Runt vårt land finns och har alltid funnits människor som strider för det rätta. Sker det med framgång är det socialt accepterat, särskilt om processen inte drar ut allt för länge i tid. Uteblir framgången är risken stor att den kämpande människan betraktas som rättshaverist, oavsett hur behjärtansvärd och välgrundad kampen än är.
Att ses som rättshaverist är inte socialt accepterat.

Men vem har egentligen dikterat de här villkoren? Naturligtvis den etablerade och ansvariga överheten, det politiska och ekonomiska etablissemanget, som inte är särskilt glad för folk som kämpar för det de anser vara rätt och riktigt. Överheten vill inte gärna förlora ansiktet.

Oftast är det den lilla människan som strider för det hon upplever vara det rätta. Just nu är kanske det mest upprörande fallet Eva Bengtsson, som förgäves strider för upprättelse och skadestånd efter att som 14- åring blivit sexuellt utnyttjad av diverse politiker och ministrar. Men dessa pedofiler har gått fria genom åren och staten/regeringen tar inte ansvar för vad som hänt.

Fast ansvaret har den ju ändå, vilket alla begriper och ansiktet är förlorat för alltid. Att inte ta avstånd från en regering med pedofiler som ministrar är en synd som inte kan glömmas. Men Eva var en liten flicka när hon tvingades till samlag med de politiska höjdarna, så hon har ingen chans. En riktig rättshaverist alltså. Bättre det än moralhaverist, som ministrarna och regeringen.

Till ovanligheterna hör att en etablerad person som en politisk chefredaktör, placerar sig i facket som rättshaverist. Doris Gunnarsson på Hallands Nyheter har stuckit ut hakan, i gott sällskap med många andra ansvarsfulla personer och försöker kämpa för en iransk kvinna som av humanitära skäl har rätt att få uppehållstillstånd, men på motsägelsefulla och prestigefyllda grunder förvägras detta av migrationsverket.

Men Gunnarsson kämpar, i likhet med övriga rättshaverister, förgäves mot förstockade myndigheter. Hennes kamp för kanske det goda med sig, att fler uppmärksammas på det faktum att myndighetsbeslut fattas av vanliga människor, vare sig bättre eller sämre än andra, vilket innebär att också myndighetspersoner i värsta fall styrs av egna rädslor, prestigetänkande, dumhet och omdömeslöshet.

Därför måste våra myndigheter alltid utsättas för granskning och ifrågasättande av alla som upplever sig ha sett eller utsatts för felaktig myndighetsutövning. Begreppet rättshaverist borde därför vara förknippat med en positiv känsla. Ett led i en sådan kamp är att inte låta dessa enskilda myndighetspersoner undkomma ansvar bakom formella barrikader som ” migrationsverket” och ” överdomstolen”. Låt dem visa sina ansikten innan de förlorar dem, låt oss höra deras kommentarer när konsekvenserna av deras beslut blir verklighet.

Kanske blir vi då av med respekten för omänskliga byråkratiska konstruktioner, bakom vars hägn vanliga människor kan bära sig hur illa åt som helst. I det närmaste i fullständig trygghet.

Heder åt Gunnarssons, kommunrådens och andra enskildas kamp för en liten, skyddslös människa mot en omänsklig byråkratapparat.