I Sverige har vi det jäkligt bra jämfört med många andra länder, många av oss lever som kungar och baroner inte kunde leva för några hundra år sedan. Men det betyder ju inte att vi inte har problem.

Bostadskris, pensionskris, försvarskris, skolkris, sjukhuskris, landsbygdskris, integrationskris, poliskris för att nämna några av de största.

Men vi har naturligtvis röstat fram våra bästa politiker för att de skall kunna lösa problemen i samförstånd för allas vårt bästa, vilket borde framgå av debatter, uttalanden, politiska ambitioner och målsättningar.

Till vår förskräckelse får vi istället se våra partiledare uppföra sig som småbarn i TV-debatterna. Gapar i munnen på varandra, fortsätter prata fast debattledarna försöker bryta, det blir omöjligt att höra vad de säger när det är som värst.

Och värst är väl som vanligt Annie Lööf, ni vet hon som är glad att Kristoffersson -klajade spjåktestet-, när hon påstår att statsministern – han putta mig-, fastän alla ser att han inte gör det.

Och inte arbetar de särskilt hårt heller, för när opinionssiffrorna viker hävdar alla att – vi måste arbeta hårdare-, och när siffrorna fortsätter vika påstås samma sak, riktigt hårt arbete blir det alltså aldrig.

Och dessa centerpartister som höjer Lööf till skyarna när opinionssiffrorna går upp, fast alla vet att det är besvikna moderater som tröstsympatiserar på centerpartiet. Lustigt nog finns inte en enda centerpartist som skyller på en usel partiledare när partisympatierna dalar igen till normalnivå.

Allt färre vill bli politiker och de som blir det klarar inte av det och har en egen personlig agenda istället,  det är det som är demokratins dilemma i nuläget.

Hujeda mig, hur skall det gå?