Den tionde januari 2006 skrev RMSS en artikel på denna sida om hur socialförvaltningar betalade miljonbelopp för att barn och ungdomar misshandlades och kränktes på s.k. Hvb- hem landet runt. ( hem för vård- och boende).
Tillsynen från vissa länsstyrelser var i stort sett obefintlig och inspektörerna valde att tro på behandlarnas ord och inte på ungdomarna.
RMSS ledde också i bevis att JO, i detta fall Kerstin Andre och Linn Pantzar, ansåg att hanteringen överensstämde med lagstiftningen. Det fanns inte ” tillräckliga skäl att vidta någon ytterligare åtgärd”. ( 051221, dnr 5367-2005).
Socialstyrelsen har efter det gripits av stora darren och äntligen beslutat sig för att sköta sina uppgifter, i alla fall i detta avseende. Den första nationella granskningen av Hvb-hem har därför genomförts med hjälp av länsstyrelserna och avslöjat det som RMSS påpekade: övergrepp, psykisk och fysisk misshandel och kränkningar av allehanda slag. 12 av 156 granskade hem klarade sig utan anmärkningar. Hur det står till i övriga 264 hem väljer socialstyrelsen att gissa sig till. Orken tröt…
Lustigt? nog har inga övergrepp från personalens sida konstaterats, trots återkommande avslöjanden från media om t ex Ekbacken i Kalmar län och Baggershus. Avslöjande nog nämns inte heller ansvarsfrågan för de tillsynsmyndigheter som brustit i sin tillsyn och faktiskt nämns naturligtvis inte heller varför socialstyrelsen inte genomfört en sådan undersökning för länge sedan.
Att ta ansvar är inte det bästa svenska myndigheter är på, precis.
Men naturligtvis skall socialstyrelsen ha en eloge för att den åtminstone försöker. Risken är emellertid stor att det blir en engångsföreteelse, för att visa att man ” har gjort nåt”. Men det har man inte. Styrelsen har bara börjat göra något. En liknande undersökning måste naturligtvis upprepas med jämna mellanrum, kanske vart tredje år, för att ha någon relevant effekt.
Naturligtvis måste ALLA Hvb- hem ta med i beräkningen att de med 100 procents säkerhet kommer att besökas av länsstyrelserna minst en gång årligen och att en större undersökning kommer i en nära framtid.
Först då kan man förvänta sig en kvalitetshöjning på verksamheterna och att våra unga behandlas på ett människovärdigt sätt även om de placeras på en institution.
Sist men inte minst måste man ändå besinna att det finns många verksamheter som fungerar OK och att en del av den nu aktuella kritiken gäller mindre förseelser. Men vill man stävja de otäcka missförhållanden som bevisligen existerar på alltför många håll, måste tillsynen utföras såväl planerad som oanmäld, genom besök och inspektion och genom regelbundna rikstäckande granskningar.
Någon annan möjlighet finns inte. Nu gäller det att se till att inte socialstyrelsen och länsstyrelserna smiter ifrån sitt nyuppväckta intresse och faller tillbaka i den passivitet som präglat tillsynsverksamheten på alltför många håll i alltför lång tid.
Är det månne Uppdrag Granskning som ligger bakom socialstyrelsens yrvakna nit?