I början av januari detta år hade RMSS anledning torgföra åsikter i anslutning till den skandalösa svenska hanteringen av följderna efter flodvågen i Thailand. Idag kan RMSS och de flesta övriga svenskar, med undantag för statsministern och hans s k medhjälpare, glädja sig åt att en kommission gett oss kritiker rätt vad gäller den okunnighet, brist på ansvarskänsla och initiativförmåga samt den allmänna velighet och avsaknad av yrkesmoral som präglar ledande politiker och tjänstemän i ansvarig ställning. Läs RMSS artikel från januari och konstatera att den inte saknar täckning i något avseende.

Dock är kommissionens ställningstagande ett friskhetstecken i ett annars fördunklat rättssamhälle. Det finns hopp när offentliga organ vågar ta bladet från munnen och utan omskrivningar sätta verkligheten på pränt, hur pinsam den än är för maktmissbrukarna på högsta nivå.

Men det finns en del trådar att nysta i när man tänker efter. Visst saknades en fungerande krisorganisation på högsta nivå och ansvaret för det är givetvis Göran Perssons. Eller Göran Pajas Persson, för att citera en känd samhällskritiker vid namn Guy Allan Svensson. Men det mest beklämmande vad gäller Persson och Freivalds är deras totala oförmåga att inse sina egna begränsningar, samtidigt som inte bara RMSS utan säkerligen de flesta svenskar håller sig bättre informerade och har större klarsyn bara genom att bevaka nyhetssändningarna.

Trots att de flesta av oss inte har mer än en bråkdel av statsministerns lön, vad är den nu, 120000:-/månaden? har vi ändå den kompetensen att bättre bedöma vad Persson borde göra med det ljus som han tyckte vi skulle stå i fönstret med under kaoset i Thailand, medan han själv firade jul på Harpsund och Freivalds gick på teatern.

När folket är klokare än dess ledare är det illa ställt. Men kanske det omvända vore värre?

En annan tråd kan vara att se lite närmare på kommentarerna, de ibland ganska yrvakna sådana, som kommer fram i anslutning till kommissionens rapport. Barbro Hedvall, är det så hon heter som skriver ledare i DN? påstod att hon är chockad över regeringens inkompetens och ovilja, att hon inte kunnat tänka sig att det var så illa ställt med ledargarnityret i Sverige.

Detta tycker RMSS är ytterligare ett exempel på den högdragenhet eller snarare nedlåtenhet varmed alltför många ”riktiga” journalister betraktar oss småhandlare i branschen, enskilda kritiker och missnöjesorganisationer på gräsrotsnivå. För även om vi har våra brister, ibland ägnar oss åt överdrifter och understundom låter vår förtvivlan för mycket prägla det sätt varpå vi framför vår samhällskritik, så råder det inte något som helst tvivel om att vår beskrivning av den misär som utbreder sig i samhället, i form av ökande segregation, rättsröta, tjänsteförflackning i allmänhet etc, har en gedigen grund i den upplevda verkligheten, långt från ledarsidor och politiska maktstrukturer.

Det känns gott när dessa brister kommer till synes även i officiella sammanhang och till och med rör om på toppnivå och förmår också etablerade opinionsbildare att ta till sig en liten del av den bittra vardag som knäcker alltför många av oss små gräsrötter.

Men för att så ska ske krävs det alltså en katastrof på andra sidan jordklotet…

Det står illa till i Sverige, låt oss göra något åt det.