Sossarna har åstadkommit mycket gott genom åren, utjämnat klasskillnader, värnat om sjuka och arbetslösa, månat om folkhemmet. De har varit så framgångsrika att de grupper som var ekonomiskt svaga tidigare nu är starkare. Och då röstar de naturligtvis blått för att värna sina nyförvärvade intressen.
Man skulle kunna säga att socialdemokratin har lyckats när arbetare röstar blått.

Det är alltså Moderaterna som är det nya arbetarpartiet och socialdemokraterna det gamla. Men det finns en hiskelig underliggande skillnad. Medan det moderata arbetarpartiet enbart tänker på sig själva, sina plånböcker, sin löneutveckling, sina skattelättnader, har det gamla socialdemokratiska arbetarpartiet kvar sina ambitioner om solidaritet mellan människor, att vi ska tänka på varandra, stötta och hjälpa till när det behövs.
Det bottnar naturligtvis i det självklara faktum att olycka, arbetslöshet, sjukdom och fattigdom kan drabba vem som helst och då behöver vi hjälp av andra, av samhället.
Reinfelt, Borg et concortes gör tvärtom. De tvingar dödssjuka människor, människor som inte ens har förmåga att gå uppp ur sängen, till arbetsförmedlingen. Sjuklöner dras in, medan de själva får skattelättnader på hundratusentals kronor. Det ska löna sig att jobba gunås.
Socialdemokraterna måste profilera sig efter dessa nya förutsättningar, innan klyftan i samhället blivit så djup att den splittrar folket i två hälfter, närande och tärande. De tärande kastas på sophögen av de blåa till slut, det blir billigast så.
Vad samhället behöver och oundgängligen måste få, är en nytändning av solidaritetsbegreppet, fyllt med den verklighet som framträder alltmer uppenbart: De starka, de rika, de arbetsföra, de som har fast jobb drar till sig alla resurser, de svaga, de fattiga, de gamla, de sjuka, de arbetslösa erbjuds en allt fattigare och förnedrande roll.
Utvecklingen är oerhört farlig för ett demokratiskt samhälle, kränkande för humanistiska ideal och rent ut sagt för jävligt egoistisk och orättvis.