp när offentliga organ vågar ta bladet från munnen och utan omskrivningar sätta verkligheten på pränt, hur pinsam den än är för maktmissbrukarna på högsta nivå.

Men det finns en del trådar att nysta i när man tänker efter. Visst saknades en fungerande krisorganisation på högsta nivå och ansvaret för det är givetvis Göran Perssons. Eller Göran Pajas Persson, för att citera en känd samhällskritiker vid namn Guy Allan Svensson. Men det mest beklämmande vad gäller Persson och Freivalds är deras totala oförmåga att inse sina egna begränsningar, samtidigt som inte bara RMSS utan säkerligen de flesta svenskar håller sig bättre informerade och har större klarsyn bara genom att bevaka nyhetssändningarna.

Trots att de flesta av oss inte har mer än en bråkdel av statsministerns lön, vad är den nu, 120000:-/månaden? har vi ändå den kompetensen att bättre bedöma vad Persson borde göra med det ljus som han tyckte vi skulle stå i fönstret med under kaoset i Thailand, medan han själv firade jul på Harpsund och Freivalds gick på teatern.

När folket är klokare än dess ledare är det illa ställt. Men kanske det omvända vore värre?

En annan tråd kan vara att se lite närmare på kommentarerna, de ibland ganska yrvakna sådana, som kommer fram i anslutning till kommissionens rapport. Barbro Hedvall, är det så hon heter som skriver ledare i DN? påstod att hon är chockad över regeringens inkompetens och ovilja, att hon inte kunnat tänka sig att det var så illa ställt med ledargarnityret i Sverige.

Detta tycker RMSS är ytterligare ett exempel på den högdragenhet eller snarare nedlåtenhet varmed alltför många ”riktiga” journalister betraktar oss småhandlare i branschen, enskilda kritiker och missnöjesorganisationer på gräsrotsnivå. För även om vi har våra brister, ibland ägnar oss åt överdrifter och understundom låter vår förtvivlan för mycket prägla det sätt varpå vi framför vår samhällskritik, så råder det inte något som helst tvivel om att vår beskrivning av den misär som utbreder sig i samhället, i form av ökande segregation, rättsröta, tjänsteförflackning i allmänhet etc, har en gedigen grund i den upplevda verkligheten, långt från ledarsidor och politiska maktstrukturer.

Det känns gott när dessa brister kommer till synes även i officiella sammanhang och till och med rör om på toppnivå och förmår också etablerade opinionsbildare att ta till sig en liten del av den bittra vardag som knäcker alltför många av oss små gräsrötter.

Men för att så ska ske krävs det alltså en katastrof på andra sidan jordklotet…

Det står illa till i Sverige, låt oss göra något åt det.

Hallands Nyheter och Centerpartiet

Centerpartiet har sålt sina tidningar. Enligt Maud Olofssons uttalande i TV var hon lite skraj för sitt arbetsgivaransvar för ett stort antal tidningsfolk. Kanske är denna brist på engagemang från partiets sida en bit av förklaringen till att flera centertidningar varit så framgångsrika. Tydligen har redaktionerna lämnats att själva utveckla sina produkter och tack vare yrkesskicklighet och höga ambitioner, har resultatet blivit så gott att köpesumman närmade sig 2 miljarder. Ett gott betyg bl a åt Hallands Nyheter, som länge utmärkt sig för tilltalande utformning och rapp journalistik.

Dock känner man ett stygn av den gamla oviljan till förändring som de flesta av oss dras med, med diskussionerna om uppstyckningen av Halland som ännu ett exempel.

Men egentligen spelar det ingen roll om ledningen för de sålda tidningarna är Centerpartiet eller om den har en liberal förankring. Det enda som har betydelse är huruvida den nya ledningen kan hålla fingrarna borta och ge de framgångsrika tidningsredaktionerna fortsatt frihet att utveckla sina verksamheter. Läser man Göteborgsposten så är det inte utan att man hyser vissa farhågor inför framtiden. Tråkig och oengagerad är vad RMSS tycker om den produkten.

Intressant är dock centerpartiets utveckling. Maud besitter förvisso verbal begåvning, men väger ganska lätt när det gäller den politiska substansen. I diskussion med proffs, som t.ex den tyvärr nu utflippade Gudrun Schyman och den liberalmoderate Reinfeldt, väger hon lätt.

Ser man på de falkenbergska lokalförmågorna, Marie-Louise Wernersson, aktuell som förtalande politiker i åberopad bandinspelning vid tingsrätten i Varberg, Östen Nilsson med sin löjliga partiella synnedsättning som energipolitiskt medel att övertyga meningsmotståndare, eller Ingemar Johansson, ett kommunråd som förbjuder kritik av lagbrytande kommunala tjänstemän, så är den politiska substansen i deras budskap så tunn att den brister.

När partiet centralt släpper en sådan kvalitativt värdefull produkt, utan rimligt motstycke i övrigt, uppfattar man det lätt som att centerpartiet när pengarna väl är slut, faktiskt inte har särskilt mycket pondus att komma med på den politiska arenan.

Ett parti med politiska pellejönsar i tongivande positioner. Men då behöver ju inte Ohly känna sig så ensam, där på motsatta kanten av den politiska skalan…

Boven 1758, fortsatt trakasserad trots stroke

[img align=left]http://www.ifalkenberg.nu/images/other/ystadf-200x.jpg[/img]Billingesnickaren Boven 1758, mindre känd som Per-Olof Nilsson, har i decennier utsatts för en rättsvidrig förföljelse av kommunala myndigheter, polis och rättsliga instanser, såväl inom som utanför Skåne. 21 rättegångar har han tvingats in i, men han har vunnit samtliga och är aldrig fälld. Istället har han, som framgår av hans böcker, misshandlats av poliser, suttit häktad utan anledning och berövats sin yrkesidentitet av en skattemyndighet som aldrig lyckats förklara ” vad fel han gjort”, för att citera honom själv.

Denne nu över 70-årige pensionär har aldrig gett upp, utan fortsatt sin kamp för demokrati och frihet och rätten att i Sverige kunna leva ett liv utan myndighetstrakasserier. Denna kamp har tagit hårt på honom, för trots ett massivt stöd hos gräsrötterna, kan han inte undgå att påverkas av de politiker och tjänstemän som hellre klämmer åt en gammal man än garanterar hans demokratiska rättigheter.

Ett exempel är för övrigt kommunrådet i Falkenberg, Ingemar Johansson, ( c förstås), som i egenskap av polis varit med om att tillsammans med en kollega, Jim Davidsson, bryta upp armen på den gamle mannen och polisanmäla honom för förtal, med den enda anledningen att Boven utnyttjade sin rätt till fri åsiktsbildning. Anmälan skrevs av direkt av åklagarmyndigheten.

Nu är det myndigheterna i Bovens hemort som ännu en gång ser en möjlighet att klämma åt honom. När han drabbad av stroke ber om att få nyttja en handikapparkering för sin bil, som han lyckligtvis fortfarande har tillstånd att framföra, sidsteppas läkarintyg och görs en amatörmässig egen bedömning istället. Något tillstånd blir det givetvis då inte.

Och Boven blir förstås arg och ledsen, för han kränks ännu en gång med ett angrepp på sitt människovärde. Men upp ger han aldrig, så nu väntar ånyo en batalj för de skånska myndigheter som under så många år gjort vad de kunnat för att förpesta tillvaron för en enskild person.

Läs gärna hans hemsida [url=http://www.boven1758.info][u]boven1758[/u][/url] och då särskilt hans rapport om sjukhemmet i Orup. Beskrivningen är både rörande sorgesam och rolig i en blandning som är typisk för den slagfärdige Billingesnickaren.

Samtidigt är det helt enkelt inte klokt att en ensam och sjuklig person måste fortsätta att uthärda en så kränkande behandling av myndighetssverige att den egentligen mer är typisk för en diktaturstat.

Men Boven ger sig aldrig…

Annica Tiger och rättssäkerheten

När något går snett i samhället brukar man kunna säga att tre parter är inblandade: de skyldiga, de som vill göra något åt det och den tysta majoriteten. Det finns också en fjärde kategori, den som aktivt ställer sig på de skyldigas sida.

Man behöver inte ta till så drastiska exempel som nazismens illdåd i Tyskland, kanske mest för att i sammanhanget ovidkommande associationer leds till fasansväckande händelser.

Nej, det räcker med att ta en titt på de reaktioner som RMSS hemsida kan väcka, med Annica Tiger som exempel.

RMSS fick höra att vi omnämnts i Tigers nättidning, eller vad man ska kalla den. Vi tittade efter och såg att RMSS talesman presenterades med bild från Hallands Nyheter och kommentarer om hans utseende. Det hela gick ut på att han liknade en tomte och gav ett löjeväckande intryck.

Nåja, tomtelik är han ju, frågan är vad en persons utseende har med saken att göra. RMSS tog naturligtvis kontakt med Tiger och frågade.

Tiger påstod sig inte förstå vad Tomtens hemsida gick ut på och eftersom hon därmed inte hade några argument mot tomten, publicerade hon tydligen uttalanden om hans löjliga utseende istället.

Däremot argumenterade Tiger med emfas mot att de stackars lagbrytande och trakasserande tjänstemännen i Falkenberg presenterades med bild på RMSS hemsida. Det var så synd, så synd om dem…

Vad Tiger tyckte om de kommuninvånare som utsatts för de kommunala övergreppen framgick inte alls.

Att den kategori människor som gör sig skyldig till någon form av övergrepp är i minoritet, är än så länge en självklarhet i ett demokratiskt samhälle, om än deras antal synes vara i ökande. Tyvärr är också de som försöker göra något åt det försvinnande få, då och då representerade av godtycklig mediabevakning.

Betydligt större är den tysta majoriteten, som antingen inget vet, är likgiltiga, eller rädda för att agera. Denna kategori brukar ofta tilldelas ansvaret för fortlöpande brister i samhällsmaskineriet.

Men frågan är om inte den kategori, vari Annika Tiger enligt RMSS återfinnes, är den mest beklagansvärda. Där ställer man aktivt upp på maktmissbrukarnas sida och skrider till deras försvar, när de av någon irrationell slump presenteras i samband med dokumenterade missgrepp.

Ett sådant agerande är så oförsvarligt att argument saknas. Istället använder man åsikter om personers utseende som ersättning…

Hur som helst tyckte RMSS att när nu Annica Tiger presenterar bild på RMSS talesman följt av förklenande åsikter om hans utseende, så måste det väl innebära att Tiger själv anser sig vara en vacker människa och gärna vill visa upp sig som exempel på hur människor bör se ut.

Men när RMSS ville ha en bild på Tiger på hemsidan, tröt civilkuraget:

– Varför ska jag ställa upp på bild på din hemsida för? Det är inte fråga om att inte våga. Det är en fråga om varför du ska ha en bild över huvud taget på folk.( Annica Tiger backar)

RMSS skaffade en bild på Tiger och förstod varför hon backade. Det är inte alltid så lätt att stå pall när ohederliga svingar plötsligt slår tillbaka. Det märkte Tiger och det märker de tjänstemän och politiker som presenteras på RMSS hemsida www.ifalkenberg.nu.

Vem är då Annica Tiger, kanske någon undrar. RMSS har inte en aning, men är glada ändå.

Flytt av hemsida

Vår leverantör kommer att flytta hemsidan under de närmaste dagarna. Den kommer därför att bete sig lite märkligt och finnas tillgänglig till och från.

[url=http://www.ifalkenberg.nu/modules/news/article.php?storyid=11][u]Detta har inget med kommunen att göra.[/url][/u] (Tryck för att läsa vad som hände när hemsidan var nere förra gången)

Vi ses igen om några dagar.