I HN 25/1 uttalar sig Mari-Louise Wernersson, kommunråd(c), och Östen Nilsson, styrelseordförande OCH politiker(c), än en gång om Skottarevet. Eon har meddelat att dom senarelägger en utbyggnad av vindkraftspark i havet eftersom kostnaderna har stigit mer än för landbaserade vindkraftverk, med 30- 50 procent.

Men kraftigt ökade kostnader är inget som bekymrar Mari-Louise och Östen. För dom kan ju inte ha fel, tycker dom.

Östen hade med sin tidigare partner, kommunchef Gerd Johansson, åtskilliga turer i dårskapens gränsområden, med en löjlighetsfaktor som ibland steg upp till tio på en femgradig skala. Sedan Gerd flyttade, med rätt till pension på upp till tre miljoner av kommuninvånarnas pengar, och Östen dragit sig tillbaka som politiker, har klimatet avsevärt förbättrats i kommunen.

Den politiska verkligheten har städats upp och färre tokigheter har kunnat konstateras från de styrandes sida, om än de naturligtvis inte har försvunnit helt. Traditionens makt är ju stark, heter det.

Mari-Louise borde dra lärdom av historien. Att liera sig med Östen leder sällan till något bra. Tyvärr är det istället så att partilojalitet och personliga preferenser tar över till den grad att Mari-Louise istället axlar den mantel som Gerd Johansson, grodornas mästarinna, så beredvilligt lämnat kvar.

Att få ännu en stollighetens duo i toppen av det politiska etablissemanget är inget någon önskar sig. Särskilt inte när ett av resultaten av deras gemensamma aktiviteter blir att den närmaste kuststräckan i ett jungfruligt område förmörkas av en skrymmande elindustri.

Mot en sådan tossighet ter sig Gerd Johanssons slarv med bibilioteksfakturan som en barnlek.