Ojämlikheten i falkenbergs skolor har ökat genom åren i takt med utvecklingen i övriga Sverige. På riksplan har ett betydande antal åtgärder från politiker och skolmyndigheter omöjliggjort för skolfolk på golvet att göra ett bättre jobb än vad som nu är fallet.

Ett av flera sätt att mäta detta på är att påvisa hur många elever som har behörighet för vidare studier efter grundskolan. Många skolor har bra resultat, andra klarar sig mycket dåligt. Hur är läget  i Falkenberg?

Vi har ett exempel, den vinstdrivande Vesterhavsskolan, där alla elever klarar behörigheten, 100 %. Den uttalade ambitionen är dessutom att skolan ska bli ännu bättre i och med att den kommunalt sparkade skolchefen Jörgen Frostlund har anställts som rektor. Målet är nu att  behörigheten skall öka till 125 %.

De kommunala skolalternativen klarar sig betydligt sämre. Särskilt Tångaskolan, Hjortsbergsskolan och Apelskolan utmärker sig negativt med ett stort antal elever som inte klarar av sina studier. Frågan är då om skolpersonalen är så mycket sämre på dessa skolor.

Skall man som Vesterhavsskolan, under f d rektor Bengt Walter, berömma sig själv för sina goda resultat, bör man också vara öppen med vilka förutsättningar som gäller. Några faktorer är antalet elever som är nysvenskar, antalet elever med neuropsykiatriska hinder och det socioekonomiska läget för upptagningsområdet.

Skiljer sig dessa faktorer,eller några av dem, åt jämfört med andra skolor, blir jämförelser totalt utan värde och inga slutsatser kan dras angående skolresultat och skolpersonalens kompetens. När information efterfrågas på tre utvalda skolor angående de två första faktorerna blir resultatet följande:

REKTOR BENGT WALTER, VESTERHAVSSKOLAN :

-Vi ser inte att vi har någon som helst förpliktelse eller anledning att lämna ut efterfrågad information. Vi kommer därför inte att lämna ut uppgifterna.

BITR REKTOR KENTH VENÖSTRAND, APELSKOLAN :

Skolan för inte någon sådan statistik.

REKTOR, TÅNGASKOLAN :

Väljer att bryta mot lagen genom att hellre vägra besvara framställning om allmänna handlingar, än att lämna ut de begärda uppgifterna.

Analysen visar att

1.   den vinstdrivande skolan, Vesterhavsskolan,  med tillfredsställelse tar emot skattepengar, men vägrar visa vad de gör med pengarna, samtidigt som den skryter med sina resultat utan att redovisa vilka förutsättningar som gäller.
2.  Apelskolan saknar intresse för och kunskap om hur många elever med neuropsykiatriska svårigheter som går på skolan och kan därför omöjligen göra relevant budget och planering för undervisning av denna grupp.
3. Tångaskolan struntar i frågeställning och bryter hellre mot lagen.

De enda sakuppgifter som går att få kommer från BUN, varav framgår att antalet nyanlända på Apelskolan är 9,17% och på Tångaskolan 12,04%. Antalet elever med neuropsykiatriska svårigheter har BUN ingen aning om.

Trots dessa skriftligen dokumenterade omständigheter är Bengt Walter väldigt nöjd med sina och Vesterhavsskolans 100% behöriga elever i jämförelse med övriga kommunala skolor. Varför då hemlighetsmakeriet med elevunderlaget?

Förmodligen lyckas Vesterhavsskolan på något kapitalistiskt sätt i eget vinstintresse maximera sina vinstmöjligheter genom att optimera elevunderlaget. Det är helt naturligt i den affärsverksamhet  som vinstdrivande skolor utför, men kanske en aning skamligt ur demokratisk och humanistisk synvinkel. Möjligen beror Walters informationsvägran på att han skäms.

Att Apelskolan inte har en aning om sina kanske mest behövande elever, att Tångaskolan struntar i vilket och att BUN inte har en aning om hur många många elever med neuropsykiatriska svårigheter som går i kommunens skolor är synnerligen märkligt, men kan inte ha något med vinstintresse att göra.

Istället har det med den inställning till kommunens elever att göra, som präglar majoriteten av kommunens politiker och BUN´s tjänstemän. Det är samma inställning som gör att dessa båda kategorier anser att det inte är fel att placera normalbegåvade elever i särklass, att lämna sådana elever vind för våg efter år av värdelös skolutbildning, att vägra sådana elever hjälp med att kompensera för kommunens misstag och att hellre lägga en halvmiljon av skattemedel på advokatkostnader och mantimmar i syfte att undgå ansvar för sitt misstag.

Har man den synen på kommunens elever och barn och ungdomar i allmänhet, då är det fullt klart att man inte bryr sig om vare sig enskilda barn eller hur skolorna skall fungera på ett sätt som är rimligt för var och en av skolans elever.

Informationen om ovan beskrivna förhållanden är väl dokumenterad och till stora delar vidarebefordrad till samtliga Sveriges kommuner, som ett tips på hur man som kommun kan göra sin utbildningspolitik så attraktiv som möjligt.

-Det är den politiska ledningen det är fel på, kan man läsa i dagens (20/8) HN, och visst är det så, men det blir inte bättre för att ett lika komprometterat parti på vänsterkanten skulle ta över.

Kanske borde fler än Bengt Walter skämmas för både det ena och det andra, när enskilda elever lämnas åt en skola där många lärare kämpar i sitt anletes svett men saknar organisatoriska förutsättningar att lyckas så väl som de skulle kunna göra.