RMSS har med av förundran uppspärrade ögon uppmärksammat ganska många oegentligheter angående åklagarkammaren i Halmstad, vilket framgår av ett antal artiklar på denna sida. Förutom det självklara faktum att de flesta åklagare gör ett bra arbete, ett arbete som vi alla har anledning att känna tacksamhet för, så slås man samtidigt av att en så stor del av arbetet kännetecknas av okunnighet, tafflighet och ibland till och med laglöshet.

De som får betala priset är naturligtvis alla enskilda som drabbas av allt för många åklagares tillkortakommanden, i synnerhet som lagbrott, försummelser och ren dumhet på åklagarkammaren anses vara accepterade förhållanden av tillsynsmyndigheter och ansvariga politiker, liksom av kammarens ledning.

RMSS beslöt sig för att rota lite i orsakerna till dessa förhållanden.

Vi begärde ut följande handlingar av åklagarkammaren i Halmstad, handlingar som är självklara hos många kvalitetsmedvetna verksamheter nuförtiden:
1. Handlingar utvisande hur jämställdhetsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
2. Handlingar utvisande hur kvalitetssäkringsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
3. Handlingar utvisande hur värdegrundsarbetet bedrivs och resultatet av detsamma.
4. Handlingar utvisande utvärderingsarbetet av verksamheten.

Redan svaret är uppseendeväckande. Inte nog med att vice chefsåklagare Aleksander Cronenberger omedelbart bryter mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel genom att dröja hela 30 dagar med att handlägga framställningen, dessutom framgår av hans svar att åklagarkammaren i Halmstad inte har en aning om vad jämställdhetsarbete, kvalitetssäkringsarbete, värdegrundsarbete och utvärderingsarbete är för något. Aleksanders svar:
– För att vi ska kunna tillmötesgå din begäran om tillhandahållande av handlingar behöver vi ett närmare klargörande vilka handlingar som avses…

I det fall en verksamhet under t ex länsstyrelsens ansvarsområde hade gett ett sådant svar på länsstyrelsens uppmaning hade skarp kritik riktats mot verksamheten.

Det finns alltså ingenting på åklagarkammaren i Halmstad som säkrar kvaliteten på utförd ämbetsutövning. Där finns också orsaken till alla de närmast övergrepp som olika åklagare gör sig skyldiga till, med högmodighet, aggressivitet och allmän omdömeslöshet som fasad utåt.

Av annat ovidkommande material, om än intressant det också, som Aleksander skickat till RMSS, framgår emellertid att det finns ett definierbart mål för kammarens verksamhet: maximal lagföring. Av kammarens årsrapport 2007 framgår att kammaren ligger över rikets snitt. Lagföringen har dock försämrats något under 2007 men detta beror inte på kammaren, påpekar kammaren. Kammaren beklagar alltså att lagföringen sjunkit.

Vad som lagförts, hur det lagförts, resultaten av lagföringarna är åklagarkammaren inte det minsta intresserad av. Till varje pris skall lagföringen ökas, utan hänsyn till vare sig lagstiftning, rättssäkerhet eller allmänhet. Därför kan följande ytterligt lilla bråkdel av de ärenden som RMSS kunnat ta del av, uppvisa detta:

Åklagare Sonja Seligman underlåter att underrätta polisen,häver beslag samtidigt som hon yrkar motsatsen, åsidosätter vad som åligger henne som åklagare, ger ingen rimlig förklaring till sitt handlande, brister i noggrannhet, kontrollerar inte verkställande, har allvarliga brister i flera hänseenden och har en anmärkningsvärd avsaknad av kunskaper om regelverk, enligt justitieombudsmannen.

Åklagare Gisela Sjövall får allvarlig kritik för underlåtenhet att vidta åtgärder när en kvinna upprepade gånger misshandlas. Enligt JO. Istället åtalar hon tre utsatta ungdomar i ett annat mål, trots att det är helt uppenbart att de är oskyldiga, så uppenbart att en av advokaterna misstänker sig vara ” korkad” eftersom han inte förstår varför hans klient lagförts över huvud taget.

Åklagare Ann- Christin Claesson kritiseras av JO för oacceptabel tidsutdräkt vid handläggning av ett ärende.

Kammaråklagare Ingela Svensson kritiseras också hon av JO för oacceptabel tidsutdräkt i ärende gällande ifrågasatt domslut. Att hon två gånger i rätten använder sig av inspelade vittnesförhör med ohörbar ljudkvalitet visar på en amatörmässighet utöver det vanliga, i synnerhet som det inspelade brottsoffret var en liten flicka.

Vice chefsåklagare Margareta Bong bryter fyra gånger mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel, efterfrågar syftet med framställan av allmän handling, har orimliga väntetider på handläggning av framställning angående allmän handling, i ett fall ett år och åtta månader, negligerar lagstiftning om objektivitetsprincipen vid lagföring och förvägrar en person hans juridiska bisittare vid förhör bl a med motiveringen att bisittaren skrivit en bok.

Kammaråklagare Klas Lundgren, med 42200:- i månadslön, är så känslig att han tar strid mot en ung kriminell som önskar honom all olycka i världen, och anmäler honom för hot mot tjänsteman. Samtidigt vill Lundgren dryga ut sin lön genom att kräva den unge kriminelle på 5000:- i skadestånd för kränkning. Till sin hjälp tar Lundgren kammaråklagare Maria Sterup Preijde från Borås. Vem vinner det målet tro? Den erfarne kammaråklagaren med 42 200 i månaden åker på stordäng mot en ung kriminell som än en gång ställs inför rättssamhällets enorma bristfälligheter.

Kammaråklagare Mats Forsen, 42600:- i månaden, gör vad han kan för att förhindra att en fortkörare blir frikänd, trots att bevis om bilförarens oskuld förelegat redan vid rapporteringen till åklagarkammaren. Bilföraren frikänns så småningom genom att HD återremitterar målet till hovrätten.

Allt medan advokatarvoden vid obefogade åtal och ersättning och löner till rättens ledamöter tar enorma summor av allmänhetens skattemedel i anspråk.

Detta alltså enbart några enstaka exempel på hur åklagarkammaren arbetar. Mörkertalet är givetvis enormt. Betecknande är alltså att ingen som helst självreflexion föreligger från kammarens sida. Åklagare Bong erkänner skriftligen att hon kastar alla handlingar som innehåller JO- kritik mot åklagare. Ingen utvärdering sker av hur många mål som kammaren förlorar, av hur mycket av allmänna medel som tas i anspråk i mål som aldrig borde ha väckts, inga åtgärder vidtas för att efterkomma JO´s kritik av verksamheten.

För att ta ett ytterligare exempel kan nämnas de tiotals miljoner som det nyligen aktuella målet angående människosmuggling kostade det allmänna. Kammaren förlorade i stort sett på att den gjort en felaktig brottsrubricering. Ursäkten var en förhoppning om att målet kanske kommer att medföra en lagändring. Ett dyrt och omdömeslöst lobbyarbete, kan RMSS tycka.

Det är alltså inte så konstigt att kammaren inte efterkommer åklagarmyndighetens direktiv angående jämställdhets- och mångfaldsarbete heller. Någon medarbetarundersökning och redovisning för hur heldagsseminarier i ärendet genomförts eller hur frågor om kränkande särbehandling samt utbildning angående mångfald har genomförts, har Aleksander Cronenberger inte kunnat prestera, trots att det åligger personalavdelning att genomföra detta. Detsamma gäller medarbetarenkäter angående förvärvsarbete och föräldraskap samt kartläggning efter slutförd lönerevision samt analys av lika och likvärdiga arbeten i syfte att efterkomma jämställdhetslagen.

Den största bristen är ändå, enligt RMSS, att kammaren är totalt ointresserad av kvaliten på sitt eget arbete. Åklagarmyndigheten är en del av grunden för ett rättssamhälle. När dess verksamhet utförs av tjänstemän som har sådana brister som här redovisats, när den har en ledning som är ointresserad av hur väl man lyckas utföra sina uppgifter, när det enda målet är att till varje pris lagföra för att komma över genomsnittet i riksstatistiken, då är åklagarämbetet en godartad tumör i rättsväsendet. Godartad så tillvida att det fortfarande går att styra upp verksamheten mot en mer acceptabel kvalitetsnivå.

Då kan det vara en god hjälp när modiga tjänstemän inom tillsynsmyndigheter i skrift erkänner att lagen faktiskt tillåter att enskilda åklagare bryter mot den. Överåklagare Björn Ericson på riksenheten för polismål har till exempel konstaterat att Gisela Sjöwall har rätt att väcka obefogat åtal. ( Ärende AM- 102430-08)

Samme Björn har konstaterat att det är rätt av polis, åklagare och tingsrätt att fälla en person för trafikbrott, trots att bevis finns från början på att han är oskyldig. ( Ärende AM- 125510-08). Likaså träder JO Mats Melin fram och bekräftar Björns konstaterande. (dnr 4325-2008)

Dessutom har byråchef Malou Lindblom på JO- ämbetet bekräftat att JO Mats Melin anser att vice chefsåklagare Margareta Bongs upprepade brott mot tryckfrihetsförordningen ” inte ger anledning eller tillräcklig anledning” att utreda ärendet. Det står alltså Bong fritt att vägra handlägga framställningar om allmän handling, vilket innebär att allmänheten i strid mot lagstiftningen inte har rätt att läsa allmänna handlingar om inte Bong känner för det.

Det är alltså enligt JO och riksenheten för polismål lagstiftningen som sanktionerar åklagares lagbrott. När allmänheten därmed är utlämnad åt dessa åklagare med brist på kunskap, omdöme och yrkesstolthet, så är det inte konstigt att enskilda utsätts för övergrepp, att allmänna medel sinar och att rättssäkerheten urholkas.

För att citera åklagare Ingela Svensson i Beltranmålet: – Det är så jävla smaklöst.

För så talar man tydligen på åklagarkammaren i Halmstad.

Arne Carlsson hade otur. Polisinspektör Paul Inge Lundgren sa att han körde sin lastbil för fort. Problemet för Paul Inge var att Arne hade färdskrivarkort som visade att han INTE kört för fort. Men det var inget problem för Paul Inge. – Det spelar ingen roll vad du säger, du åker dit ändå, var andemeningen.

Arne fick strafföreläggande: – Ni har kört lastebil i 67 när det var 50 km/tim.Det köster 1400:- i böter. Vi skall ha personalfest. ( Nä, det sista var nog inte sant)

Arne skickade förstoring på färdskrivarkortet, men assisterande åklagare Ginger Olsson bryr sig inte om sådana småsaker som bevis. – Ni har uppsåtligen eller av oaktsamhet kört åt helvete för fort. ( Ungefär).

Åklagare Mats Forsen ställer upp på sina kollegor. Vad är ett färdskrivarbevis som bevisar att Arne är oskyldig mot lojalitet mot kollegor? I tingsrätten hävdar han att Arne är skyldig trots att han vet att Arne är oskyldig. För dum är Forsen inte, men ganska mycket i övrigt.

I tingsrätten sitter tingsnotarie Marcus Larsson, 20400:-/ månaden och nämndemännen Runa Björk, Maine Mark och Ibe Okoro. Max 500:- var i ersättning, plus ersättning för förlorad arbetsinkomst. Vad är viktigast för dom, beviset om att Arne är oskyldig eller lojalitet mot kompisarna inom rättsväsendet? Ja gissa det du, eller titta på deras dom: – Tingsrätten finner det utrett att Arne gjort sig skyldig till hastighetsöverträdelse på det sätt som våran kompis och kollega åklagaren påstått. ( nja, inte riktigt så formulerat, kanske). Åtalet är STYRKT! ARNE SKALL BETALA! VI SKALL HA VÅRAN PERSONALFEST! Nä, det sista hade inte skrivits ut i domen).

Men Arne överklagar till hovrätten. VAD ÄR DETTA? Han har ju bevis på att han är oskyldig!. Åklagare Mats Forsen gör vad han kan för att motarbeta Arne och rättvisan. Forsen ”motsätter sig prövning”, som det står i hovrättsdomen, och man förstår ju varför. Och hovrätten är godtrogen och litar på Forsen. BIG MISTAKE, för Arne ger sig inte. Lever vi i en sådan rättslös diktatur, att rättsvårdande myndigheter inte bryr sig om bevis för den anklagades oskuld? Ja, det gör vi, vad gäller polis, åklagare och tingsrätt i Halmstad i alla fall.

Men Arne är ovanlig, han fogar sig inte utan tar kamp för lagstiftning och rättssäkerhet mot polis, åklagare och tingsrätt. Han vänder sig till högsta domstolen. Men där sitter ju den fiolspelande och skattefuskande domaren tillsammans med den sexköpande kollegan? Hur skall det gå?

Jo, HD inser att i Halmstad så ljuger både polis, åklagare och tingsrätt. Högsta domstolen tvingar hovrätten att ta upp målet och på några korta rader konstaterar hovrätten att – Tingsrättens dom ogillas. Åtalet är inte styrkt. Varför? Jo, av färdskrivarkortet framgår att det inte finns några möjligheter att Arne kan ha kört för fort. Polis Paul Inge Lundgren ljög och angav Arne på falska grunder. Assisterande åklagaren Ginger Olsson och hennes kollega åklagare Mats Forsen struntade i befintlig bevisning och ljög dom med. Tingsrätten fann det styrkt att Arne var skyldig, trots att dom visste att han var oskyldig.

Fakta är uppenbara, och dokumenterade. Men att rättsväsendet agerar på detta sätt är så vanligt förekommande att det inträffade inte orsakat några som helst reaktioner från rättsväsendet självt. Det är tydligen ofta så det går till. Oskyldiga döms och vem bryr sig?

Det unika i detta målet är dels att Arne faktiskt hade bevis, dels att han inte ger sig, på det för oss svenskar så typiska mösshållande sättet.

Det är i brist på intresse från rättsvårdande myndigheter upp till RMSS att ta reda på vad som ligger bakom och hur vanligt ett sådant här rättsvidrigt hanterande av lagstiftning och enskilda är. En uppgift som vida överstiger RMSS kompetens och ekonomiska förutsättningar.

Men vi kan i alla fall ta reda på vad polis Paul Inge Lundgren har för kompetens, eftersom han agerar mot lagen istället för att hävda den. Vi begär ut hans personakt, vilket inte brukar vara något problem.

Men nejdå, polismyndighetens jurist, Mats Lundquist, skyddar sin kollega genom följande två metoder: Han vägrar lämna ut uppgifter angående meriter, utbildning, tjänsteställning, lön etc genom att hävda att han är rädd att RMSS skall VÅLDFÖRA sig på Paul Inge om vi får reda på hur mycket han tjänar i månaden!

Metod två är att låtsas ovetande om målet genom att hävda att Paul Inges rapport enligt tingsrättens dom var klar och entydig och att prövningstillstånd inte meddelats.

Mats´ ointresse för Paul Inges tvivelaktiga utövande av sin tjänst kulminerar i ett konsterande att – Lundgren inte åtalats för osant intygande, mened eller något annat brott. – Det är inte känt om det funnits anledning att granska hans tidigare agerande och ingivna rapporter.

Nä, just det. Följdfrågorna är naturligtvis:

1. Hur många oskyldiga har polis Paul Inge satt dit under sin aktiva karriär?
2. Hur många oskyldiga har åklagare Forsen åtalat under sin karriär, medvetet eller omedvetet, på grund av omdömeslöshet, illvilja och/eller oskicklighet?
3. Hur många oskyldiga har tingsnotarie Marcus Larsson och nämndemännen Runa Björk, Moine Mark och Ibo Okoro dömt som straffansvariga, mot bättre vetande som i detta målet eller av likgiltighet inför sina ansvarsfulla uppdrag?

Varken f-n eller RMSS har en aning, men Arne är sannerligen vare sig det första eller sista offret för en rättsapparat i upplösning.

Nå, har Forsen, Paul Inge, Mackan, Runa, Marie och Ibo bett Arne om ursäkt för sina påhopp?

Glöm det, Arne har fått betala med ekonomiska utlägg, hård arbetsbörda och ett rysligt obehag för att få rätt mot Halmstads samlade ”rättsvårdande” myndigheter.
Skandal? Javisst.
Undantag? Knappast.

Margareta Bong är vice chefsåklagare på åklagarkammaren i Halmstad och inte känd för att backa i första taget.
Men en bandad intervju med RMSS var ett alltför stort hot för henne, så hon drog sig skamset in i ett hörn och vägrade.

RMSS har inget annat val än att intervjua hennes alter ego, Maggan Bång, åklagare i Hamnstad, som kanske kommer att säga vad Bong inte ville, vilket kanske är skälet till Bongs vägran.

Här kommer intervjun, som ägde rum i ett nedlagt industriområde, lika förfallet och ödsligt som åklagarkammarens tjänsteutövning.

MB = Maggan Bång

RMSS: Hur trivs du på jobbet egentligen, Maggan?
MB: Det fina med jobbet är att jag gör som jag vill. Lagstiftning och annat trams är bra för att klämma dit folk med, men för egen del är jag inte så noga. Det är en frihet i det.
RMSS: Ja jag tänkte just fråga om det, du har ju brutit mot tryckfrihetsförordningen fyra gånger bara i samband med RMSS förfrågningar, är det inte konstigt att en åklagare som ska upprätthålla lagen, själv bryter mot den i sin tjänsteutövning?
MB: Nä, varför det, vem bryr sig? För chefen är det OK och JO är ju inget att bry sig om, jag har min lön och det är huvudsaken.
RMSS: Ser du ingen vits i lagstiftarens tanke om rättssäkerhet för den enskilde?
MB: Nä, det gäller att vinna sina mål, det är det som är grejen. Det är effektiviteten som räknas.
RMSS: Ja, du har ju visat att du struntar i objektivitetskravet i förundersökningar och du har flera gånger fått kritik av JO för oskicklighet och okunnighet bl a.
MB: So what, och det tycker mina kollegor med. Ta Disela Sjövald till exempel som åtalar oskyldiga ungdomar, ta Mads Forssen som trots bevismaterial åtalar en lastbilschaufför fast hans färdskrivarkort visar att han är oskyldig, ta Owe Swenzon, som åtalar en ung man för hot mot Owes kollega när han önskade honom all olycka och ta den ” hotade” (gör citattecken med fingrarna) kollegan Clas Lundgran, som försökte dryga ut sin lön med att snika åt sig 5000 i skadestånd av den oskyldige unge mannen, som tyvärr friades i både tingsrätt och hovrätt. Det är ju knappast någon anledning att frias bara för att man är oskyldig. Det är så det ska gå till om man vill ha resultat, men ibland misslyckas det ändå.
RMSS: Du låter lite utbränd, jag hörde att du ska sluta på ditt jobb.
MB: Det ska bli så j:a skönt, jag har redan fixat ett nytt jobb, som laboratoriebiträde för utvecklande av plågsamma djurförsök, det är ju lite i samma stil som verksamheten här på kammaren.
RMSS: Men den var du ju trött på?
MB: Nja, det är mest på alla gnällmånsar som t ex RMSS. Hade inte tjänsteansvaret avskaffats så hade jag inte stått ut, jag kan ju strunta i gnäll från JO och RMSS och oskyldigt dömda, men det tröttar ändå, så tjatigt, så tjatigt. Djuren kan ju varken prata eller skriva, till skillnad från RMSS, det blir en höjdare för mig, tror jag.
RMSS: Har du aldrig haft några ideal, du vet, upprätthålla lagen och skydda oskyldiga?
MB: Jo då, när jag var yngre, i början på min karriär, men det håller inte vet du, det gäller att vinna målen till varje pris, effektivitet och resultat.
RMSS: Men samtidigt kostar det ju en massa pengar när oskyldiga skall överklaga, advokatarvoden, ersättningar till nämndemän och domare?
MB: Jovisst, men det drabbar inte åklagarkammaren eller mig själv, det är dom stackars satarna själva som betalar skatt för att bli oskyldigt dömda. Ha, ha, ironiskt på något sätt.Men lite roligt ändå.
RMSS: Har du något att lägga till så här på slutet?
MB: Javisst, RMSS, Rörelsen Mot Samhällets Sönderfall, jag har väl aldrig hört något så löjligt. Patetiskt skulle jag vilja säga. Hej med dig
RMSS: Hej då, och tack för att du ställde upp. Du sa ju inget nytt direkt, men det kändes bra att du var så ärlig.
MB: Var det prånget till höger eller till vänster vi kom ifrån?
RMSS: Till höger, jag kan gå före o visa. Kanske kan vi ta en kaffe på Rägnbågen på hemvägen?
MB: Aldrig i livet. Ajöken.

( Intervjun återgiven utan några som helst anspråk på att spegla något annat än vad läsaren kan föreställa sig.)

Åklagarkammaren i Halmstad blir allt mer känd för sin urusla tjänsteutövning. JO kritiserar gång på gång, totalt utan effekt. Vice chefsåklagare Margareta Bong, som enligt medierna lovat att sluta på jobbet nästa år, bryter efter behag mot tryckfrihetsförordningen och får kritik för usel tjänsteutövning gång efter annan.

När RMSS av en tillfällighet råkar bevittna kammaråklagare Gisela Sjövalls insatser i ett mål i Varbergs tingsrätt, är därför följande på intet sätt förvånande.

Gisela har stämt fem ynglingar för grov misshandel, alternativt medhjälp till grov misshandel, olaga hot och misshandel. Otäcka brott förvisso, varför man som åklagare förväntas ha ordentligt på fötterna.

Är man en yngling som tidigare haft en del svårigheter under barndom och uppväxt är det naturligtvis förödande att få en sådan beskyllning på sig, redan från polisingripandet. Alla dömer ut en, tror man är skyldig, inte kan väl en åklagare ha fel etc, etc. Oavsett dom, så är man straffad redan genom ett åtal.

Vad hade då Gisela på fötterna? Jo, när det gäller tre av ungdomarna var hon totalt barfota, inte ens en socka med hål hade hon på sina fötter. Läser man förundersökningen står det från början helt klart att två ungdomar är skyldiga, tre andra helt oskyldiga och kommer att frikännas.

Eller som en av advokaterna för de tre frikända sa, att det är inte ofta det står så klart att klienten är helt oskyldig.
Gisela hävdade att alla skulle dömas för att tillsammans och i samförstånd ha uppsökt ett offer i hans bostad och där ” gjort sig skyldiga till misshandelsgärning” trots att tre av ungdomarna inte ens var nära offret och dessutom aldrig hade sett honom förut och inte ens visste vem det var.

Gärningsbeskrivningen var så felaktig att förhandlingen måste inledas med att Gisela fick skriva om den. En av försvarsadvokaterna trodde i sin slutplädering att han ” måste vara korkad” eftersom han inte såg hur gärningsbeskrivningen motsvarade verkligheten.

Varför åtalar då Gisela tre ungdomar som bevisligen är totalt oskyldiga? Dumhet? Knappast, hon är skärpt. Nonchalans och likgiltighet för vad hon åsamkar unga människor med en livssituation som inte är så lätt? Javisst. Slapphet? Javisst. Bristande respekt för samhällsresurser? Naturligtvis.

De frikändas advokatkostnader fick betalas av skattemedel, 51030:- sammanlagt. Värdefull åklagartid försvann till ingen nytta. Tingsrättens tid togs i anspråk i onödan. Försvarsadvokaterna var naturligtvis nöjda. Fina pengar minsann.

Värst är ändå att tre unga män fick lära sig att polis och åklagare, det är inget man kan ha förtroende för. Men det kanske de visste innan. Förskräckande är att tingsrätten ingenstans reagerar över det obefogade åtalet eller de konsekvenser det för med sig för enskilda och samhället. Tydligen kan man dra den slutsatsen att det är så vanligt att pengar flödar i onödan och oskyldiga trakasseras av rättsvårdande myndigheter, att tingsrätten inte ser anledning att reagera. Mörkertalet är förmodligen enormt.

Nu står det i brottsbalken 15 kap 5§ att ” den som väcker åtal ehuru han inte har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader”.

I detta mål med nr B 2196-07 finns inga sannolika skäl att döma de tre frikända ungdomarna. Men gäller lagen om obefogat åtal åklagare?

Knappast, Gisela är i likhet med Margareta Bong betydligt ” jämlikare” än de flesta, men RMSS väljer att med hänvisning till dom och förundersökning som bevismaterial, anmäla Gisela Sjövall, kammaråklagare på åklagarkammaren i Halmstad, till polis, på sannolika skäl misstänkt för brott mot 15 kap 5 § i brottsbalken.

Det står förvisso en åklagare fritt att behandla svenska medborgare precis hur som helst, men ingen kan påstå att det är rätt att det ska vara på det sättet.

Till JO, JK, KU, utvecklingscentrum i Umeå och riksdagspartierna. Och den som i övrigt är intresserad av lag och demokrati.

För över ett år sedan, 28 januari 2007, inbjöd RMSS samtliga adressater att ” följa med på en tur genom åklagarkammarens i Halmstad snurriga skrymslen”. Anledningen var att vice chefsåklagare Margareta Bong vid tre tillfällen förbrutit sig mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel och i samband med det ljugit för JO.

Resan inleddes med att RMSS begärde att få ut följande allmänna handlingar av Bong: 1.Bestämmelser/förordningar/lagtexter som definierar vilka till åklagarkammaren inkommande handlingar som slipper diarieföras och som kan ”kastas”.
2. Bestämmelser/ lagtexter/förordningar som reglerar hur och var dessa handlingar kastas.

Framställningen förorsakades av att Bong skriftligen förklarat att hon kastar allmänna handlingar.

Åklagarkammaren har därefter, 22 augusti 2007, till JO bekräftat att framställningen inkommit 28 januari men att ” framställningen inte besvarats”. Faktum är att Margareta Bong i skrivande stund, ett år och två månader efter framställan, ännu inte bevärdigat RMSS´s begäran med ett formellt och överklagbart beslut.

Bong är alltså en brottsling. Samtidigt är hon åklagare utan ett uns av dåligt samvete. Hur man kan se till att rättssäkerheten säkerställs samtidigt som man själv medvetet och upprepade gånger bryter mot lagstiftningen är en gåta för många.

Detta är kanske intressant i sig själv. Det riktigt intressanta är emellertid att det inte är en gåta för någon av tillsynsmyndigheterna. JO Mats Melin, JK Göran Lambertz, konstitutionsutskottets ledamöter, överåklagare Peter Hertting och samtliga riksdagspartier står nämligen bakom Bong. ”Fina” herrar och damer som för höga löner låtsas ha ansvar för att lagstiftningen upprätthålls på ett demokratiskt godtagbart sätt.

Men egentligen bryr de sig inte alls. Påminner om barn i sandlådan som leker viktiga vuxna utan att veta vad det innebär. Ganska gulligt egentligen, om det inte vore så farligt.

Vilka signaler sänder samhället när det ställer sig bakom en åklagares lagbrott? Ja, det kan ju den gode läsaren räkna ut själv. Lagstiftningen är det inte så noga med i alla fall. För RMSS passar det bra med ett citat från den lokala polisen i ”Tillbaka till Aidensfield”: – What I can´t stand is people laughing att the law. Fast då gällde det förstås unga biltjuvar, inte justitieombudsman Mats Melin.

Vad säger Bong själv? När RMSS ville göra en av sina filmade intervjuer med omdömeslösa och oskickliga tjänstemän, fick Bong stora skälvan. Det ville hon inte ställa upp på, mailade hon. Av uppenbara skäl, naturligtvis. RMSS får istället hänvisa till den fiktiva intervju med Bong som kommer i nästa artikel på ifalkenberg.nu.

Än en gång har Margareta Bong, vice chefsåklagare vid åklagarkammaren i Halmstad, fått ”allvarlig kritik” av JO. Det är naturligtvis inte sista gången. Bong ”kastar” enligt egen uppgift alla JO-beslut som kritiserar hennes tjänsteutövning. Någon annan konsekvens för Bong finns inte.

Det är därför hon håller på som hon gör. Med kammarens godkännande. Vedertagen usel tjänsteutövning, med andra ord.

Vad kan då summeras hittills om Bongans sätt att utföra sitt viktiga arbete? Naturligtvis en obetydlig del av alla missgrepp hon gör sig skyldig till. Anledningen? Ett ytterst litet fåtal drabbade har ork och mod att anmäla Bong till tillsynsmyndighet. De flesta är glada att slippa utsättas för henne vidare, när dom är avkunnad eller när förundersökning är nedlagd. Det får vara färdigtrampat då.

Mörkertalet lär därför vara enormt.

En sak som upprepats är Bongs ovilja att låta misstänkta ha juridisk hjälp vid förhör. En misstänkt förvägrades bisittare eftersom bisittaren ” skrivit en bok”. Resultatet blev just den partiska och ofullständiga förundersökning som Bong ville ha. Hon var själv den gynnade parten i målet nämligen.

En annan sak som Bong uppger sig inte ha skyldighet att ta hänsyn till, är objektivitetsprincipen, tvärtemot vad JO anser. Den innebär att förhållanden som talar till den misstänktes fördel inte skall förtigas. Det struntar Bong i, särskilt, som sagt, när hon själv är part i målet.

Bong har inte heller lust att följa tryckfrihetsförordningen. Hon frågar gärna efter syftet när allmänheten ber att få ut allmänna handlingar, tvärtemot vad lagstiftaren har skrivit. Inte heller vill hon agera ” skyndsamt” vid handläggning av ärenden om allmänna handlingar, fast lagen säger att hon skall. Väntetider på flera månader och närmare år är ingen ovanlighet.

En annan fint, olaglig även den, är att hon vägrar fatta formellt beslut om allmän handling. Då kan hennes ovilja att besvara framställningen inte överklagas, vilket kammarrätten nyligen konstaterat. Och Bong slipper lämna ut för henne besvärande uppgifter.

Hon är smart, tycker hon.

Av JO har hon kritiserats för ” avsaknad av kunskap om regler som gäller”, för att ha ” brustit i skyldighet att diarieföra vidtagna åtgärder”, för en ” undermålig handläggning” dels när det gäller beslag av kontanter, dels när det gäller misstänkt tjänstefel.

Nu är det dags igen. Margareta Bong har låtit förhöra en 16- åring, också nu utan att juridisk bisittare tillåtits närvara. Bong har därvid gjort sig skyldig till ” åtskilliga fel och brister, som bl a inneburit att regler av grundläggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet har åsidosatts”.

Jodå, det känns igen.

Slutklämmen: ” Margareta Bong förtjänar därför allvarlig kritik”.

Till vilken nytta, som sagt? Ingen alls, Bong är känd för att aldrig ta rättning.

RMSS frågar sig vem som tjänar på att Bong missköter sina uppgifter. Bong själv? Knappast. Rättsäkerheten? Absolut inte. De drabbade? Ja, kanske, ibland kan de få skadestånd som plåster på såren. Minnena av Bongs godtyckliga och oskickliga tjänsteutövning och bristfälliga bemötande av allmänheten lär dock aldrig försvinna.

Är åklagarämbetet i kris? Är det underbemanning och bristfälliga resurser som gör att Bong tillåts husera som hon gör?

Ja, vad tror du?

RMSS har en, visserligen osäker, men ändå uppfattning om vad det innebär att vara med i ett mc-gäng. Detsamma gäller RMSS´ erfarenhet av Lions, Rotary, Odd Fellow och allt vad de heter. Parallellerna mellan dessa samhälleliga företeelser har dock inte varit helt klara.

Inte förrän Fredric Kare´n skrev en artikel om Bandidos i Svd 16 dec, 2007.

RMSS´uppfattning grundar sig på bekantskapen med en ung man som större delen av sitt liv befunnit sig i utanförskap, genom hela skoltiden och de följande åren därefter. Åtskilliga gånger har han figurerat i lokala media, diverse lagbrott och rättegångar.

Eftersom det rör sig om en begåvad människa med många positiva kvaliteter, har det för RMSS framstått som väldigt tråkigt att en bra människa inte hittills kunnat finna en tillvaro där han kunnat känna gemenskap och trygghet, där han varit accepterad för den han är.

Efter Kare´ns artikel står det klart att det är ju just det han har funnit i ett mc- gäng. Där finns allt det som övriga samhället inte har kunnat erbjuda: acceptans, respekt, meningsfullhet, en funktion, en känsla av att vara behövd och betyda något för både sig själv och andra, ett karriärsystem med belöningar, utmärkelser och medaljer, en självklar samhörighet.

Ganska precis det som finns inom Odd Fellow, Rotary och andra loger. Eller hur?

Att kriminella organisationer med egna tolkningar av vad som är rätt och fel har vuxit fram så kraftigt är naturligtvis en reaktion på samhällsutvecklingen. De är framsprungna ur ett behov, ett behov som samhället inte kunnat tillfredsställa, av en mängd olika orsaker. Detsamma gäller de loger och ordenskonstruktioner som i evärderliga tider har funnits och är accepterade.

Men vad är egentligen skillnaderna mellan Bandidos och övriga accepterade ofta högborgerliga sammanslutningar?

Alla har sina egna hierarkiska system, med klättrings- belönings- och uteslutningssystem. Riter och procedurer är gemensamma företeelser, om än manifesterade på olika sätt. Många har verksamheter med samhällspåverkande resultat, en del välgörenhetspräglade, medan andra är kriminellt inriktade.

Vad som är rätt och fel avgörs inom logen/organisationen. Tidigare vedertagna loger riktar sig oftast till samhällets toppar, de styrande och väl besuttna. Inom logerna fraterniseras, med åtföljande samhällspåverkande resultat. På gott och ont, men helt utan insyn.

Samma beskrivning gäller för Bandidos och andra liknande organisationer, med den stora skillnaden att de utgör en spegelbild av samhällstoppen, reflekterad i andra kretsar.Där råder andra normer om vad som är rätt och fel, men den sociala kultur som präglar verksamheterna är den samma och fyller därmed samma behov.

Skillnaden ur organisatorisk synvinkel är helt enkelt… ingen alls.

RMSS´kontakt med en person i ett mc-gäng visar, att han har funnit sin hemvist, att han har det bra och har allt han önskar sig i livet. Att allt vad det vanliga samhället misslyckats med att erbjuda honom, kan tillgodoses inom mc-organisationens ramar.

Varför skall då hans val klandras, när rådmän, kommundirektörer och företagsledare verkar, lever och finner en fristad inom sina respektive loger, ordnar, organisationer, under samma hemlighetsfulla och insynsskyddade former?

Den uppenbara skillnaden är kanske den kriminella verksamheten i form av knarklangning, beskyddaraktivitet, utpressning etc i mc-gängen. Men i vilken utsträckning förekommer inte otillbörlig påverkan, svågerpolitik, kartellbildningar, påtryckningar i alla olika avseenden inom samhällstopparnas sammanslutningar?

Skillnaden är kanske att avarterna syns i mc-gängen men inte i accepterade sammanslutningar.

Vad göra för att stävja avarterna av verksamheter som bedrives i mer eller mindre hemliga sällskap som Rotary och Bandidos? Vad gäller samhällstopparna finns ingen möjlighet alls. När det gäller de kriminella organisationerna borde man kunna uppskatta att de faktiskt erbjuder en tillvaro för många som inte lyckats finna en plats och en gemenskap i det vanliga samhället. Vad är det för fel i att finna en mening med sitt liv, att känna sig uppskattad, accepterad och behövd, att ha något att sträva efter. Det är allt för många som saknar detta.

RMSS vet att det finns bra människor även i Bandidos, Hells Angels osv. Detsamma kan RMSS inte säga om Rotary, Odd Fellows, Lions eller andra hemliga brödraskap, även om det synes logiskt att goda människor verkar också där.

Det borde vara vettigt att försöka ta till vara på det som gör att människor vill vara med i mc- gängen, samtidigt som man motarbeter kriminella verksamheter av olika slag.

Hur det ska gå till är dock ett svårare problem att lösa. Kanske för polis, mc- gäng, journalister och politiker tillsammans? Helt klart är emellertid att mc- gängen kommer att utvecklas mot en allt större acceptans i samhället, helt enkelt eftersom det är för många människor som stöts ut av den vedertagna normen om hur liv och karriär skall gestalta sig. Någonstans måste de få känna sig hemma. Att allt fler gängmedlemmar träder fram och visar på såväl förtjänster som brister inom organisationerna är tecken på att den processen redan initierats och att de sunda krafterna inom organisationerna börjar göra sig gällande.

Med all rätt reagerar rättssystemet hårt när kriminella och antidemokratiska element försöker bomba åklagardörrar som påtryckningsmedel. Sådana företeelser, liksom andra övergrepp i rättssak, är mycket farliga hot mot rättssäkerhet och ett demokratiskt samhällsskick. Egendomligt nog är det bara sådana yttre hot som förorsakar ramaskri hos rättstjänarna, från åklagare och polis till ansvariga politiker. De ständigt pågående inre sabotagen mot rättssystemet föranleder i det närmaste inga reaktioner alls.

Vilket är det största hotet egentligen? Är det när en åklagare, som inte ens är hemma, får sin dörr sprängd, eller är det när hennes kollegor genom uselt arbete får en oskyldig människa dömd till 8 års fängelse?

Vem påverkas mest, åklagaren eller den oskyldigt dömde?

Svaret är att det kvittar för rättsväsendet. Den stora skillnaden är att det yttre hotet drabbar rättstjänarna själva och då skriks det högt. Det inre hotet, i form av felaktiga domar, bristfälliga förundersökningar, undermålig åklagarhantering, drabbar den enskilde och då är det till och med klanderfritt, enligt vice riksåklagaren.( fallet Ulf)

För det allmänna rättsmedvetandet står det nog klart vilket hot som mest drabbar medborgarna. Och inte gör det saken bättre att ledamöter i högsta domstolen gör sig skyldiga till skattebrott och köper sex av unga män och fortsätter döma andra som om inget hänt. För att inte tala om liknande förhållanden i landets tingsrätter.

Som ett litet exempel på inre hot mot rättssäkerhet och rättsväsende, i mindre men likaväl förödande omfattning, är en vice chefsåklagares hantering av tryckfrihetsförordningen. Åklagaren heter Margareta Bong och jobbar på åklagarkammaren i Halmstad, som inte sällan utsätts för kritik från JO.

Tvärtemot vad lagstiftningen stadgar, har Bong som regel att inte besvara framställningar om allmän handling, vilket RMSS lyckats leda i bevis. I ett nu aktuellt ärende, har Bong vägrat att fatta ett formellt beslut om utlämnande av allmän handling i närmare ett år. Kammarrätten tvingas konstatera 07-11-12 att den inte kan pröva ett överklagande eftersom Bong vägrar lämna lagenligt och erforderligt beslut.

Intressant är att JO, JK, KU, åklagarämbetets utvecklingscentrum i Stockholm samt alla politiska riksdagspartier är väl informerade om Bongs sätt att kringgå tryckfrihetsförordningen. Samtliga stöder Bong i hennes agerande. KU uttrycker skriftligen att det har förtroende för JO Mats Melin och hans stöd för Bong.

Melin har till och med per telefonförfrågning till Bong konstaterat att framställningen om de allmänna handlingarna diarieförts hos åklagarkammaren utan att besvaras. Men Melin anser i likhet med Bong att tryckfrihetsförordningen är selektiv, vilket betyder att man som tjänsteman kan välja själv om man vill efterkomma den eller inte.

Vilka signaler ger det när ansvariga tjänstemän inom rättsväsendet agerar i strid mot lagen?

Naturligtvis att de inte är bättre än Hells Angels själva. Det inre hotet mot vårt samhällsskick är egentligen mer förödande än en bombad ytterdörr. Vad Melin, JK, KU och övriga därmed säger är att vill en medborgare ha sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda så kan det ske med assistans av Hells Angels mer än med hjälp av lagstiftningen.

Ramaskriet mot dörrbombningen är berättigat. Men i ljuset av systemets egna hot i form av felaktiga domar, lagbrott och andra försummelser, känns övertonerna alltför bemängda av hyckleri och självgodhet. När systemet själv agerar för att sanera sina egna brister kommer man att uppnå en större grad av trovärdighet, vilket vårt samhälle skulle må väl av.

Men dit är det långt eftersom utvecklingen är beroende av Uppdrag Granskning mer än av enskilda rättstjänares vilja till självgranskning och självsanering.

Bland det värsta som finns är när barn eller djur eller andra skyddslösa varelser råkar illa ut, vansköts, misshandlas, utnyttjas eller till och med profiteras på. Läser man Småjordbrukarnas tidning får man titt som tätt information om hur djurskyddet inte fungerar och istället drabbar såväl boskap som människor. Just drabbar, istället för att skydda. Vad i all sin dar är det för något som inte stämmer? Varför alla dessa motsägelser, lögner, anklagelser, felaktigheter? Varför är det inte så enkelt som att vanskötta djur skall räddas och djurägare som av olika mer eller mindre tragiska orsaker tappat greppet och omdömet om både sig själva och sina djur, skall hjälpas vidare i livet på ett humant sätt?

Istället kan vi gång på gång läsa om veterinärer och djurskyddsinspektörer som beskyller varandra för lögn, intyg som motsäger varandra, aggressiva livdjursförmedlare som påstår att boskapen inte är testad fastän intyg visar att så är fallet, kringexpertis som till stora kostnader tar hand om boskap för att sedan själv köpa den till underpris men hävdar att det är överpris. Varför köpa vanskötta djur till överpris?

Istället för att djurtillsynen sköts på ett professionellt sätt får man som läsare intrycket av att när en djurägare ligger ner och därmed också hans djur, så flockas gamarna för att roffa åt sig vad som går. Sekinerna är viktigare än både djur och människa. Kan det finnas någon annan förklaring till att detta sorgliga scenario upprepas gång efter annan, efter annan, efter annan?

Och rättsinstanserna har ingen möjlighet att bringa klarhet i sörjan på annat sätt än att tro på djurskyddsinspektören, vilket efter de sorgliga erfarenheterna av tidigare djurtillsyn i t ex Falkenberg, ibland är ett ödesdigert misstag. Även om det naturligtvis också finns inspektörer som är seriösa och sköter sina åligganden mot såväl djur som människa på ett grannlaga sätt,vilket absolut inte är en enkel uppgift. Det är inte enklare att bemöta människor i kris än det är i normal fallet.

Guy Allan Svensson kämpar på, år ut och år in och kräver någon form av yrkesheder, humanitet och professionalitet i djurskyddet och hedras bör han för det. Men varför styrs hanteringen då inte upp, en gång för alla, så att dessa motsägelser, lögner och beskyllningar slipper aktualiseras så fort en olycklig människas hopplösa situation drabbar värnlösa och utsatta djur?

Men är det kanske allt för blåögt att vilja få ett slut på gamarna, i denna tid av slavhandel i Sverige och övriga Europa, med kvinnor och barn som säljs för sex, pedofilnät i alla samhällsgrupper med miljontals bilder på barn som våldtas och pinas, dödsmisshandel av rullstolsbundna, ledamöter av högsta domstolen i Sverige som döms för skattebrott och sexköp av manliga studenter osv, osv. Mänskligheten har väl knappast varit vidrigare någon gång under historiens lopp.

Betyder det att Guy Allan bör ge upp?

Nej, tvärtom, låt oss hjälpas åt med det lilla vi kan och reagera mot dumheten och elakheten, om den så dyker upp i djurtillsyn, rättsväsende, stat, kommun, landsting, hos oss själva eller i vår närhet. För att ta några exempel.

Gonggongen ljuder o powerpornaktören Maggan Dong skjuter fart mot den skadade Tryckfrihetsförordningen. Halvt av rädsla åstadkommer TFF en klumpig vänsterjabb genom att begära ut allmän handling för tredje gången. Dongan ser blottan och sänker TFF, denna gång för gott, genoom att inte ens efter 9 månader handlägga framställan.

TFF´s vänsterfot rycker sporadiskt, domaren bryter matchen och höjer Dongans vänsterarm. Dongan vrålar av segerbrunst. Grundlagen har fått vad den tål och ve den som förfäktar dess rätt att bestå.

Det går an att raljera om en vice chefsåklagares ansträngningar att göra ett så dåligt jobb som möjligt. Men egentligen är Margareta Bongs förakt för lagstiftningen ett hot mot såväl rättsväsendet som det demokratiska samhället.

En åklagare, vars uppgift det är att upprätthålla lagstiftningen, men som istället arbetar mot densamma, är en styggelse i vilket sammanhang och i vilken rättssal som helst.

Självklart förtjänar en sådan tjänsteutövning att polisanmälas och naturligtvis kommer så att ske ännu en gång, med nedanstående sammanfattning som bakgrund. Bong har erbjudits möjlighet att tillrättalägga eventuella sakfel, men hon har inte funnit anledning därtill, av självklara orsaker. Allt är ju skriftligt dokumenterat, från hennes lögner till hennes återkommande regelmässiga vägran att efterkomma tryckfrihetsförordningen.

RMSS 070916

Åklagarkammaren i Halmstad
Utvecklingscentrum i Sthlm o Umeå
JO
JK
KU
Samtliga riksdagspartier
Media
Halmstads tingsrätt
Varbergs tingsrätt

Ärende: misstänkt brottslig tjänsteutövning,
åklagarkammaren i Halmstad

Tryckfrihetsförordningen:

2 kap: Varje svensk ska ha rätt att taga del av allmänna handlingar.Lag (1976:954)

13 §: Begäran att få utskrift eller kopia av allmän handling skall behandlas skyndsamt.
Lag ( 2002:90)

3 §: Med handling förstås framställning i skrift…Den är allmän om den förvaras hos
myndighet eller är att anse som inkommen till myndighet.

6 §: Handling anses inkommen till myndighet när den anlänt till myndigheten eller kommit
behörig befattningshavare till handa.

Saken:

061007 inkom en begäran om allmän handling till Margareta Bong, vice chefsåklagare, åklagarkammaren i Halmstad.
061129, efter ca 2 månader, avskriver JO anmälan, utan åtgärd eller ytterligare uttalande.
Inga handlingar lämnas ut. Handlingarna var ” för omfattande”. ( 6 sidor).

061219 inkom ytterligare en begäran om allmän handling till Margareta Bong.
070125, efter över en månad, avskriver JO utan vare sig åtgärd eller yttrande. Ingen handling lämnas ut Handlingarna hade ”kastats”.

070127 inkom en tredje begäran om allmänna handlingar till Margareta Bong.
070830, efter 7 månader, avskriver JO utan vare sig ytterligare granskning eller uttalande. Inga handlingar lämnas ut, trots att registratorn till JO uppger att framställning inkommit 070128 och att den inte besvarats.

Bong har därmed redovisat sin inställning till tryckfrihetsförordningen: Den gäller inte Margareta Bong. Ett misstag kan förklaras, ett andra möjligen redovisas som olyckliga omständigheter, men tre medvetna brott mot TFF kan inte förklaras på annat sätt än att Bong i sin tjänsteutövning regelmässigt sätter sig över lagstiftningen.

Det finns heller inget som antyder att Bongs privata lagskipning inskränker sig till nonchalans mot tryckfrihetsförordning och av lagen föreskriven objektivitetsprincip. Att hennes respektlöshet dokumenterats och bevisats i dessa tre fall, indikerar att det finns andra områden inom lagstiftningen, där Bongs omdömeslöshet får oönskade konsekvenser.

Åklagarkammaren i Halmstad har ett allt mer anfrätt rykte. I ljuset av Bongs yrkesutövning är det heller inte konstigt att riksåklagaren kritiserar kammaren för bristfälligt ledarskap, som i sin förlängning leder till att en förföljd psykolog mördas. Förre chefsåklagare Ingela Sörgård gjorde en rikskänd medioker insats i ett styckmord. I ärende efter ärende kritiseras kammaren för långsamhet och bristande yrkeskunnighet.

Att Bong hittills kunnat utöva sin verksamhet på ett så undermåligt sätt, torde vara följden av att kammaren lider av svåra ledningsproblem.

Vare sig RMSS eller allmänheten i övrigt, har möjlighet att påverka så djupgående missförhållanden. För RMSS återstår att påpeka att varje gång Margareta Bong träder in i rättssalen, finns anledning för rätten att extra noga beakta att Bong enligt SAOL är en brottsling och att hennes sakframställningar och yrkanden därmed bör föranleda större omsorg vid ett beaktande än vad som gemenligen kan förväntas.

Principiellt är det stötande och förödande att en lagbrytare har till yrkesuppgift att värna om rättssäkerheten och i sin mediokra och lagstridiga tjänsteutövning dessutom har stöd av JO,JK, KU och samtliga riksdagspartier.

Helge Rudling
RMSS
Rörelsen mot samhällets sönderfall