Så kommer då utvecklingen ikapp de självutnämnda vindkraftexperterna i Falkenbergs kommun, Marie-Louise Wernersson och Östen Nilsson. Tillsammans vill de bygga en elindustri i havet nära kusten, till skada för miljön och till sorg för tusentals människor såväl nära som långt från strandremsan.

Anledningen är en fix ide om att Falkenberg måste producera el i havet och ingen annanstans. Därför har man i stort sett missat tåget när det gäller vindkraft på land. Hittills.

Nu vet till exempel Vattenfall och andra aktörer att det är alldeles för dyrt och olönsamt att bygga vindkraft i havet. Dessutom tål inte växellådorna den frätande havsmiljön och måste bytas titt som tätt till stora kostnader.

Därför är det, också enligt Vattenfall, mer lönsamt att bygga på land och det är också vad som kommer att ske så snart det är möjligt att köpa fler kraftverk. Tusentals är planerade i västra Sverige.

Självklart skall vindkraftverk byggas i områden med bra vindar och med minimal miljöstörning. Stora skogsområden är lämpliga för detta. Kraftverken inkräktar mycket lite på skogen, markägarna får löpande ersättning så att upplåtande av mark gör det lönt mödan, kraftverken inkräktar på väldigt få enskilda människor.

Men vad gör då Marie-Louise och Östen när verkligheten kommer ikapp? Som vanligt, de sitter med ögonen i kors och fortsätter driva Skottarevsprojektet som kommunalt tvivelaktigt riskprojekt, mot all sans, vett och ekonomi. Falkenbergsandan kallas det.

Och då ska man veta att Östen Nilsson, stark man i Falkenbergs ” toppskikt”, offentligen lovat att inte driva Skottarevsprojektet om han inte fick tillräckligt med röster i valet. Röster fick han inte många, men löftet var direkt bortblåst, av en vindkraft han inte har en aning om hur man bäst skall utnyttja.

Så mycket är en tongivande falkenbergare att lita på.