iFalkenberg

Björklund(fp) och klassamhället

Lämna en kommentar

Björklund dyker upp titt som tätt inom skolområdet, vilket inte är så konstigt eftersom han har ansvar för det. Innovationerna synes ingå i en redan fastställd tidsplan, eftersom de verkar läggas fram efter en planerad mall.

En del av hans förslag har begränsad effekt för utvecklingen. Huruvida betygsstegen är tre eller sex har ingen avgörande betydelse för skolverksamhetens kvalitet och genom tiderna har vi sett flera variationer utan upphetsande resultat.

Andra björklundska förslag får oerhört genomgripande konsekvenser för samhället och den enskilde. T ex skärpningen av behörighet till gymnasieutbildning.

Nu är man behörig att komma in på gymnasiet om man är godkänd i tre kärnämnen. Ändå kommer många inte in. Björklund vill skärpa kraven till godkänd i åtta respektive tolv ämnen, beroende på om man söker till praktiska eller teoretiska program.

Logiskt sett kommer ännu fler ungdomar därför att ställas utanför möjligheten att studera på gymnasiet.

För det första är gymnasieutbildning ett viktigt steg i en framtida karriärstege. För det andra kan en del elever, med svårigheter att klara inträdeskraven, ändå utvecklas och klara av de krav som ställs.

För det tredje kommer det alltid att finnas barn- och ungdomar som inte har förutsättningar att kvalificera sig för gymnasiestudier, hur mycket björklundsk ”hjälp” de än får. Skälen kan vara begåvningsmässiga, men likaväl kan sociala, emotionella eller andra aspekter spela in och göra den hjälpande Björklund maktlös.

Vad vill Björklund göra för alla dessa av våra ungdomar?

Det vet vi inte, för så långt har Björklund inte tänkt.
Det finns naturligtvis inget fel i att skärpa kvalitetskraven på utbildningen. Det har varenda antiflumfånepedagog med lätthet hävdat hur länge som helst. Det är ju alltid lätt att bara tänka på halva problemet.

Den andra, mer svårtacklade halvan, är vad vi ska göra för att undvika att samhället struntar i en växande skara människor som inte ”behövs” och inte verkar ha någon funktion att fylla ur det kapitalistiska samhällets synvinkel. Allt fler är inte längre ”lönsamma små vänner”. Väldigt många yrken kräver gymnasial utbildning, minst, av en arbetssökande. Allt färre yrken utförs av outbildad personal.

Björklund ställs alltså inför uppgiften att som ansvarig för skolornas verksamhet, tillgodose behoven hos den växande skara av ungdomar som inte ”platsar” eller ” släpps in” i gymnasiet, till följd av hans skärpta krav.

Men inför den svåra biten backar Björklund och är tyst. En aning opportunistiskt, kan man tycka. Men hans passivitet är förståelig. Hur kan man göra något åt att ett samhälle efter kapitalistiska principer byggs så att enbart produktiva, arbetsföra, friska, välmående och tillräckligt begåvade människor får plats, behövs och fyller en funktion?

Skall Björklund konstruera en tillvaro för de ungdomar som inte accepteras i skolan, så att de får en tillrättalagd utbildning som kvalificerar dem för konstruerade arbeten som egentligen inte behövs och framförallt inte är produktiva på annat sätt än att låtsas ge människor en meningsfull funktion i samhället?
En skyddad verkstad för en växande del av Sveriges befolkning?

Björklund har ingen lätt uppgift och är föga avundsvärd i detta. Det är därför han på traditionellt borgerligt politikersätt bara låtsas om halva problemet och käckt och opportunistiskt nöjer sig med att så populärt ” skärpa kraven” och ” höja kvaliten på utbildningen”.

Och inget fel i det, men andra halvan av problemet då?

Eller är det kanske en medveten politik från Björklund att skolan i ännu högre grad skall ha som uppgift att sortera ut ”funktionsdugliga” elever från elever/människor som inte bedöms vara tillräckligt produktiva för att samhället skall ha nytta av dem? Det kommer i så fall att straffa sig, eftersom det inte finns en enda människa som saknar existensberättigande och vilja till ett värdigt liv. Om inte samhället tillgodoser möjligheterna till ett sådant människovärdigt liv för alla sina medborgare, kommer varje enskild människa att skaffa sig en tillvaro på egna villkor.

Om då inga andra vägar står till buds, kommer nya vägar att banas, i värsta fall inom områden som hittills står utanför det demokratiska samhällets värdeområden.

Och det vill ingen, inte ens Björklund.

Kommun

Fullmäktige gör en halv tillnyktring.

Lämna en kommentar

Falkenbergs kommun har i några år levt i ett Skottarus som enbart varit rosa och tillåtit alla former av verklighetsflykt, som ju rus plägar göra. Med undantag av moderaterna, kors i taket, har samtliga infantila kommunpolitiker, under ledning av Marie-Louise Wernersson och Östen Nilsson, båda (c), ansett sig vara såväl vindkraftsexperter som kompetenta riskkapitalister, med förutsättningar och medel att ge sig in i riskprojekt i multimiljonklassen.

Fast när ruset går över så är de egentligen bara det de är valda till, kommunpolitiker utan vare sig expertkunskaper på energiområdet eller egna pengar att spela med.

Det kan ju tyckas vara alldeles uppåt väggarna när en kommun agerar på det sättet, men faktum är att de flesta politikerna, utom miljöpartiet, faktiskt nyktrade till i tid och insåg sina begränsningar, villkor som också begränsar vilka uppgifter en kommun har laglig rätt att ta på sig. Nu har kommunen gjort helt om och dragit sig ur det ekonomiska ansvaret för projekteringskostnaderna för Skottarevsprojektet.

Det tyder på att omdömet ändå inte är helt borta hos våra folkvalda. Det krävs mod och insikt för att tänka om, särskilt när det gäller att rätta sig efter vad Skottarevskritikerna hävdat i flera år. Att det ändå har hänt är en fjäder i hatten för kommunfullmäktige, med undantag för riskkapitalisterna i miljöpartiet.

Vad de emellertid inte tänkt på är kanske att Skottarevsprojektet dragits med TVÅ fundamentala feltänk. Det ena har nu rättats till, men det andra återstår.

Det är nämligen lika fundamentalt åt helskotta för en kommun att bygga en elindustri exakt där kommunen har sin största tillgång, i havet. Att begagna matbordet som avträde har inte varit något större problem av hävd, i falkenbergska politiska sammanhang och visst kan det finnas akuta lägen där man skulle kunna tänka sig att elda upp sitt hus för att få värme.

Där är vi inte än. Vi kan elda upp vedboden istället och förlägga vindkraftsparken till lägen där ingen störs och fler tjänar på det. Det finns inget som helst axiom som säger att Skottarevsparken MÅSTE ligga 7 km utanför Strandbaden, till sorg för många människor och skam för kommunen.

Det är intressant att se processen med kappvändningen angående det ekonomiska engagemanget. Innan vändningen kom var alla, utom (m) fullständigt överens om att kommunen skulle vara med och driva projektet. Efter vändningen är det självklart att en sådan inställning är orimlig, vilket plötsligt också Yngve Sunesson och Doris Gunnarsson på HN lyckats inse.

Nu återstår den andra kappvändningen/tillnyktringen. Det gäller att inse att havet är Falkenbergs största naturtillgång, bland många andra som också är mycket fina och att inget får ske som förstör det mäktiga intryck som havet och den fria horisonten ger.

Fullmäktige tycker fortfarande som Doris Gunnarsson på HN, att det är legitimt att förstöra havsmiljön ” för miljöns skull”, vilket inte är annat än struntprat. Projektet är så sjukt att Östen Nilsson(c) et concortes tvingas gå ut med ofullständiga och missvisande animationer av projektet och förklara att industrin inte kommer att synas ”nästan alls”.

När ansvariga tar till sådana medel för att lura kommuninvånarna, kan man tryggt konstatera att projektet är sjukt, oseriöst och dåligt för kommunen.

Det gäller alltså för fullmäktige att tänka om också i denna sista stora fråga om Skottarevsprojektet. Vindkraft är bra, men skall planeras efter de omständigheter som råder. Och ännu är energiläget inte så akut att vi vare sig behöver ytterligare förstöra vår miljö för att få energi, eller elda upp våra möbler för att få värme.

Kommun

Marie-Louise Wernersson och kinesdiktatur

Lämna en kommentar

Förste april 2008 kan man i Hallands Nyheter läsa att kommunalråd Marie-Louise Wernersson (c), Falkenberg, till varje pris vill åka till Kina. Det var inget aprilskämt utan blodigt allvar.

Vad Kina går för när det gäller demokratifrågor torde väl inte vara obekant för någon. Men vad gör det när man som falkenbergspolitiker tror att man kan göra några kronor i samarbete med folk som förtrycker, misshandlar, torterar och dödar i diktaturens namn.

RMSS tror att det finns en annan anledning till resan, förutom snikenhet. Falkenbergs kommunpolitiker har, utan undantag, gjort sig kända för att stödja antidemokratiska förtryckarmetoder när det passar dem.

Det har hänt att man stängt ner kommuninvånares hemsidor när innehållet visat sig vara kritiskt mot omdömeslösa och inkompetenta kommunpolitiker och tjänstemän. När det inte har hjälpt har man för kommuninvånarnas egna pengar anlitat advokat för att förfölja de misshagliga kritikerna och begränsa deras yttrandefrihet.

Detta är dokumenterade verkliga metoder, som tillgrips när det passar. Eftersom det inte visat sig hjälpa fullt ut, är det logiskt att Wernersson, med stöd av likasinnade inom fullmäktige, reser till Kina för att lära sig mer om hur man trycker ner oliktänkande.

Hittills har kommunledningen i Falkenberg inte lyckats köra över kritiska invånare med tanks. Kanske vill man fråga Maos efterträdare hur man lyckas med det, utan att riskera att inte få besök av politiker från andra länder som vill tjäna en hacka på att samarbeta med ”diktatorer” i Falkenberg.

Lycka till, säger RMSS.

Rättsväsendet

En resa genom en åklagares snurriga skrymslen. Margareta Bong mot grundlagen.

Lämna en kommentar

Till JO, JK, KU, utvecklingscentrum i Umeå och riksdagspartierna. Och den som i övrigt är intresserad av lag och demokrati.

För över ett år sedan, 28 januari 2007, inbjöd RMSS samtliga adressater att ” följa med på en tur genom åklagarkammarens i Halmstad snurriga skrymslen”. Anledningen var att vice chefsåklagare Margareta Bong vid tre tillfällen förbrutit sig mot tryckfrihetsförordningens andra kapitel och i samband med det ljugit för JO.

Resan inleddes med att RMSS begärde att få ut följande allmänna handlingar av Bong: 1.Bestämmelser/förordningar/lagtexter som definierar vilka till åklagarkammaren inkommande handlingar som slipper diarieföras och som kan ”kastas”.
2. Bestämmelser/ lagtexter/förordningar som reglerar hur och var dessa handlingar kastas.

Framställningen förorsakades av att Bong skriftligen förklarat att hon kastar allmänna handlingar.

Åklagarkammaren har därefter, 22 augusti 2007, till JO bekräftat att framställningen inkommit 28 januari men att ” framställningen inte besvarats”. Faktum är att Margareta Bong i skrivande stund, ett år och två månader efter framställan, ännu inte bevärdigat RMSS´s begäran med ett formellt och överklagbart beslut.

Bong är alltså en brottsling. Samtidigt är hon åklagare utan ett uns av dåligt samvete. Hur man kan se till att rättssäkerheten säkerställs samtidigt som man själv medvetet och upprepade gånger bryter mot lagstiftningen är en gåta för många.

Detta är kanske intressant i sig själv. Det riktigt intressanta är emellertid att det inte är en gåta för någon av tillsynsmyndigheterna. JO Mats Melin, JK Göran Lambertz, konstitutionsutskottets ledamöter, överåklagare Peter Hertting och samtliga riksdagspartier står nämligen bakom Bong. ”Fina” herrar och damer som för höga löner låtsas ha ansvar för att lagstiftningen upprätthålls på ett demokratiskt godtagbart sätt.

Men egentligen bryr de sig inte alls. Påminner om barn i sandlådan som leker viktiga vuxna utan att veta vad det innebär. Ganska gulligt egentligen, om det inte vore så farligt.

Vilka signaler sänder samhället när det ställer sig bakom en åklagares lagbrott? Ja, det kan ju den gode läsaren räkna ut själv. Lagstiftningen är det inte så noga med i alla fall. För RMSS passar det bra med ett citat från den lokala polisen i ”Tillbaka till Aidensfield”: – What I can´t stand is people laughing att the law. Fast då gällde det förstås unga biltjuvar, inte justitieombudsman Mats Melin.

Vad säger Bong själv? När RMSS ville göra en av sina filmade intervjuer med omdömeslösa och oskickliga tjänstemän, fick Bong stora skälvan. Det ville hon inte ställa upp på, mailade hon. Av uppenbara skäl, naturligtvis. RMSS får istället hänvisa till den fiktiva intervju med Bong som kommer i nästa artikel på ifalkenberg.nu.

iFalkenberg

Doris Gunnarsson, politisk chefredaktör och rättshaverist.

Lämna en kommentar

Runt vårt land finns och har alltid funnits människor som strider för det rätta. Sker det med framgång är det socialt accepterat, särskilt om processen inte drar ut allt för länge i tid. Uteblir framgången är risken stor att den kämpande människan betraktas som rättshaverist, oavsett hur behjärtansvärd och välgrundad kampen än är.
Att ses som rättshaverist är inte socialt accepterat.

Men vem har egentligen dikterat de här villkoren? Naturligtvis den etablerade och ansvariga överheten, det politiska och ekonomiska etablissemanget, som inte är särskilt glad för folk som kämpar för det de anser vara rätt och riktigt. Överheten vill inte gärna förlora ansiktet.

Oftast är det den lilla människan som strider för det hon upplever vara det rätta. Just nu är kanske det mest upprörande fallet Eva Bengtsson, som förgäves strider för upprättelse och skadestånd efter att som 14- åring blivit sexuellt utnyttjad av diverse politiker och ministrar. Men dessa pedofiler har gått fria genom åren och staten/regeringen tar inte ansvar för vad som hänt.

Fast ansvaret har den ju ändå, vilket alla begriper och ansiktet är förlorat för alltid. Att inte ta avstånd från en regering med pedofiler som ministrar är en synd som inte kan glömmas. Men Eva var en liten flicka när hon tvingades till samlag med de politiska höjdarna, så hon har ingen chans. En riktig rättshaverist alltså. Bättre det än moralhaverist, som ministrarna och regeringen.

Till ovanligheterna hör att en etablerad person som en politisk chefredaktör, placerar sig i facket som rättshaverist. Doris Gunnarsson på Hallands Nyheter har stuckit ut hakan, i gott sällskap med många andra ansvarsfulla personer och försöker kämpa för en iransk kvinna som av humanitära skäl har rätt att få uppehållstillstånd, men på motsägelsefulla och prestigefyllda grunder förvägras detta av migrationsverket.

Men Gunnarsson kämpar, i likhet med övriga rättshaverister, förgäves mot förstockade myndigheter. Hennes kamp för kanske det goda med sig, att fler uppmärksammas på det faktum att myndighetsbeslut fattas av vanliga människor, vare sig bättre eller sämre än andra, vilket innebär att också myndighetspersoner i värsta fall styrs av egna rädslor, prestigetänkande, dumhet och omdömeslöshet.

Därför måste våra myndigheter alltid utsättas för granskning och ifrågasättande av alla som upplever sig ha sett eller utsatts för felaktig myndighetsutövning. Begreppet rättshaverist borde därför vara förknippat med en positiv känsla. Ett led i en sådan kamp är att inte låta dessa enskilda myndighetspersoner undkomma ansvar bakom formella barrikader som ” migrationsverket” och ” överdomstolen”. Låt dem visa sina ansikten innan de förlorar dem, låt oss höra deras kommentarer när konsekvenserna av deras beslut blir verklighet.

Kanske blir vi då av med respekten för omänskliga byråkratiska konstruktioner, bakom vars hägn vanliga människor kan bära sig hur illa åt som helst. I det närmaste i fullständig trygghet.

Heder åt Gunnarssons, kommunrådens och andra enskildas kamp för en liten, skyddslös människa mot en omänsklig byråkratapparat.

iFalkenberg

Folkpartiledare Björklund- alliansens svartepetter

Lämna en kommentar

Björklund har agerat snabbt inom skolområdet. Med ambitioner att utveckla skolan inför han, med sin militärt präglade förkärlek för enkla lösningar, djärva ” nymodigheter” som knappast ens fungerade för 40 år sedan. När RMSS´s talesman gick i folkskolan för 40 år sedan fick han betyg i 6 steg. Det var ett effektivt sätt att markera skillnaden mellan de elever som saknade teoretisk begåvning och de som hade det lätt för sig. Elever med höga betyg blev klassens överklass ganska omgående, de andra blev underklass, dummerjönsar.

Det ska löna sig att anstränga sig, tycker Björklund.

En av eleverna skolvägrade. Prästens pojk, faktiskt. Till slut hämtade polisen honom med stort rabalder och skada för livet. Mycket bra, tycker Björklund, som vill återinföra polishämtning av frånvarande elever igen. Ännu ett minst 40 år gammalt nytänkande från en antikverad skolminister.

Björklund känner väl till, men bryr sig inte, om följande två stora problem förknippade med hans antikverade innovationer. Det ena är att tiderna är helt annorlunda nu än för 40 år sedan. De som inte trivdes eller utvecklades eller hade råd att gå i skola på den tiden hade möjlighet till lärlingplatser eller till och med anställningar inom näringslivet. Till en början på låg nivå, men ofta med möjlighet att utvecklas.

Nu finns inte jobb tillräckligt ens för alla vuxna och många jobb kräver just teoretisk begåvning. Alla elever är tvingade att gå i skolan, hur illa de än trivs, hur plågade de än blir och hur teoretisk obegåvade de än är.
Björklund struntar i dem, för han själv tillhör inte den kategorin. Hans bristande begåvning hänför sig till området empati och människokärlek, vilket inte är ett skolämne och därmed inte föranleder betygsättning. Tur för Björklund.

Det andra är ännu mer otäckt. Björklund väljer i sin översåtlighet att slå mot den svage och slicka den starke. Den utsatte eleven som vägrar låta sig förnedras i skolan eller helt enkelt inte vågar gå dit, skall bli föremål för polisingripande. Den skola/ rektor som enligt lag skall ta hand om eleven på bästa sätt men försummar sina skyldigheter, blir inte föremål för något ingripande alls. Möjligen i ett fåtal fall kritiserad av skolverket.

Alliansen har på ett skickligt sätt använt högkonjunkturen till att dölja sina ansträngningar att öka klyftorna mellan bemedlade och ickebemedlade svenska medborgare. När konjunkturen nu viker kommer det att bli än tydligare att sjuka, obegåvade och arbetslösa betraktas som paria av borgarna, medan friska och arbetande medborgare gynnas på alla sätt.

Björklunds ansträngningar att dela upp skoleleverna i dugliga och odugliga utan att på motsvarande sätt utkräva ansvar av skolans makthavare att tillgodose varje elevs behov, är ett led i samma arbete.
När Björklund kräver att en skolledare som försummat behoven hos en elev, antingen det gäller problem med begåvning, psykiska handikapp som ex adhd eller mobbning, skall bli föremål för polisingripande på samma sätt som eleven som inte vågar gå till skolan, då blir Björklund aningen mer trovärdig.

Men det kommer inte att hända. Björklund slår mot de svaga och håller de starka bakom ryggen, på det sätt som alliansen gjort sig känd för.

Har du inte teoretisk begåvning, har du ett handikapp av något slag, passar du inte inom skolans snäva mallar, blir du mobbad, ja, då väntar ett ännu större helvete i Björklunds skola. För en ansvarig skolledare och lärare blir det ingen skillnad alls. De blir lika lite ansvariga i framtiden som de har varit innan i att utforma individuella undervisningsformer som passar alla som av lagen tvingas delta i deras verksamhet.

Rättsväsendet

Margareta Bong, åklagare i blåsväder.

Lämna en kommentar

Än en gång har Margareta Bong, vice chefsåklagare vid åklagarkammaren i Halmstad, fått ”allvarlig kritik” av JO. Det är naturligtvis inte sista gången. Bong ”kastar” enligt egen uppgift alla JO-beslut som kritiserar hennes tjänsteutövning. Någon annan konsekvens för Bong finns inte.

Det är därför hon håller på som hon gör. Med kammarens godkännande. Vedertagen usel tjänsteutövning, med andra ord.

Vad kan då summeras hittills om Bongans sätt att utföra sitt viktiga arbete? Naturligtvis en obetydlig del av alla missgrepp hon gör sig skyldig till. Anledningen? Ett ytterst litet fåtal drabbade har ork och mod att anmäla Bong till tillsynsmyndighet. De flesta är glada att slippa utsättas för henne vidare, när dom är avkunnad eller när förundersökning är nedlagd. Det får vara färdigtrampat då.

Mörkertalet lär därför vara enormt.

En sak som upprepats är Bongs ovilja att låta misstänkta ha juridisk hjälp vid förhör. En misstänkt förvägrades bisittare eftersom bisittaren ” skrivit en bok”. Resultatet blev just den partiska och ofullständiga förundersökning som Bong ville ha. Hon var själv den gynnade parten i målet nämligen.

En annan sak som Bong uppger sig inte ha skyldighet att ta hänsyn till, är objektivitetsprincipen, tvärtemot vad JO anser. Den innebär att förhållanden som talar till den misstänktes fördel inte skall förtigas. Det struntar Bong i, särskilt, som sagt, när hon själv är part i målet.

Bong har inte heller lust att följa tryckfrihetsförordningen. Hon frågar gärna efter syftet när allmänheten ber att få ut allmänna handlingar, tvärtemot vad lagstiftaren har skrivit. Inte heller vill hon agera ” skyndsamt” vid handläggning av ärenden om allmänna handlingar, fast lagen säger att hon skall. Väntetider på flera månader och närmare år är ingen ovanlighet.

En annan fint, olaglig även den, är att hon vägrar fatta formellt beslut om allmän handling. Då kan hennes ovilja att besvara framställningen inte överklagas, vilket kammarrätten nyligen konstaterat. Och Bong slipper lämna ut för henne besvärande uppgifter.

Hon är smart, tycker hon.

Av JO har hon kritiserats för ” avsaknad av kunskap om regler som gäller”, för att ha ” brustit i skyldighet att diarieföra vidtagna åtgärder”, för en ” undermålig handläggning” dels när det gäller beslag av kontanter, dels när det gäller misstänkt tjänstefel.

Nu är det dags igen. Margareta Bong har låtit förhöra en 16- åring, också nu utan att juridisk bisittare tillåtits närvara. Bong har därvid gjort sig skyldig till ” åtskilliga fel och brister, som bl a inneburit att regler av grundläggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet har åsidosatts”.

Jodå, det känns igen.

Slutklämmen: ” Margareta Bong förtjänar därför allvarlig kritik”.

Till vilken nytta, som sagt? Ingen alls, Bong är känd för att aldrig ta rättning.

RMSS frågar sig vem som tjänar på att Bong missköter sina uppgifter. Bong själv? Knappast. Rättsäkerheten? Absolut inte. De drabbade? Ja, kanske, ibland kan de få skadestånd som plåster på såren. Minnena av Bongs godtyckliga och oskickliga tjänsteutövning och bristfälliga bemötande av allmänheten lär dock aldrig försvinna.

Är åklagarämbetet i kris? Är det underbemanning och bristfälliga resurser som gör att Bong tillåts husera som hon gör?

Ja, vad tror du?

Rättsväsendet

Bandidos, Rotary, Odd Fellow m fl organisationer, brödraskap och loger.

Lämna en kommentar

RMSS har en, visserligen osäker, men ändå uppfattning om vad det innebär att vara med i ett mc-gäng. Detsamma gäller RMSS´ erfarenhet av Lions, Rotary, Odd Fellow och allt vad de heter. Parallellerna mellan dessa samhälleliga företeelser har dock inte varit helt klara.

Inte förrän Fredric Kare´n skrev en artikel om Bandidos i Svd 16 dec, 2007.

RMSS´uppfattning grundar sig på bekantskapen med en ung man som större delen av sitt liv befunnit sig i utanförskap, genom hela skoltiden och de följande åren därefter. Åtskilliga gånger har han figurerat i lokala media, diverse lagbrott och rättegångar.

Eftersom det rör sig om en begåvad människa med många positiva kvaliteter, har det för RMSS framstått som väldigt tråkigt att en bra människa inte hittills kunnat finna en tillvaro där han kunnat känna gemenskap och trygghet, där han varit accepterad för den han är.

Efter Kare´ns artikel står det klart att det är ju just det han har funnit i ett mc- gäng. Där finns allt det som övriga samhället inte har kunnat erbjuda: acceptans, respekt, meningsfullhet, en funktion, en känsla av att vara behövd och betyda något för både sig själv och andra, ett karriärsystem med belöningar, utmärkelser och medaljer, en självklar samhörighet.

Ganska precis det som finns inom Odd Fellow, Rotary och andra loger. Eller hur?

Att kriminella organisationer med egna tolkningar av vad som är rätt och fel har vuxit fram så kraftigt är naturligtvis en reaktion på samhällsutvecklingen. De är framsprungna ur ett behov, ett behov som samhället inte kunnat tillfredsställa, av en mängd olika orsaker. Detsamma gäller de loger och ordenskonstruktioner som i evärderliga tider har funnits och är accepterade.

Men vad är egentligen skillnaderna mellan Bandidos och övriga accepterade ofta högborgerliga sammanslutningar?

Alla har sina egna hierarkiska system, med klättrings- belönings- och uteslutningssystem. Riter och procedurer är gemensamma företeelser, om än manifesterade på olika sätt. Många har verksamheter med samhällspåverkande resultat, en del välgörenhetspräglade, medan andra är kriminellt inriktade.

Vad som är rätt och fel avgörs inom logen/organisationen. Tidigare vedertagna loger riktar sig oftast till samhällets toppar, de styrande och väl besuttna. Inom logerna fraterniseras, med åtföljande samhällspåverkande resultat. På gott och ont, men helt utan insyn.

Samma beskrivning gäller för Bandidos och andra liknande organisationer, med den stora skillnaden att de utgör en spegelbild av samhällstoppen, reflekterad i andra kretsar.Där råder andra normer om vad som är rätt och fel, men den sociala kultur som präglar verksamheterna är den samma och fyller därmed samma behov.

Skillnaden ur organisatorisk synvinkel är helt enkelt… ingen alls.

RMSS´kontakt med en person i ett mc-gäng visar, att han har funnit sin hemvist, att han har det bra och har allt han önskar sig i livet. Att allt vad det vanliga samhället misslyckats med att erbjuda honom, kan tillgodoses inom mc-organisationens ramar.

Varför skall då hans val klandras, när rådmän, kommundirektörer och företagsledare verkar, lever och finner en fristad inom sina respektive loger, ordnar, organisationer, under samma hemlighetsfulla och insynsskyddade former?

Den uppenbara skillnaden är kanske den kriminella verksamheten i form av knarklangning, beskyddaraktivitet, utpressning etc i mc-gängen. Men i vilken utsträckning förekommer inte otillbörlig påverkan, svågerpolitik, kartellbildningar, påtryckningar i alla olika avseenden inom samhällstopparnas sammanslutningar?

Skillnaden är kanske att avarterna syns i mc-gängen men inte i accepterade sammanslutningar.

Vad göra för att stävja avarterna av verksamheter som bedrives i mer eller mindre hemliga sällskap som Rotary och Bandidos? Vad gäller samhällstopparna finns ingen möjlighet alls. När det gäller de kriminella organisationerna borde man kunna uppskatta att de faktiskt erbjuder en tillvaro för många som inte lyckats finna en plats och en gemenskap i det vanliga samhället. Vad är det för fel i att finna en mening med sitt liv, att känna sig uppskattad, accepterad och behövd, att ha något att sträva efter. Det är allt för många som saknar detta.

RMSS vet att det finns bra människor även i Bandidos, Hells Angels osv. Detsamma kan RMSS inte säga om Rotary, Odd Fellows, Lions eller andra hemliga brödraskap, även om det synes logiskt att goda människor verkar också där.

Det borde vara vettigt att försöka ta till vara på det som gör att människor vill vara med i mc- gängen, samtidigt som man motarbeter kriminella verksamheter av olika slag.

Hur det ska gå till är dock ett svårare problem att lösa. Kanske för polis, mc- gäng, journalister och politiker tillsammans? Helt klart är emellertid att mc- gängen kommer att utvecklas mot en allt större acceptans i samhället, helt enkelt eftersom det är för många människor som stöts ut av den vedertagna normen om hur liv och karriär skall gestalta sig. Någonstans måste de få känna sig hemma. Att allt fler gängmedlemmar träder fram och visar på såväl förtjänster som brister inom organisationerna är tecken på att den processen redan initierats och att de sunda krafterna inom organisationerna börjar göra sig gällande.

Kommun

Öppet brev till kommunfullmäktige. Agnåker/Wernersson/Nilsson/Skottarevet

Lämna en kommentar

RMSS
Helge Rudling
Vesslunda 320
311 96 Heberg

Samtliga ledamöter av kommunfullmäktige
Falkenberg

Ärende: Skottarevet/ Agnåker

I dagens HN utgjuter sig Stig Agnåker (c) om Skottarevets ” miljövänlighet”. Och det är inget konstigt, Agnåker tillhör den gamla stam som av ”miljöskäl?” lade en soptipp i havet o belamrade kustremsan med avfallsverk och industrier, också det av ” miljöskäl” om det gagnat argumentationen.

Att centerpartiet är vilset när bondekåren nästan utplånats, tyvärr, tyvärr, är kanske inte så konstigt. Då kan en elindustri i havet nära kusten vara ”miljövänlig” trots tusentals människors förtvivlan. Att alternativa lokaliseringar i inlandets skogsbygder både är billigare, driftsäkrare, lika energiekonomiskt, mindre miljöstörande och bidrar till inlandets utveckling, är betydelselöst för en vilsen Agnåker.

Att samme person skriftligen förklarat att han inte har en negativ syn på kommunala tjänstemän som bryter mot lagen, missköter sina arbetsuppgifter och kränker kommuninvånare, anger graden av hans trovärdighet.

I övrigt ter det sig egendomligt att enskilda politiker, som Wernersson, ger sig in i ekonomiska vågspel av en sådan enorm dignitet. Förre kommunchefen, Gerd Johansson, slarvade personligen bort 600000 av skattebetalarnas pengar och erbjöd sig enligt uppgift att betala tillbaka, vilket dock inte krävdes av henne. Kanske på grund av hennes arbetsallians med Östen Nilsson.

Nu ger sig Marie-Louise in i ett nytt toksamarbete med Östen, men i helt andra dimensioner. Det kommer inte att bli lika lätt för henne att återbetala de enorma investeringssummor som Skottarevet erfordrar, när det visar sig att ekonomin inte håller. Det är tydligen väldigt lätt att ge sig in i investeringssvängen när det är andras pengar man riskerar.

Det borde finnas något sätt att utkräva personligt ansvar av politiker som agerar så lättvindigt med allmänna medel i tvivelaktiga riskprojekt, i synnerhet när sundare alternativ finns. Och nog borde väl folk dra öronen åt sig när Östen kommer med sina tokerier, efter vad som hänt tidigare.

Hade annan lokalisering varit helt omöjlig, hade det varit absolut sista möjligheten att rädda miljön och energifrågan, då hade Östens/Marie-Louises och Stickans argumentation varit hållbar.

Men nu är inte läget på det viset.

Enligt uppdrag
Helge Rudling

RMSS

Kommun

Miljödomstolen: Skottarevet acceptabel miljöstörning.

Lämna en kommentar

Miljödomstolen anser att det ur miljösynpunkt är OK att bygga en elindustri nära en av de vackraste kustremsor som finns i Sverige. Vi är en del som tycker annorlunda.
Det gäller för oss alla att kämpa vidare och göra allt vi kan för att sätta stopp för de kommunala klavertrampen. Det är underligt att vi har ett politiskt ledarskikt som helt i onödan vill fördärva för sina egna invånare.

Men skulle det bli så att våra usla politiker i den allmänna miljöhysterin, lyckas bluffa igenom det miljöfientliga projektet, så är det bara att gilla läget. Vill man bo i Falkenberg så måste man acceptera att de folkvalda representanterna har lagt en soptipp i strandkanten i hur många decennier som helst, ockuperat den vackra kustlinjen med industrier och avloppsverk och nu bygger en elindustri så nära stranden att den oerhört vackra kustlinjen totalförstörs.

Så går det till i Falkenberg och du kan kämpa emot, acceptera eller flytta. Tre ganska klara val. Och det skulle ju bli ganska spännande, medan man ser de blixtrande 30 tornen på kvällarna och blickar ut mot den försvunna horisontlinjen, att ställa verkligheten mot de dimridåer som Jan-Åke Jacobsson, Östen Nilsson och Marie-Louise Wernersson försöker lura oss med.

Blir det inte som de sagt, visuellt, miljömässigt och inte minst ekonomiskt, så lär de få äta upp sina ynkliga knep resten av sina liv. Om de har några samveten vill säga, det kanske kan betvivlas.

Är det någon som vill kolla redan nu, så gå in på Skottarevet och kolla Favonius animeringar. Det är mycket märkligt att torn över 150 meter syns sämre än torn under 150 meter. Likaså är det märkliga animeringar när man av tornen från Grimsholmen nästan bara ser stenar och enebuskar. Bluff o båg, bluff o båg.

Fy bubblan, att representeras av politiker aom bedrar sina väljare och hanterar viktiga miljöfrågor för att tillgodose sina egna intressen.

Men det är bara att kämpa på…

En blogg som granskar politiska orättvisor