Jan Björklund(fp) är snabb i käften och rolig, en duktig debattör med glimten i ögat när han mår bra och inte är pressad av realiteter. Skrapar man på fasaden är det tomt bakom de snabba formuleringarna.
Som de flesta vet har han i tal och skrift inte bara baktalat utan också beljugit den verksamhet han själv är ansvarig för, svenska skolan. Ett antal gånger har han hävdat att den är sämst i världen i de flesta avseenden.

Reaktionerna från vanligt folk, som alla vet bättre än Björklund, tvingade fram ännu en undersökning, denna gång av skolverket självt. Resultatet blev detsamma, skolan ligger på genomsnitt eller över.
När Björklund gång på gång får möjlighet att erkänna sina lögner, visar det sig att han långt ifrån är karl för sin hatt.
Han förmår inte erkänna att skolan inte är den sämsta i världen och att han själv därmed är en feg lögnare.

Björklund befäster sin ställning som den ende oseriöse och opportunistiske partiledaren i alliansen och utgör därmed en säkerhetsrisk sett ur det borgerliga perspektivet.
Parallellerna med Sverigedemokraternas och Ny demokratis sätt att argumentera och debattera är påfallande.
Det lurar inte så många, särskilt inte skolans folk.