Som vanligt finns det en hel del intressant att läsa i Hallands Nyheter. För ett tag sedan kunde vi läsa om enligt HN falkenbergsfödda Margareta Hallberg, professor i vetenskapsteori. Hon hade granskat genusforskarens Eva Lundgren arbete, eftersom kontroversiella slutsatser hade dragits och använts i den politiska debatten med Lundgrens arbete som källa.
Det som intresserar RMSS är , inte helt oväntat kanske, att två olika sätt att bedriva forskning kolliderar. Lundgren bedriver kvalitativ forskning, medan hennes arbete granskas och bedöms utifrån kriterier som kännetecknar den kvantitativa forskningen. Den senare är den enda accepterade inom naturvetenskapen och grundprinciperna är att studieområdet reduceras till ett omfång som medger konstanta variabler med repetitiva, kvantifierbara och falsifierbara resultat.Det innebär att försök inom forskningsområdet kan upprepas med exakt samma förutsättningar och att resultaten då alltid blir desamma. Slutsatserna på grundval av resultaten blir därmed generaliserbara.
Inom humanvetenskapen, ex när det gäller psykologi och, som det gäller här, genusforskning, låter sig detta inte göras, utom i det fall studieområdet reduceras till en sådan begränsad omfattning, att detaljfokuseringen i en del fall upplevs som absurd. Detta förhindrar naturligtvis inte att även en sådan forskning är av vikt. Vill man emellertid ha en bättre helhetsbild av olika humanvetenskapliga fenomen, måste man istället tillämpa kvalitativa forskningsprinciper. Man frångår hypotetiskt deduktiva metoder till förmån för induktiva sådana.
Det går nämligen inte alltid att genomföra forskning inom ex psykologin med exakt samma förutsättningar inför varje experiment och man kan därför heller inte påräkna samma resultat varje gång. Detta medför att forskningen inte går att utvärdera på samma exakta och objektiva sätt som är möjligt inom naturvetenskapen. Detta är en källa till stora motsättningar och stor misstro gentemot den kvalitativa forskningen från företrädare för den kvantitativa dito. De hävdar att utan objektivitet föreligger ingen vetenskap, vilket är en aning tvivelaktigt, eftersom såväl uppställande av hypoteser, som dragande av slutsatser av forskningsresultat i sig är beroende av den som gör arbetet. En subjektiv aspekt vidlåder alltså även den kvantitativa forskningen. Till yttermera visso visar det sig kontinuerligt att till synes vetenskapliga sanningar måste ersättas av nya sanningar som resultat av nya rön, vilket ytterligare visar att även inom naturvetenskapen existerar ”sanningar” med modifikation.
Den största delen av mänsklig verklighet låter sig emellertid inte utforskas enligt kvantitativa metoder och att betrakta lejonparten av förhållanden som konstituerar vår tillvaro som ett oacceptabelt studieområde, är naturligtvis enbart dumt. Svårigheten är då att finna metoder som i möjligaste mån gör forskningsresultaten relevanta och generaliserbara. Tydligen är det här som genusforskare Lundgren har brustit, enligt Margareta Hallberg.
För att finna acceptans för sin forskning måste vissa principer följas. Källmaterialet måste finnas tillgängligt för kritisk analys, underlaget måste vara tillräckligt stort, de egna hypoteserna måste ifrågasättas, alternativa hypoteser måste tillmätas större vikt än de egna för att en acceptabel falsifiering skall kunna utföras, för att ta några exempel. I Lundgrens fall ansågs tydligen att underlaget var för litet, att tillgång till källmaterial saknades, att alternativa tolkningar inte hade tillmätts tillräckligt stor betydelse, vilket medför att hela forskningsupplägget ifrågasätts.
I och med det saknar Lundgrens resultat möjligen tillräcklig substans för att kunna användas i den politiska debatten. Men det görs naturligtvis ändå, vilket innebär att oseriös forskning är farlig för samhällsutvecklingen.
Det viktiga med denna händelse är ändå att betydelsen av hur forskning bedrivs åskådliggörs på ett tydligt sätt. Oseriös forskning åstadkommer ingenting annat än skada. Den håller heller aldrig i längden, det går inte att ljuga eller använda bristfälliga metoder inom forskningsvärlden, för förr eller senare avslöjas allt som inte byggts på seriösa och vedertagna vetenskapliga principer. Att kvalitativ forskning inte alltid kan erbjuda kvantifierbara resultat diskvalificerar den inte som vetenskap, men ställer än större krav på att använda metoder som i största utsträckning maximerar möjligheterna för generaliserbara slutsatser, om än man långt ifrån alltid når ända fram.
Slarvar man med detta skadar man inte bara sig själv och det område man forskar inom, utan även tilliten till hela vetenskapsfältet. Det är kort sagt en hederssak att följa vedertagna forskningsnormer.
Intressant nog kan vi i dagarna läsa om den koreanske vetenskapsman som, hur underligt det än låter, uppenbarligen hittat på data i sin forskning om stamceller. Varför är obegripligt, för att ett avslöjande skulle komma är ett så generaliserbart resultat att det inte ens går att ifrågasätta. Möjligen kan man spekulera i påtryckningar från något håll. Skammen och vanäran för bemälde vetenskapsman är så stora att han förmodligen har bränt sina möjligheter inom området för gott.
Och så ska det vara om vetenskap och forskning också fortsättningsvis ska åtnjuta det massiva förtroende, ibland med övermått, som det gör i våra dagar, oavsett den bedrivs efter nomotetiska eller idiografiska principer.