Redan på 90-talet fanns en betydande kritik mot utvecklingen av den svenska skolan. Kritiken riktade sig mot sjunkande status, sjunkande löner, sjunkande respekt för läraryrket, valhänta om än välmenade styrmedel och kulmen nåddes när Göran Persson självsvåldigt drev igenom en kommunalisering av skolverksamheten.

Anledningen var att man trodde att skolan fungerade bättre när beslutandefunktionerna kom närmare människorna som berördes. Vad skolpolitiker på riksplanet inte visste, men skolpersonal var smärtsamt medvetna om, var att den kommunalpolitiska välmeningen på skolans område, på intet sätt bars upp av motsvarande kompetens i skolpolitiska frågor, liksom saknades den nödvändiga lyhördheten gentemot de människor som drabbades av de komunalpolitiska yvigheterna, nämligen elever, lärare och skolledare.

Sedan dess har utvecklingen fortsatt rakt neråt, lärarlönerna, yrkesstatusen och elevernas kunskaper har sjunkit ännu djupare, skolresultaten skiljer sig allt mer beroende på vilken skola man går i och var i landet skolan är belägen, allt ackompanjerat av diverse ystra experiment med självstudier, studieresor med inriktning på keramik, teoretisk slöjd, en till en metoder och diverse egendomliga pedagogiska krampanfall i syfte att dölja att man som komunal skolpolitiker inte har en aning om vad som är bra för skolan. Dessvärre har kompetensen på riksnivå inte visat sig vara större, vilket också gäller lyhördheten gentemot yrkesutövarna.

Det är därför resultaten på Pisaproven fått ett sådant enormt genomslag. Svenska skolpolitiker har en enastående tondövhet gentemot de som kan sitt yrke och jobbar inom skolan, medan impulser utifrån, ex från Pisatester, fortfarande kan tränga igenom deras tjocka dimma av självgodhet och ignorans. Det är ju inte roligt att skämmas inför andra länder, bevars.

Skuggan över dagens kommunala skolpolitiker i till exempel Falkenberg faller inte djupare än över deras föregångare. Att Kerstin Angel (c) trots vällovligt uppsåt inte förmår göra något vettigt med den kommunala skolan har hon gemensamt med Ing-Marie Börjesson, c-politikern som på sin tid i media förbjöd lärare att kritisera läroplanen, en inställning som är typisk för kommunal överhet.

Väldigt förenklat kan man ställa sig den vitala frågan: – Gör våra politiker rätt för sina generösa arvoden och förmåner, när de år efter år stillatigande åser hur skolan faller djupare och djupare utan att göra något åt det? Är de helt enkelt totalt överbetalda och odugliga att sköta de samhällsviktiga uppgifter de anförtrotts av allmänheten?

Allt angelägnare blir frågeställningen, när man ser att detsamma gäller infrastrukturen/järnvägen, sjukvården, trygghetssystemet, arbetslösheten och inte minst integrationsfrågorna.

Har vi egentligen politiker som tar sitt ansvar på allvar, som är ideologiskt engagerade och helt enkelt vill göra skillnad och göra ett bra jobb?

Frågan bör ställas för att kunna undvika en annalkande samhällskris.