Det har i alla fall för RMSS stått klart att vindkraftverksprojektet på Skottarevet varit illa genomtänkt, med en usel ansats och en genomförandeprocess som mer liknar bondfångeri än saklighet. Synnedsättningar har drabbat de ansvariga, Östen Nilsson och Jan Åke Jacobsson, som ett medel att lura såväl kommuninvånare som övriga intressenter i Sverige.

Tillsammans med ofullständig information, selektivt distribuerad, har vi ännu en gång exempel på det förakt för den lilla människan som i alltför hög grad präglar kommunpampar i Falkenberg.

Östen Nilsson har i veckan avslöjat vad det han kallar miljövänlig miljöförstöring i västerhavet handlar om och RMSS är på intet sätt förvånad. Istället för kampen mot atombomber som Östen bl a hänvisar till i sina ständiga insändare, handlar det om något för Östen så oerhört mycket viktigare: Östen Nilsson själv.

Skottarevsprojektet har alltså reducerats till Östen Nilssons vara eller inte vara i kommunfullmäktige… Östen går därmed från löjets arena till den tragikomiska dito.

För de flesta av oss andra är Skottarevsprojektet en fråga om sabotage av ett riksintresse och många ger fullkomligt grodan i om Östen blir återvald eller inte. RMSS tror till och med att de flesta engagerade mot miljösabotaget på Skottarevet inte har en aning om vem Östen är. Till Östens stora besvikelse.

Men i Östens insnöade värld så är en röst på Östen en röst på miljöförstöring av Falkenbergs enda kvarvarande
naturtillgång vad gäller havet: en total förstörelse av en obruten och mäktig horisontlinje i ett annars smutsigt och utdött havsvatten.

Röstar man inte på Östen så tycker Östen att vi får behålla denna tillgång för Falkenberg och för riket i sin helhet. Felet Östen gör är att han räknar med att människor bryr sig om Östen, men den brutala sanningen är nog att de flesta engagerade för ett bevarande av havsmiljön inte bryr sig ett dugg om politiskt skelögda kommunala småpampar av denna kaliber.

Konsekvenserna av deras korttänkthet är däremot ibland snudd på katastrofala.