Byråchefen på justitieombudsmannaämbetet(pust) Malou Lindblom har i skrivelse erkänt att JO Mats Melin inte finner anledning, eller ” tillräcklig anledning”, reagera mot att vice chefsåklagare Margareta Bong, åklagarkammaren i Halmstad, av eget godtycke upprepade gånger väljer att vägra handlägga framställningar angående allmän handling.

Bongs agerande är uppseendeväckande eftersom det äventyrar hela rättsväsendet och vårt demokratiska system, i det fall andra tjänstemän skulle inspireras av Bongs lagbrott och Melins godkännande av detsamma.

JO Melin har därför valt att i beslut 081023, dnr 359-2008, sekretessbelägga Malous utseende. Huruvida Malou måste bära JO`s papperspåse på huvudet även privat, framgår inte av beslutet.

RMSS har med av förundran uppspärrade ögon uppmärksammat ganska många oegentligheter angående åklagarkammaren i Halmstad, vilket framgår av ett antal artiklar på denna sida. Förutom det självklara faktum att de flesta åklagare gör ett bra arbete, ett arbete som vi alla har anledning att känna tacksamhet för, så slås man samtidigt av att en så stor del av arbetet kännetecknas av okunnighet, tafflighet och ibland till och med laglöshet.

De som får betala priset är naturligtvis alla enskilda som drabbas av allt för många åklagares tillkortakommanden, i synnerhet som lagbrott, försummelser och ren dumhet på åklagarkammaren anses vara accepterade förhållanden av tillsynsmyndigheter och ansvariga politiker, liksom av kammarens ledning.

RMSS beslöt sig för att rota lite i orsakerna till dessa förhållanden.

Vi begärde ut följande handlingar av åklagarkammaren i Halmstad, handlingar som är självklara hos många kvalitetsmedvetna verksamheter nuförtiden:
1. Handlingar utvisande hur jämställdhetsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
2. Handlingar utvisande hur kvalitetssäkringsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
3. Handlingar utvisande hur värdegrundsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
4. Handlingar utvisande utvärderingsarbetet av verksamheten.

Redan svaret är uppseendeväckande. Inte nog med att vice chefsåklagare Aleksander Cronenberger omedelbart bryter mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel genom att dröja hela 30 dagar med att handlägga framställningen, dessutom framgår av hans svar att åklagarkammaren i Halmstad inte har en aning om vad jämställdhetsarbete, kvalitetssäkringsarbete, värdegrundsarbete och utvärderingsarbete är för något. Aleksanders svar:
– För att vi ska kunna tillmötesgå din begäran om tillhandahållande av handlingar behöver vi ett närmare klargörande vilka handlingar som avses…

I det fall en verksamhet under t ex länsstyrelsens ansvarsområde hade gett ett sådant svar på länsstyrelsens uppmaning hade skarp kritik riktats mot verksamheten.

Det finns alltså ingenting på åklagarkammaren i Halmstad som säkrar kvaliteten på utförd ämbetsutövning. Där finns också orsaken till alla de närmast övergrepp som olika åklagare gör sig skyldiga till, med högmodighet, aggressivitet och allmän omdömeslöshet som fasad utåt.

Av annat ovidkommande material, om än intressant det också, som Aleksander skickat till RMSS, framgår emellertid att det finns ett definierbart mål för kammarens verksamhet: maximal lagföring. Av kammarens årsrapport 2007 framgår att kammaren ligger över rikets snitt. Lagföringen har dock försämrats något under 2007 men detta beror inte på kammaren, påpekar kammaren. Kammaren beklagar alltså att lagföringen sjunkit.

Vad som lagförts, hur det lagförts, resultaten av lagföringarna är åklagarkammaren inte det minsta intresserad av. Till varje pris skall lagföringen ökas, utan hänsyn till vare sig lagstiftning, rättssäkerhet eller allmänhet. Därför kan följande ytterligt lilla bråkdel av de ärenden som RMSS kunnat ta del av, uppvisa detta:

Åklagare Sonja Seligman underlåter att underrätta polisen,häver beslag samtidigt som hon yrkar motsatsen, åsidosätter vad som åligger henne som åklagare, ger ingen rimlig förklaring till sitt handlande, brister i noggrannhet, kontrollerar inte verkställande, har allvarliga brister i flera hänseenden och har en anmärkningsvärd avsaknad av kunskaper om regelverk, enligt justitieombudsmannen.

Åklagare Gisela Sjövall får allvarlig kritik för underlåtenhet att vidta åtgärder när en kvinna upprepade gånger misshandlas. Enligt JO. Istället åtalar hon tre utsatta ungdomar i ett annat mål, trots att det är helt uppenbart att de är oskyldiga, så uppenbart att en av advokaterna misstänker sig vara ” korkad” eftersom han inte förstår varför hans klient lagförts över huvud taget.

Åklagare Ann- Christin Claesson kritiseras av JO för oacceptabel tidsutdräkt vid handläggning av ett ärende.

Kammaråklagare Ingela Svensson kritiseras också hon av JO för oacceptabel tidsutdräkt i ärende gällande ifrågasatt domslut. Att hon två gånger i rätten använder sig av inspelade vittnesförhör med ohörbar ljudkvalitet visar på en amatörmässighet utöver det vanliga, i synnerhet som det inspelade brottsoffret var en liten flicka.

Vice chefsåklagare Margareta Bong bryter fyra gånger mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel, efterfrågar syftet med framställan av allmän handling, har orimliga väntetider på handläggning av framställning angående allmän handling, i ett fall ett år och åtta månader, negligerar lagstiftning om objektivitetsprincipen vid lagföring och förvägrar en person hans juridiska bisittare vid förhör bl a med motiveringen att bisittaren skrivit en bok.

Kammaråklagare Klas Lundgren, med 42200:- i månadslön, är så känslig att han tar strid mot en ung kriminell som önskar honom all olycka i världen, och anmäler honom för hot mot tjänsteman. Samtidigt vill Lundgren dryga ut sin lön genom att kräva den unge kriminelle på 5000:- i skadestånd för kränkning. Till sin hjälp tar Lundgren kammaråklagare Maria Sterup Preijde från Borås. Vem vinner det målet tro? Den erfarne kammaråklagaren med 42 200 i månaden åker på stordäng mot en ung kriminell som än en gång ställs inför rättssamhällets enorma bristfälligheter.

Kammaråklagare Mats Forsen, 42600:- i månaden, gör vad han kan för att förhindra att en fortkörare blir frikänd, trots att bevis om bilförarens oskuld förelegat redan vid rapporteringen till åklagarkammaren. Bilföraren frikänns så småningom genom att HD återremitterar målet till hovrätten.

Allt medan advokatarvoden vid obefogade åtal och ersättning och löner till rättens ledamöter tar enorma summor av allmänhetens skattemedel i anspråk.

Detta alltså enbart några enstaka exempel på hur åklagarkammaren arbetar. Mörkertalet är givetvis enormt. Betecknande är alltså att ingen som helst självreflexion föreligger från kammarens sida. Åklagare Bong erkänner skriftligen att hon kastar alla handlingar som innehåller JO- kritik mot åklagare. Ingen utvärdering sker av hur många mål som kammaren förlorar, av hur mycket av allmänna medel som tas i anspråk i mål som aldrig borde ha väckts, inga åtgärder vidtas för att efterkomma JO´s kritik av verksamheten.

För att ta ett ytterligare exempel kan nämnas de tiotals miljoner som det nyligen aktuella målet angående människosmuggling kostade det allmänna. Kammaren förlorade i stort sett på att den gjort en felaktig brottsrubricering. Ursäkten var en förhoppning om att målet kanske kommer att medföra en lagändring. Ett dyrt och omdömeslöst lobbyarbete, kan RMSS tycka.

Det är alltså inte så konstigt att kammaren inte efterkommer åklagarmyndighetens direktiv angående jämställdhets- och mångfaldsarbete heller. Någon medarbetarundersökning och redovisning för hur heldagsseminarier i ärendet genomförts eller hur frågor om kränkande särbehandling samt utbildning angående mångfald har genomförts, har Aleksander Cronenberger inte kunnat prestera, trots att det åligger personalavdelning att genomföra detta. Detsamma gäller medarbetarenkäter angående förvärvsarbete och föräldraskap samt kartläggning efter slutförd lönerevision samt analys av lika och likvärdiga arbeten i syfte att efterkomma jämställdhetslagen.

Den största bristen är ändå, enligt RMSS, att kammaren är totalt ointresserad av kvaliten på sitt eget arbete. Åklagarmyndigheten är en del av grunden för ett rättssamhälle. När dess verksamhet utförs av tjänstemän som har sådana brister som här redovisats, när den har en ledning som är ointresserad av hur väl man lyckas utföra sina uppgifter, när det enda målet är att till varje pris lagföra för att komma över genomsnittet i riksstatistiken, då är åklagarämbetet en godartad tumör i rättsväsendet. Godartad så tillvida att det fortfarande går att styra upp verksamheten mot en mer acceptabel kvalitetsnivå.

Då kan det vara en god hjälp när modiga tjänstemän inom tillsynsmyndigheter i skrift erkänner att lagen faktiskt tillåter att enskilda åklagare bryter mot den. Överåklagare Björn Ericson på riksenheten för polismål har till exempel konstaterat att Gisela Sjöwall har rätt att väcka obefogat åtal. ( Ärende AM- 102430-08)

Samme Björn har konstaterat att det är rätt av polis, åklagare och tingsrätt att fälla en person för trafikbrott, trots att bevis finns från början på att han är oskyldig. ( Ärende AM- 125510-08). Likaså träder JO Mats Melin fram och bekräftar Björns konstaterande. (dnr 4325-2008)

Dessutom har byråchef Malou Lindblom på JO- ämbetet bekräftat att JO Mats Melin anser att vice chefsåklagare Margareta Bongs upprepade brott mot tryckfrihetsförordningen ” inte ger anledning eller tillräcklig anledning” att utreda ärendet. Det står alltså Bong fritt att vägra handlägga framställningar om allmän handling, vilket innebär att allmänheten i strid mot lagstiftningen inte har rätt att läsa allmänna handlingar om inte Bong känner för det.

Det är alltså enligt JO och riksenheten för polismål lagstiftningen som sanktionerar åklagares lagbrott. När allmänheten därmed är utlämnad åt dessa åklagare med brist på kunskap, omdöme och yrkesstolthet, så är det inte konstigt att enskilda utsätts för övergrepp, att allmänna medel sinar och att rättssäkerheten urholkas.

För att citera åklagare Ingela Svensson i Beltranmålet: – Det är så jävla smaklöst.

För så talar man tydligen på åklagarkammaren i Halmstad.

Arne Carlsson hade otur. Polisinspektör Paul Inge Lundgren sa att han körde sin lastbil för fort. Problemet för Paul Inge var att Arne hade färdskrivarkort som visade att han INTE kört för fort. Men det var inget problem för Paul Inge. – Det spelar ingen roll vad du säger, du åker dit ändå, var andemeningen.

Arne fick strafföreläggande: – Ni har kört lastebil i 67 när det var 50 km/tim.Det köster 1400:- i böter. Vi skall ha personalfest. ( Nä, det sista var nog inte sant)

Arne skickade förstoring på färdskrivarkortet, men assisterande åklagare Ginger Olsson bryr sig inte om sådana småsaker som bevis. – Ni har uppsåtligen eller av oaktsamhet kört åt helvete för fort. ( Ungefär).

Åklagare Mats Forsen ställer upp på sina kollegor. Vad är ett färdskrivarbevis som bevisar att Arne är oskyldig mot lojalitet mot kollegor? I tingsrätten hävdar han att Arne är skyldig trots att han vet att Arne är oskyldig. För dum är Forsen inte, men ganska mycket i övrigt.

I tingsrätten sitter tingsnotarie Marcus Larsson, 20400:-/ månaden och nämndemännen Runa Björk, Maine Mark och Ibe Okoro. Max 500:- var i ersättning, plus ersättning för förlorad arbetsinkomst. Vad är viktigast för dom, beviset om att Arne är oskyldig eller lojalitet mot kompisarna inom rättsväsendet? Ja gissa det du, eller titta på deras dom: – Tingsrätten finner det utrett att Arne gjort sig skyldig till hastighetsöverträdelse på det sätt som våran kompis och kollega åklagaren påstått. ( nja, inte riktigt så formulerat, kanske). Åtalet är STYRKT! ARNE SKALL BETALA! VI SKALL HA VÅRAN PERSONALFEST! Nä, det sista hade inte skrivits ut i domen).

Men Arne överklagar till hovrätten. VAD ÄR DETTA? Han har ju bevis på att han är oskyldig!. Åklagare Mats Forsen gör vad han kan för att motarbeta Arne och rättvisan. Forsen ”motsätter sig prövning”, som det står i hovrättsdomen, och man förstår ju varför. Och hovrätten är godtrogen och litar på Forsen. BIG MISTAKE, för Arne ger sig inte. Lever vi i en sådan rättslös diktatur, att rättsvårdande myndigheter inte bryr sig om bevis för den anklagades oskuld? Ja, det gör vi, vad gäller polis, åklagare och tingsrätt i Halmstad i alla fall.

Men Arne är ovanlig, han fogar sig inte utan tar kamp för lagstiftning och rättssäkerhet mot polis, åklagare och tingsrätt. Han vänder sig till högsta domstolen. Men där sitter ju den fiolspelande och skattefuskande domaren tillsammans med den sexköpande kollegan? Hur skall det gå?

Jo, HD inser att i Halmstad så ljuger både polis, åklagare och tingsrätt. Högsta domstolen tvingar hovrätten att ta upp målet och på några korta rader konstaterar hovrätten att – Tingsrättens dom ogillas. Åtalet är inte styrkt. Varför? Jo, av färdskrivarkortet framgår att det inte finns några möjligheter att Arne kan ha kört för fort. Polis Paul Inge Lundgren ljög och angav Arne på falska grunder. Assisterande åklagaren Ginger Olsson och hennes kollega åklagare Mats Forsen struntade i befintlig bevisning och ljög dom med. Tingsrätten fann det styrkt att Arne var skyldig, trots att dom visste att han var oskyldig.

Fakta är uppenbara, och dokumenterade. Men att rättsväsendet agerar på detta sätt är så vanligt förekommande att det inträffade inte orsakat några som helst reaktioner från rättsväsendet självt. Det är tydligen ofta så det går till. Oskyldiga döms och vem bryr sig?

Det unika i detta målet är dels att Arne faktiskt hade bevis, dels att han inte ger sig, på det för oss svenskar så typiska mösshållande sättet.

Det är i brist på intresse från rättsvårdande myndigheter upp till RMSS att ta reda på vad som ligger bakom och hur vanligt ett sådant här rättsvidrigt hanterande av lagstiftning och enskilda är. En uppgift som vida överstiger RMSS kompetens och ekonomiska förutsättningar.

Men vi kan i alla fall ta reda på vad polis Paul Inge Lundgren har för kompetens, eftersom han agerar mot lagen istället för att hävda den. Vi begär ut hans personakt, vilket inte brukar vara något problem.

Men nejdå, polismyndighetens jurist, Mats Lundquist, skyddar sin kollega genom följande två metoder: Han vägrar lämna ut uppgifter angående meriter, utbildning, tjänsteställning, lön etc genom att hävda att han är rädd att RMSS skall VÅLDFÖRA sig på Paul Inge om vi får reda på hur mycket han tjänar i månaden!

Metod två är att låtsas ovetande om målet genom att hävda att Paul Inges rapport enligt tingsrättens dom var klar och entydig och att prövningstillstånd inte meddelats.

Mats´ ointresse för Paul Inges tvivelaktiga utövande av sin tjänst kulminerar i ett konsterande att – Lundgren inte åtalats för osant intygande, mened eller något annat brott. – Det är inte känt om det funnits anledning att granska hans tidigare agerande och ingivna rapporter.

Nä, just det. Följdfrågorna är naturligtvis:

1. Hur många oskyldiga har polis Paul Inge satt dit under sin aktiva karriär?
2. Hur många oskyldiga har åklagare Forsen åtalat under sin karriär, medvetet eller omedvetet, på grund av omdömeslöshet, illvilja och/eller oskicklighet?
3. Hur många oskyldiga har tingsnotarie Marcus Larsson och nämndemännen Runa Björk, Moine Mark och Ibo Okoro dömt som straffansvariga, mot bättre vetande som i detta målet eller av likgiltighet inför sina ansvarsfulla uppdrag?

Varken f-n eller RMSS har en aning, men Arne är sannerligen vare sig det första eller sista offret för en rättsapparat i upplösning.

Nå, har Forsen, Paul Inge, Mackan, Runa, Marie och Ibo bett Arne om ursäkt för sina påhopp?

Glöm det, Arne har fått betala med ekonomiska utlägg, hård arbetsbörda och ett rysligt obehag för att få rätt mot Halmstads samlade ”rättsvårdande” myndigheter.
Skandal? Javisst.
Undantag? Knappast.

Margareta Bong är vice chefsåklagare på åklagarkammaren i Halmstad och inte känd för att backa i första taget.
Men en bandad intervju med RMSS var ett alltför stort hot för henne, så hon drog sig skamset in i ett hörn och vägrade.

RMSS har inget annat val än att intervjua hennes alter ego, Maggan Bång, åklagare i Hamnstad, som kanske kommer att säga vad Bong inte ville, vilket kanske är skälet till Bongs vägran.

Här kommer intervjun, som ägde rum i ett nedlagt industriområde, lika förfallet och ödsligt som åklagarkammarens tjänsteutövning.

MB = Maggan Bång

RMSS: Hur trivs du på jobbet egentligen, Maggan?
MB: Det fina med jobbet är att jag gör som jag vill. Lagstiftning och annat trams är bra för att klämma dit folk med, men för egen del är jag inte så noga. Det är en frihet i det.
RMSS: Ja jag tänkte just fråga om det, du har ju brutit mot tryckfrihetsförordningen fyra gånger bara i samband med RMSS förfrågningar, är det inte konstigt att en åklagare som ska upprätthålla lagen, själv bryter mot den i sin tjänsteutövning?
MB: Nä, varför det, vem bryr sig? För chefen är det OK och JO är ju inget att bry sig om, jag har min lön och det är huvudsaken.
RMSS: Ser du ingen vits i lagstiftarens tanke om rättssäkerhet för den enskilde?
MB: Nä, det gäller att vinna sina mål, det är det som är grejen. Det är effektiviteten som räknas.
RMSS: Ja, du har ju visat att du struntar i objektivitetskravet i förundersökningar och du har flera gånger fått kritik av JO för oskicklighet och okunnighet bl a.
MB: So what, och det tycker mina kollegor med. Ta Disela Sjövald till exempel som åtalar oskyldiga ungdomar, ta Mads Forssen som trots bevismaterial åtalar en lastbilschaufför fast hans färdskrivarkort visar att han är oskyldig, ta Owe Swenzon, som åtalar en ung man för hot mot Owes kollega när han önskade honom all olycka och ta den ” hotade” (gör citattecken med fingrarna) kollegan Clas Lundgran, som försökte dryga ut sin lön med att snika åt sig 5000 i skadestånd av den oskyldige unge mannen, som tyvärr friades i både tingsrätt och hovrätt. Det är ju knappast någon anledning att frias bara för att man är oskyldig. Det är så det ska gå till om man vill ha resultat, men ibland misslyckas det ändå.
RMSS: Du låter lite utbränd, jag hörde att du ska sluta på ditt jobb.
MB: Det ska bli så j:a skönt, jag har redan fixat ett nytt jobb, som laboratoriebiträde för utvecklande av plågsamma djurförsök, det är ju lite i samma stil som verksamheten här på kammaren.
RMSS: Men den var du ju trött på?
MB: Nja, det är mest på alla gnällmånsar som t ex RMSS. Hade inte tjänsteansvaret avskaffats så hade jag inte stått ut, jag kan ju strunta i gnäll från JO och RMSS och oskyldigt dömda, men det tröttar ändå, så tjatigt, så tjatigt. Djuren kan ju varken prata eller skriva, till skillnad från RMSS, det blir en höjdare för mig, tror jag.
RMSS: Har du aldrig haft några ideal, du vet, upprätthålla lagen och skydda oskyldiga?
MB: Jo då, när jag var yngre, i början på min karriär, men det håller inte vet du, det gäller att vinna målen till varje pris, effektivitet och resultat.
RMSS: Men samtidigt kostar det ju en massa pengar när oskyldiga skall överklaga, advokatarvoden, ersättningar till nämndemän och domare?
MB: Jovisst, men det drabbar inte åklagarkammaren eller mig själv, det är dom stackars satarna själva som betalar skatt för att bli oskyldigt dömda. Ha, ha, ironiskt på något sätt.Men lite roligt ändå.
RMSS: Har du något att lägga till så här på slutet?
MB: Javisst, RMSS, Rörelsen Mot Samhällets Sönderfall, jag har väl aldrig hört något så löjligt. Patetiskt skulle jag vilja säga. Hej med dig
RMSS: Hej då, och tack för att du ställde upp. Du sa ju inget nytt direkt, men det kändes bra att du var så ärlig.
MB: Var det prånget till höger eller till vänster vi kom ifrån?
RMSS: Till höger, jag kan gå före o visa. Kanske kan vi ta en kaffe på Rägnbågen på hemvägen?
MB: Aldrig i livet. Ajöken.

( Intervjun återgiven utan några som helst anspråk på att spegla något annat än vad läsaren kan föreställa sig.)

Åklagarkammaren i Halmstad blir allt mer känd för sin urusla tjänsteutövning. JO kritiserar gång på gång, totalt utan effekt. Vice chefsåklagare Margareta Bong, som enligt medierna lovat att sluta på jobbet nästa år, bryter efter behag mot tryckfrihetsförordningen och får kritik för usel tjänsteutövning gång efter annan.

När RMSS av en tillfällighet råkar bevittna kammaråklagare Gisela Sjövalls insatser i ett mål i Varbergs tingsrätt, är därför följande på intet sätt förvånande.

Gisela har stämt fem ynglingar för grov misshandel, alternativt medhjälp till grov misshandel, olaga hot och misshandel. Otäcka brott förvisso, varför man som åklagare förväntas ha ordentligt på fötterna.

Är man en yngling som tidigare haft en del svårigheter under barndom och uppväxt är det naturligtvis förödande att få en sådan beskyllning på sig, redan från polisingripandet. Alla dömer ut en, tror man är skyldig, inte kan väl en åklagare ha fel etc, etc. Oavsett dom, så är man straffad redan genom ett åtal.

Vad hade då Gisela på fötterna? Jo, när det gäller tre av ungdomarna var hon totalt barfota, inte ens en socka med hål hade hon på sina fötter. Läser man förundersökningen står det från början helt klart att två ungdomar är skyldiga, tre andra helt oskyldiga och kommer att frikännas.

Eller som en av advokaterna för de tre frikända sa, att det är inte ofta det står så klart att klienten är helt oskyldig.
Gisela hävdade att alla skulle dömas för att tillsammans och i samförstånd ha uppsökt ett offer i hans bostad och där ” gjort sig skyldiga till misshandelsgärning” trots att tre av ungdomarna inte ens var nära offret och dessutom aldrig hade sett honom förut och inte ens visste vem det var.

Gärningsbeskrivningen var så felaktig att förhandlingen måste inledas med att Gisela fick skriva om den. En av försvarsadvokaterna trodde i sin slutplädering att han ” måste vara korkad” eftersom han inte såg hur gärningsbeskrivningen motsvarade verkligheten.

Varför åtalar då Gisela tre ungdomar som bevisligen är totalt oskyldiga? Dumhet? Knappast, hon är skärpt. Nonchalans och likgiltighet för vad hon åsamkar unga människor med en livssituation som inte är så lätt? Javisst. Slapphet? Javisst. Bristande respekt för samhällsresurser? Naturligtvis.

De frikändas advokatkostnader fick betalas av skattemedel, 51030:- sammanlagt. Värdefull åklagartid försvann till ingen nytta. Tingsrättens tid togs i anspråk i onödan. Försvarsadvokaterna var naturligtvis nöjda. Fina pengar minsann.

Värst är ändå att tre unga män fick lära sig att polis och åklagare, det är inget man kan ha förtroende för. Men det kanske de visste innan. Förskräckande är att tingsrätten ingenstans reagerar över det obefogade åtalet eller de konsekvenser det för med sig för enskilda och samhället. Tydligen kan man dra den slutsatsen att det är så vanligt att pengar flödar i onödan och oskyldiga trakasseras av rättsvårdande myndigheter, att tingsrätten inte ser anledning att reagera. Mörkertalet är förmodligen enormt.

Nu står det i brottsbalken 15 kap 5§ att ” den som väcker åtal ehuru han inte har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader”.

I detta mål med nr B 2196-07 finns inga sannolika skäl att döma de tre frikända ungdomarna. Men gäller lagen om obefogat åtal åklagare?

Knappast, Gisela är i likhet med Margareta Bong betydligt ” jämlikare” än de flesta, men RMSS väljer att med hänvisning till dom och förundersökning som bevismaterial, anmäla Gisela Sjövall, kammaråklagare på åklagarkammaren i Halmstad, till polis, på sannolika skäl misstänkt för brott mot 15 kap 5 § i brottsbalken.

Det står förvisso en åklagare fritt att behandla svenska medborgare precis hur som helst, men ingen kan påstå att det är rätt att det ska vara på det sättet.