RMSS har med av förundran uppspärrade ögon uppmärksammat ganska många oegentligheter angående åklagarkammaren i Halmstad, vilket framgår av ett antal artiklar på denna sida. Förutom det självklara faktum att de flesta åklagare gör ett bra arbete, ett arbete som vi alla har anledning att känna tacksamhet för, så slås man samtidigt av att en så stor del av arbetet kännetecknas av okunnighet, tafflighet och ibland till och med laglöshet.
De som får betala priset är naturligtvis alla enskilda som drabbas av allt för många åklagares tillkortakommanden, i synnerhet som lagbrott, försummelser och ren dumhet på åklagarkammaren anses vara accepterade förhållanden av tillsynsmyndigheter och ansvariga politiker, liksom av kammarens ledning.
RMSS beslöt sig för att rota lite i orsakerna till dessa förhållanden.
Vi begärde ut följande handlingar av åklagarkammaren i Halmstad, handlingar som är självklara hos många kvalitetsmedvetna verksamheter nuförtiden:
1. Handlingar utvisande hur jämställdhetsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
2. Handlingar utvisande hur kvalitetssäkringsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
3. Handlingar utvisande hur värdegrundsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
4. Handlingar utvisande utvärderingsarbetet av verksamheten.
Redan svaret är uppseendeväckande. Inte nog med att vice chefsåklagare Aleksander Cronenberger omedelbart bryter mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel genom att dröja hela 30 dagar med att handlägga framställningen, dessutom framgår av hans svar att åklagarkammaren i Halmstad inte har en aning om vad jämställdhetsarbete, kvalitetssäkringsarbete, värdegrundsarbete och utvärderingsarbete är för något. Aleksanders svar:
– För att vi ska kunna tillmötesgå din begäran om tillhandahållande av handlingar behöver vi ett närmare klargörande vilka handlingar som avses…
I det fall en verksamhet under t ex länsstyrelsens ansvarsområde hade gett ett sådant svar på länsstyrelsens uppmaning hade skarp kritik riktats mot verksamheten.
Det finns alltså ingenting på åklagarkammaren i Halmstad som säkrar kvaliteten på utförd ämbetsutövning. Där finns också orsaken till alla de närmast övergrepp som olika åklagare gör sig skyldiga till, med högmodighet, aggressivitet och allmän omdömeslöshet som fasad utåt.
Av annat ovidkommande material, om än intressant det också, som Aleksander skickat till RMSS, framgår emellertid att det finns ett definierbart mål för kammarens verksamhet: maximal lagföring. Av kammarens årsrapport 2007 framgår att kammaren ligger över rikets snitt. Lagföringen har dock försämrats något under 2007 men detta beror inte på kammaren, påpekar kammaren. Kammaren beklagar alltså att lagföringen sjunkit.
Vad som lagförts, hur det lagförts, resultaten av lagföringarna är åklagarkammaren inte det minsta intresserad av. Till varje pris skall lagföringen ökas, utan hänsyn till vare sig lagstiftning, rättssäkerhet eller allmänhet. Därför kan följande ytterligt lilla bråkdel av de ärenden som RMSS kunnat ta del av, uppvisa detta:
Åklagare Sonja Seligman underlåter att underrätta polisen,häver beslag samtidigt som hon yrkar motsatsen, åsidosätter vad som åligger henne som åklagare, ger ingen rimlig förklaring till sitt handlande, brister i noggrannhet, kontrollerar inte verkställande, har allvarliga brister i flera hänseenden och har en anmärkningsvärd avsaknad av kunskaper om regelverk, enligt justitieombudsmannen.
Åklagare Gisela Sjövall får allvarlig kritik för underlåtenhet att vidta åtgärder när en kvinna upprepade gånger misshandlas. Enligt JO. Istället åtalar hon tre utsatta ungdomar i ett annat mål, trots att det är helt uppenbart att de är oskyldiga, så uppenbart att en av advokaterna misstänker sig vara ” korkad” eftersom han inte förstår varför hans klient lagförts över huvud taget.
Åklagare Ann- Christin Claesson kritiseras av JO för oacceptabel tidsutdräkt vid handläggning av ett ärende.
Kammaråklagare Ingela Svensson kritiseras också hon av JO för oacceptabel tidsutdräkt i ärende gällande ifrågasatt domslut. Att hon två gånger i rätten använder sig av inspelade vittnesförhör med ohörbar ljudkvalitet visar på en amatörmässighet utöver det vanliga, i synnerhet som det inspelade brottsoffret var en liten flicka.
Vice chefsåklagare Margareta Bong bryter fyra gånger mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel, efterfrågar syftet med framställan av allmän handling, har orimliga väntetider på handläggning av framställning angående allmän handling, i ett fall ett år och åtta månader, negligerar lagstiftning om objektivitetsprincipen vid lagföring och förvägrar en person hans juridiska bisittare vid förhör bl a med motiveringen att bisittaren skrivit en bok.
Kammaråklagare Klas Lundgren, med 42200:- i månadslön, är så känslig att han tar strid mot en ung kriminell som önskar honom all olycka i världen, och anmäler honom för hot mot tjänsteman. Samtidigt vill Lundgren dryga ut sin lön genom att kräva den unge kriminelle på 5000:- i skadestånd för kränkning. Till sin hjälp tar Lundgren kammaråklagare Maria Sterup Preijde från Borås. Vem vinner det målet tro? Den erfarne kammaråklagaren med 42 200 i månaden åker på stordäng mot en ung kriminell som än en gång ställs inför rättssamhällets enorma bristfälligheter.
Kammaråklagare Mats Forsen, 42600:- i månaden, gör vad han kan för att förhindra att en fortkörare blir frikänd, trots att bevis om bilförarens oskuld förelegat redan vid rapporteringen till åklagarkammaren. Bilföraren frikänns så småningom genom att HD återremitterar målet till hovrätten.
Allt medan advokatarvoden vid obefogade åtal och ersättning och löner till rättens ledamöter tar enorma summor av allmänhetens skattemedel i anspråk.
Detta alltså enbart några enstaka exempel på hur åklagarkammaren arbetar. Mörkertalet är givetvis enormt. Betecknande är alltså att ingen som helst självreflexion föreligger från kammarens sida. Åklagare Bong erkänner skriftligen att hon kastar alla handlingar som innehåller JO- kritik mot åklagare. Ingen utvärdering sker av hur många mål som kammaren förlorar, av hur mycket av allmänna medel som tas i anspråk i mål som aldrig borde ha väckts, inga åtgärder vidtas för att efterkomma JO´s kritik av verksamheten.
För att ta ett ytterligare exempel kan nämnas de tiotals miljoner som det nyligen aktuella målet angående människosmuggling kostade det allmänna. Kammaren förlorade i stort sett på att den gjort en felaktig brottsrubricering. Ursäkten var en förhoppning om att målet kanske kommer att medföra en lagändring. Ett dyrt och omdömeslöst lobbyarbete, kan RMSS tycka.
Det är alltså inte så konstigt att kammaren inte efterkommer åklagarmyndighetens direktiv angående jämställdhets- och mångfaldsarbete heller. Någon medarbetarundersökning och redovisning för hur heldagsseminarier i ärendet genomförts eller hur frågor om kränkande särbehandling samt utbildning angående mångfald har genomförts, har Aleksander Cronenberger inte kunnat prestera, trots att det åligger personalavdelning att genomföra detta. Detsamma gäller medarbetarenkäter angående förvärvsarbete och föräldraskap samt kartläggning efter slutförd lönerevision samt analys av lika och likvärdiga arbeten i syfte att efterkomma jämställdhetslagen.
Den största bristen är ändå, enligt RMSS, att kammaren är totalt ointresserad av kvaliten på sitt eget arbete. Åklagarmyndigheten är en del av grunden för ett rättssamhälle. När dess verksamhet utförs av tjänstemän som har sådana brister som här redovisats, när den har en ledning som är ointresserad av hur väl man lyckas utföra sina uppgifter, när det enda målet är att till varje pris lagföra för att komma över genomsnittet i riksstatistiken, då är åklagarämbetet en godartad tumör i rättsväsendet. Godartad så tillvida att det fortfarande går att styra upp verksamheten mot en mer acceptabel kvalitetsnivå.
Då kan det vara en god hjälp när modiga tjänstemän inom tillsynsmyndigheter i skrift erkänner att lagen faktiskt tillåter att enskilda åklagare bryter mot den. Överåklagare Björn Ericson på riksenheten för polismål har till exempel konstaterat att Gisela Sjöwall har rätt att väcka obefogat åtal. ( Ärende AM- 102430-08)
Samme Björn har konstaterat att det är rätt av polis, åklagare och tingsrätt att fälla en person för trafikbrott, trots att bevis finns från början på att han är oskyldig. ( Ärende AM- 125510-08). Likaså träder JO Mats Melin fram och bekräftar Björns konstaterande. (dnr 4325-2008)
Dessutom har byråchef Malou Lindblom på JO- ämbetet bekräftat att JO Mats Melin anser att vice chefsåklagare Margareta Bongs upprepade brott mot tryckfrihetsförordningen ” inte ger anledning eller tillräcklig anledning” att utreda ärendet. Det står alltså Bong fritt att vägra handlägga framställningar om allmän handling, vilket innebär att allmänheten i strid mot lagstiftningen inte har rätt att läsa allmänna handlingar om inte Bong känner för det.
Det är alltså enligt JO och riksenheten för polismål lagstiftningen som sanktionerar åklagares lagbrott. När allmänheten därmed är utlämnad åt dessa åklagare med brist på kunskap, omdöme och yrkesstolthet, så är det inte konstigt att enskilda utsätts för övergrepp, att allmänna medel sinar och att rättssäkerheten urholkas.
För att citera åklagare Ingela Svensson i Beltranmålet: – Det är så jävla smaklöst.
För så talar man tydligen på åklagarkammaren i Halmstad.