Björklund dyker upp titt som tätt inom skolområdet, vilket inte är så konstigt eftersom han har ansvar för det. Innovationerna synes ingå i en redan fastställd tidsplan, eftersom de verkar läggas fram efter en planerad mall.

En del av hans förslag har begränsad effekt för utvecklingen. Huruvida betygsstegen är tre eller sex har ingen avgörande betydelse för skolverksamhetens kvalitet och genom tiderna har vi sett flera variationer utan upphetsande resultat.

Andra björklundska förslag får oerhört genomgripande konsekvenser för samhället och den enskilde. T ex skärpningen av behörighet till gymnasieutbildning.

Nu är man behörig att komma in på gymnasiet om man är godkänd i tre kärnämnen. Ändå kommer många inte in. Björklund vill skärpa kraven till godkänd i åtta respektive tolv ämnen, beroende på om man söker till praktiska eller teoretiska program.

Logiskt sett kommer ännu fler ungdomar därför att ställas utanför möjligheten att studera på gymnasiet.

För det första är gymnasieutbildning ett viktigt steg i en framtida karriärstege. För det andra kan en del elever, med svårigheter att klara inträdeskraven, ändå utvecklas och klara av de krav som ställs.

För det tredje kommer det alltid att finnas barn- och ungdomar som inte har förutsättningar att kvalificera sig för gymnasiestudier, hur mycket björklundsk ”hjälp” de än får. Skälen kan vara begåvningsmässiga, men likaväl kan sociala, emotionella eller andra aspekter spela in och göra den hjälpande Björklund maktlös.

Vad vill Björklund göra för alla dessa av våra ungdomar?

Det vet vi inte, för så långt har Björklund inte tänkt.
Det finns naturligtvis inget fel i att skärpa kvalitetskraven på utbildningen. Det har varenda antiflumfånepedagog med lätthet hävdat hur länge som helst. Det är ju alltid lätt att bara tänka på halva problemet.

Den andra, mer svårtacklade halvan, är vad vi ska göra för att undvika att samhället struntar i en växande skara människor som inte ”behövs” och inte verkar ha någon funktion att fylla ur det kapitalistiska samhällets synvinkel. Allt fler är inte längre ”lönsamma små vänner”. Väldigt många yrken kräver gymnasial utbildning, minst, av en arbetssökande. Allt färre yrken utförs av outbildad personal.

Björklund ställs alltså inför uppgiften att som ansvarig för skolornas verksamhet, tillgodose behoven hos den växande skara av ungdomar som inte ”platsar” eller ” släpps in” i gymnasiet, till följd av hans skärpta krav.

Men inför den svåra biten backar Björklund och är tyst. En aning opportunistiskt, kan man tycka. Men hans passivitet är förståelig. Hur kan man göra något åt att ett samhälle efter kapitalistiska principer byggs så att enbart produktiva, arbetsföra, friska, välmående och tillräckligt begåvade människor får plats, behövs och fyller en funktion?

Skall Björklund konstruera en tillvaro för de ungdomar som inte accepteras i skolan, så att de får en tillrättalagd utbildning som kvalificerar dem för konstruerade arbeten som egentligen inte behövs och framförallt inte är produktiva på annat sätt än att låtsas ge människor en meningsfull funktion i samhället?
En skyddad verkstad för en växande del av Sveriges befolkning?

Björklund har ingen lätt uppgift och är föga avundsvärd i detta. Det är därför han på traditionellt borgerligt politikersätt bara låtsas om halva problemet och käckt och opportunistiskt nöjer sig med att så populärt ” skärpa kraven” och ” höja kvaliten på utbildningen”.

Och inget fel i det, men andra halvan av problemet då?

Eller är det kanske en medveten politik från Björklund att skolan i ännu högre grad skall ha som uppgift att sortera ut ”funktionsdugliga” elever från elever/människor som inte bedöms vara tillräckligt produktiva för att samhället skall ha nytta av dem? Det kommer i så fall att straffa sig, eftersom det inte finns en enda människa som saknar existensberättigande och vilja till ett värdigt liv. Om inte samhället tillgodoser möjligheterna till ett sådant människovärdigt liv för alla sina medborgare, kommer varje enskild människa att skaffa sig en tillvaro på egna villkor.

Om då inga andra vägar står till buds, kommer nya vägar att banas, i värsta fall inom områden som hittills står utanför det demokratiska samhällets värdeområden.

Och det vill ingen, inte ens Björklund.