Man hoppar till när Sahlin pratar om den ” svarte” presidenten. En ”svart” man på världens viktigaste post. Sen ser man att i stort sett alla andra också pratar om den svarte Obama. Men han är ju brun? Ser dom inte skillnad på svart och brunt? Hur kan det bli allmänt accepterat att brunt ska kallas svart? Och hur kan det bli allmänt accepterat att vi ” vita” kallas vita fastän vi är… jag vad är vi egentligen, beiga? Beige ton med aprikosfärgade nyanser?

Fan vet när man tittar på sina åldersbefläckade händer. Den saken är klar att vita är vi inte. Hur skulle det se ut med en helt vit människa? Inte ens albinosar är helt vita. Har vi alltså en kollektiv färgblindhet hos oss, alldeles oavsett vilken färggrupp vi tillhör? För black power, the black man osv är ju vedertagna begrepp i hur många kulturer som helst, fast man ytterst sällan ser en människa som är helt svart.

Om man nu skall göra skillnad på människor efter vilken hudfärg vi har, borde man inte nyansera sig då? USA´s president är brun. Den brune presidenten. Tone på vädret i TV 4 är kanske beige/aprikosfärgad. Den beige/aprikosfärgade vädertjejen på fyran. Den mörkbrune studenten på Campus Varberg, den vitblekskäre mannen på snabbköpet. Varför är det så svårt att beskriva den egentliga färgen på oss ” vita” som inte alls är vita?

Men som alla vet så är det bara i ett förljuget, intolerant, fördomsfullt och skräckslaget samhälle där brunt kallas svart och beige/aprikos kallas vitt, fast det inte alls är det. Gå in i en färghandel och kolla färgkartorna för brunt, beställ en sådan kulör och när du öppnar färgburken så har du fått svart färg till köksmöblerna. Blir du nöjd då?

Så ute och cyklar är vi allihop när vi fäster vikt vid vilken färg vi har på skinnet och dessutom kallar den något helt annat än vad den är.

Att Sahlin och alla andra pratar om hudfärg som kännetecken för en människas kvalitet och personlighet är ändå bra på ett sätt. Kan det bli tydligare hur inskränkta vi är i vår syn på våra medmänniskor när vi inte ens kan färgbestämma vårt yttre men gör det ändå? Och varför? Och när vår oerhörda dumhet blir så tydlig är det kanske lättare att göra något åt våra fördomar.

För vad och för vem har det betydelse vilken färg vi har på utsidan? Ja, för modedesigners förstås. Kulörerna på klädesplaggen måste ju matcha vårat yttre.

Är det kanske det Sahlin, Reinfeldt och alla vi andra tänker på när vi färgbestämmer oss själva och våra medmänniskor?

Knappast.