Apajävlar, blattajävlar som ska kastreras, Oskar Neger, Neger Niggersson, jävla lilla fjant, hot mot allmänheten om psykvård, posering nakna iförda tjänstevapen. Är detta något nytt? Är det undantag som finns enbart i Varberg, Göteborg och Skåne?
Knappast.

Både före och efter Osmo Vallo stampades ihjäl av poliskängor, något som mörkades i åratal av samtliga svenska rättsmyndigheter, har poliser som inte borde varit det, skämt ut sig själva och sin kår och skadat rättsväsendet på olika sätt. Det är dessa rötägg som ligger bakom otaliga upplevelser hos en drabbad allmänhet. En allmänhet som godtyckligt och rättsstridigt trakasserats på stan av maktfullkomliga polisvandaler.
I så gott som samtliga fall av polisövergrepp finns ingen möjlighet att få rätt. Tingsrätterna har en blåögd och godtrogen syn på polisers rättrådighet och proffessionalitet. De kan aldrig ha fel, hur många omhändertagna som än har ” trillat i trappan och slagit sig” genom åren.
En annan orsak är den missriktade kårandan som endast undantagsvis lämnar ut svinaktiga poliskollegor, vilken misshandel de än gjort sig skyldiga till.
Polisen har sig därigenom själv att skylla. Polismyndigheten har själv antagit de här polisaspiranterna. De har alla genomgått vedertagen polisutbildning, för att i förlängningen, som de intellektuella och moraliska giganter de är, omedelbart ge sig ut och skrika apajävlar, kalla bilförare jävla små fjantar och posera nakna på fester.
RMSS har begärt ut såväl filmen på poliserna som hotar bilförare med psyket, filmen på poliserna som kallar allmänheten apajävlar, som fotona på poliserna som poserar nakna med tjänstevapen. Vi får väl se om polisen klarar att lyda grundlagen i dessa fall.

Dock får vi absolut inte glömma att dessa enfaldiga polisvildhjärnor är i kraftig minoritet. De flesta poliser vrider sig nog av olust när de läser om sina utskämda kollegor, i fast förvissning om att deras galna och människofientliga vidrigheter kommer att drabba alla goda poliser också. Ett exempel på detta är de banderoller som visas i dagens media med texten: -Tack för senast- GRISAJÄVLAR. Ett kvitto på blattejävlar, med andra ord, ett kvitto som är förståeligt men som knappast leder framåt.
Kanske kan det bidra till att den onda kårandan luckras upp, till förmån för ett sunt kvalitetsutvecklingsarbete inom poliskåren.
Polisvandalerna ska sållas bort, med största självklarhet, om än tanken är ny hos polismyndigheten.

JO har sänt en ljudfil till polisen i Varberg där två trafikpoliser spelats in av en bilförare. Enligt uppgift om denna fil, ska poliserna vägra legitimera sig, använda svordomar, kalla bilföraren jävla liten fjant och hota sätta honom på psyket.
Normalt polisbeteende, kanske någon tycker, men det tycker inte RMSS.
RMSS vill gärna lyssna på ljudfilen och lägga in den på sidan. Ljudfilen är allmän handling och enligt tryckfrihetsförordningen tillgänglig för alla.
Men över lagen står polisjurist Mats Lundquist, Varberg, och vad säger då han?

Jo, Mats vill skydda sina kollegor, eftersom han anser att de agerar som svin. Misstänker RMSS i alla fall. Därför vill inte Mats lämna ut ljudfilen. Hur skall han göra då? Precis som han brukar, han låtsas att sekretesslagen hindrar honom att lämna ut filen. Precis som han gjorde för ett tag sedan med en kollegas personakt. Vilka omständigheter hänvisar han till då?
Jo, han påstår, fullkomligt bort i tok, att polismännens agerande i tjänsten är uttryck för ” enskilds personliga förhållanden”. Polismännen agerar alltså inte i tjänsten enligt Mats, utan som privatpersoner, enskilda personer.
Mats ljuger utan att skämmas det minsta.
Nästa steg i Mats argumentation innebär att han går till personlig attack mot RMSS. Han skriver att RMSS ” kan antas utsätta polismännen för våld eller orsaka dem annat allvarligt men om inspelningen lämnas ut”.
Att han inte skäms. Polisjurist Mats´uttalanden är djupt kränkande för RMSS. Eller är det så att polismännen i ljudfilen bär sig så illa åt så att folk vill slå dem? Tydligen anser Mats detta.
RMSS begär att kammarrätten ännu en gång uppmanar Mats Lundquist att sköta sitt jobb och lämna ut ljudfilen. Förra tillsägelsen hjälpte inte alls, Mats behöver tydligen upprepade tillsägelser och näsknäppar för att fungera.
Så fort RMSS får filen kommer vi att lägga ut den på nätet så vi kan se och höra vad det handlar om egentligen.
Det skall bli väldigt intressant.

Ingen har väl undgått namnet Barbro Jönsson. En stridbar och orädd åklagare i kamp mot slöddret i kriminella och antidemokratiska organisationer. Fega personer som i anonymitet smyger fram och sätter bomber på dörren i ett vanligt radhus, där Barbro bor. Frågan är hur mycket stöd Barbro kan räkna med från samhället, när hon ensam står på barrikaderna.
En annan slags åklagare heter Margareta Bong på åklagarkammaren i Halmstad.

Orädd är väl inte vad man kan kalla henne precis. Hon vågar inte ställa upp på intervju, vill inte lämna information, förvägrar åtalade juridisk bisittare, vågar inte lämna ut fullständig kompletterande förundersökning, vågar inte lämna ut allmän handling om sina tjänsteförhållanden och bryter gång på gång mot grundlagen, närmare bestämt tryckfrihetsförordningen.
Denna fega åklagare kan däremot räkna med fullt stöd från samhällets sida, från såväl hennes egna chefer som tillsynsmyndigheter.
Frågan är väl om hon inte hör mer hemma i det antidemokratiska läger som Barbro Jönsson bekämpar. Men det kanske är att ta i för mycket?
Därför har RMSS i nuläget tvingats vänta i två år och två veckor på att Bong skall handlägga framställning om allmän handling.
Vi lär få vänta länge till om Bong får fortsätta bestämma över lagstiftningen.

JO har tagit ett snabbt beslut om polispensionär Paul-Inges personakt ( se tidigare artiklar). Enligt JO är det riktigt av polisjurist Mats Lundquist att hemligstämpla dokument som visar att Paul-Inge inte behöver tjänstgöra i Laholm 1962.
Det är också riktigt att Lundquist lämnar ut uppgifter till vem som helst om Paul-Inges hälsotillstånd, sjukdomar, privatförhållanden, ev lösgom och ev självmord i familjen.
Lagstiftningen är alltså inte till för att skydda enskilda tjänstemäns privatliv, utan för att skydda ämbetet i sig.
Om RMSS hade haft det hedervärda och viktiga yrket polisman, skule vi känna ett starkt obehag av att veta att polisjurist Lundquist när som helst lämnar ut uppgifter om våra familjer, våra sjukdomar, urinläckage, snarkningar och cancersjukdomar, för oss och alla andra att läsa om på nätet.

För så ligger det till, enligt JO Mats Melin.
(Kopia till KU, just dep, rikspolisstyrelsen)

Att rättssäkerheten inte är vad den borde vara står alltmer klart för oss småfolk. Att det med enkla medel går att lura en länsrätt är kanske inte så konstigt heller. Vi tar exemplet med skolskjutsupphandlingen i Falkenberg. Den gällde tre läsår och 50 miljoner spänn.
Mycket pengar, kan man tycka och av största vikt för de små lokala bussbolagens överlevnad. Då förväntar man sig som kommuninvånare att processen sköts på ett juridiskt riktigt sätt.

Det tycker inte skummisarna på SKL, Sveriges kommuner och landsting.

När kommunen, Falkenberg alltså, hade räknat ihop körsträckorna, trodde inte de lokala bussbolagen sina ögon. Det stämde inte på en fläck och då kunde de inte ge seriösa anbud i upphandlingen heller. Bergkvara Buss, som inte hade en aning om de verkliga körsträckorna, sopade därför mattan med småbolagen, eftersom Bergkvara inte hade anledning betvivla kommunens beräkningar. Småbolagen överklagade.

Sen började det verkliga rävspelet och bluffandet från SKL´s sida. Det gällde ju att lura till sig segern i länsrätten. Matthias Sylwan, förbundsjurist från SKL, företrädde Falkenberg. För att vinna processen drog han till med formuleringen att Falkenbergs kommun hade mätt körsträckorna ” med noggrannhet och omsorg”. Småbolagen ljög, ansåg Sylwan, när de hävdade att körsträckorna inte stämde.

Men lögnhalsen var Sylwan och SKL.

Länsrätten i Halland är ganska enkel att manipulera. I valet mellan vad de små lokala bussbolagen med kännedom om körsträckorna hävdade och SKL´s lögn, valde en blåögd länsrätt att tro på SKL. Hurra, hurra för ännu ett grundskott mot rättssäkerheten i Sverige.

När lokaltidningen Hallands Nyheter började rota i saken framkom att kommunens beräkningar, som underlag för upphandling och målet i länsrätten, i stort sett var ” rena fantasierna” Ett av omloppen uppgavs inför länsrätten och i upphandlingen vara 3884 mil per läsår, men var egentligen 1700 mil. Som ett av flera exempel.

Detta påstod jurist Sylwan, SKL, vara resultatet av en ” noggrann och omsorgsfull” uppmätning. Flera av de små bussbolagen gick omkull, som en följd av Sylwans jättebluff.

Länsrätten borde veta bättre. Att blåögt godta en lögnaktig partsinlaga framför vittnesmål av enskilda som har faktisk kunskap om verkliga förhållanden, visar att omdömesförmågan hos länsrättens ledamöter inte är vad den borde vara. Detsamma gäller känslan för rättssäkerheten.

Länsrätten bör inför framtiden beakta att Sveriges kommuner och landsting inte är främmande att ta till vilka medel som helst för att vinna processer mot enskilda. Matthias Sylwans metoder visar med all önskvärd tydlighet att SKL inte är en seriös organisation och att ett varningens finger alltid bör höjas när SKL är bidragande part i en process, vad det än gäller.

Rättsrötan startar i sanning ovanifrån. Falkenbergs kommun har bett om ursäkt, men någon kompensation från SKL till de drabbade bussbolagen har RMSS inte hört talas om… Den som bluffar bäst vinner.
Vill nån läsa mer så titta i Hallands Nyheter 8/11 2008.

Som framgår av denna sida har det ingen betydelse om man är skyldig eller oskyldig när man döms i domstol. RMSS har beskrivit hur Arne fälldes fast alla visste att han var oskyldig. Vi har också konstaterat att frånvaron av reaktioner från ansvariga myndigheter visar att det inträffade inte utgör något avsteg från vad som betraktas som normalt och accepterat inom rättsväsendet.

RMSS har därför på eget initiativ försökt ta reda på varför Arne rapporterades, genom att begära ut polis Paul-Inge Lundgrens personakt. Det var ju Paul-Inge som rapporterade Arne.

Polisjurist Mats Lundquist vägrade lämna ut Paul-Inges akt eftersom han ansåg att RMSS kommer att utöva ”våld eller annat men” mot Paul-Inge om RMSS får veta Paul-Inges skolbetyg, meriter eller polismyndighetens beslut 1986 att Paul-Inge inte längre beordras ” tjänstgöra i Laholm”, för att ta ett exempel. Jurist Lundquist missbrukar medvetet sekretesslagstiftningen för att skydda sin kollega.

Men kammarrätten väljer lustigt nog att följa lagstiftningen och tvingar Lundquist att sköta sitt jobb och lämna ut Paul-Inges akt.

Lundquist sätter sig då ner och går igenom samtliga 157 sidor och stryker noggrannt alla uppgifter om födelsenumrets sista fyra siffror, hemadress och hemtelefonnummer till Paul-Inge. Det har tagit Mats åtskillig tid. Det tog RMSS 3 minuter att få reda på uppgifterna, bara för syns skull. De är nämligen fullkomligt ointressanta i ärendet.

Däremot lämnade Mats ut uppgifter om Paul-Inge från ett kuvert märkt ” Konfidentiellt”. Där fanns uppgifter om Lundquists fötter, knän, eventuella lösgom, skärsår i pekfinger, hur många gånger Paul-Inge varit sjuk och i vilka sjukdomar, att han spelat fotboll i polis SM och varit ledig vid faderns dödsfall osv.

Varför Mats gör så mot sin kollega är svårt att veta. Kanske är han tjurig för att kammarrätten tillrättvisade honom. Hur som helst tror inte RMSS att det beror på att Paul-Inge var så trångbodd att han fick flytta till Borås, som orsakade att han rapporterade Arne. Istället tror RMSS att Mats dels missbrukar sekretesslagstiftningen för att skydda sin kollega och obstruera tryckfrihetsförordningens andra kapitel, dels bryter mot samma lagstiftning av ren tjurskallighet. RMSS har JO- anmält honom för båda sakerna i syfte att få klarhet. Anmälningen kan du läsa här nedan.

Vad som däremot kan vara en tänkbar förklaring till att Arne råkade så illa ut för Paul-Inge, är Paul-Inges betyg och meriter. Som elektrikerlärling fick han visserligen goda vitsord för uppförande och arbetskunnighet 1960. Men realexamen, motsvarande högstadiet, visar att han är medelmåttigt begåvad. Fick han godkänt så var det bra, inget mer. Det motsvarar det gamla betyget B, med fyra steg därovanför, ungefär en etta.

Betyg från statens polisskola visar att han fått motsvarande en etta, 6 tvåor och fyra treor på en femgradig skala. Vidare har han intyg på ” lämplighet” för polisyrket, han har nått godkänt resultat som utryckningsförare, genomgått kurs i flygande inspektion utan angiven betygsgradering, blivit godkänd i assistentkurs, radarkurs, gått igenom kurs i hastighetsövervakning med radar 1981 och bedömts som lämplig för polisyrket av förste poliskonstapel Gunnar Olsson, 1962.

Paul- Inge är alltså ingen stjärna. Hur han skött sin tjänst fram till sin pensionering är okänt för allmänheten. Det enda vi vet är att jurist Mats skriver att han inte åtalats för tjänstefel någon gång, så vitt känt.

Vad vi däremot vet är att Paul-Inge valde att avsluta sin långa tjänstgöring genom att på falsk grund rapportera Arne för fortkörning, fast Arne hade bevis på att han var oskyldig. Orsaken till Paul-Inges agerande är sannolikt hans personliga medelmåttighet, som möjligen kan ligga bakom en orimlig omnipotens, vilken i sin tur omöjliggör för Paul-Inge att ta hänsyn till faktiska bevis som talar emot hans egen uppfattning.

Samma förhållande torde råda även vad gäller utredande åklagare Ginger Olsson, åklagare Mats Forsen, notarie Marcus Larsson, nämndemännen Ibe Okoro, Maine Mark och Runa Björk,som samtliga medverkade till att Arne fälldes i tingsrätten fast han var oskyldig.

Skam alltså över dessa ” rättens” tjänare och stor anledning att bevaka deras framfart i kommande processer. Det finns ingen som helst anledning förvänta sig att de har ambitionen att göra ett bättre jobb i framtiden.

Där ligger alltså förklaringen till att Arne fälldes och till att han tvingades driva sin egen rättsprocess, göra sin egen förundersökning ända fram till frikännandet, i kamp mot åklagare Mats Forsen som envetet motsatte sig Arnes överklagande. Vad var det nu Forsen tjänade i månaden för detta jobb, 42600:- ?

I allmänt intresse bifogar RMSS nu JO- anmälan mot jurist Mats Lundquist, polismyndigheten. Självklart förväntar vi oss ingenting av den. Mats´ agerande kan ju faktiskt bero på ren dumhet och inkompetens och otaliga gånger har JO talat om för oss att det inte är olagligt att vara obegåvad i tjänsten.

JO

Ärende: Misstänkt missbruk av sekretesslag
Misstänkt brott mot sekretesslag

Misstänkt: Mats Lundquist, jurist, polismynd i Halland

1. Som redan dokumenterats har polisinsp Paul Inge Lundgren rapporterat en lastbilschaufför för fortkörning, trots att bevis i form av färdkort redan från början visat att chauffören var oskyldig. JO har bekräftat att Lundgrens förfarande är ett accepterat sätt att utöva polismans tjänst. Chauffören frikändes genom HD´s försorg.

Då RMSS, i likhet med många andra som nog så patetiskt anser att rättssäkerheten är viktig, med anledning av Lundgrens skändliga agerande ber att få ut Lundgrens personakt, nekar jurist Lundquist att lämna ut densamma, med hänsyn till sekretesslagen. Lundquist anser att käännedom om Lundgrens personakt innebär fara för Lundgren, med risk till liv o lem, om RMSS förstått saken rätt.

Kammarrätten näpsar emellertid Lundgren, som därefter lämnar ut 157 sidor personakt, efter att ha strukit Lundgrens personnummer, hemtelefon och hemadress på en del av dokumenten. Det tog därefter RMSS tre minuters telefonsamtal att få de censurerade uppgifterna från annat håll, endast för kuriositetens skull. För sakens skull är de helt irrelevanta.

Vid genomläsning visar det sig att en mängd dokument inte censurerats alls.

RMSS bifogar 11 dokument som exempel härpå. Frågan uppkommer då varför Lundquist från början hemligstämplade dessa och övriga ocensurerade dokument. För RMSS och många andra rättshaverister står det klart att Lundquist vägrade lämna ut handlingarna eftersom han ville skydda sin kollega, Lundgren. Lundquist missbrukade därvid sekretesslagstiftningen i eget syfte.

RMSS ber JO bekräfta att det stod Lundquist fritt att obstruera tryckfrihetsförordningens andra kapitel på detta sätt, i eget och Lundgrens intresse.

2. Å andra sidan har Lundquist av någon sorts tjurskallighet, lämnat ut dokument utan något som helst intresse för saken och RMSS. I ett kuvert betecknat ”Behandlas konfidentiellt” återfinns för Lundgren känsliga men för RMSS totalt ointressanta uppgifter om Lundquists fot som fått en knäpp, följt av en större och öm bula, att Lundquist fått ett öppet skärsår på vänster pekfinger nedblodat av en knarkare, att Lundquist spelade innebandy så at höger ben vreds så hårt att skridskon sprack, att Lundquist varit sjuk vid 27 tillfällen, med datum angivet, att han vårdat barn, passat barn spelat hockey, flyttat, spelat fotboll i polisSM, att han var ledig vid faderns dödsfall etc.

Vidare lämnar Lundquist ut Lundgrens brev om hur hans privatliv påverkar hans tjänsteplats, hur hans giftermål påverkar hans bostadsförhållande, hur hans knä svullnar upp igen till följd av ryggsimningsövning. Därefter redogör Lundquist genom akten hur Lundgrens allmänna hälsoläge ter sig, huruvida hans familj drabbats av sinnesslöhet eller självmord o i så fall hos vem, om han vårdats på sjukhus, har fotsvett, hur ryggen och andningsorganen fungerar, om urinen innehåller blod eller om Lund gren har löstagbar protes.

Vidare berättar Lundquist att Lundgren varit förkyld vid fem tillfällen, haft maginfluensa tre gånger, halsont två och knäont en.

RMSS har inget som helst intresse av dessa uppgifter. Ej heller har de med saken att göra, Lundgrens rättsvidriga rapportering av den oskyldige lastbilschauffören. Det ter sig synnerligen osmakligt att Lundquist trots detta lämnar ut uppgifterna och dessutom tar betalt för dem, trots att de saknar relevans.

RMSS hävdar att de utlämnade uppgifterna skadar Lundgren och kränker hans person, samt att sekretesslagstiftningen torde förhindra att sådana personliga uppgifter lämnas ut.

RMSS hävdar därmed att Lundquist, genom att lämna ut de personliga uppgifterna om Lundgren, brutit mot sekretesslagstifningen och kraftigt kränkt den kollega som han från början velat skydda. RMSS överlåter åt JO att bedöma huruvida sekretessbrott förövats i detta avseende av Lundquist.

Enl uppdrag

Helge Rudling
RMSS

RMSS har skrivit om Arne som fälldes för fortkörning fast alla visste att han var oskyldig. Tills högsta domstolen grep in. Du vet, den där domstolen där fiolspelande skattefuskare och sexköpande domare sköter sina dagliga värv. Vi har också beskrivit hur åklagarkammaren i Halmstad fungerar, eller inte fungerar.
Ganska uppseendeväckande för en vanlig enkel svensk som ännu inte förstått hur överheten fungerar. För det vi beskrivit är inget som strider vare sig mot lagstiftning eller god tjänstemannased. Följande tjänstemän i högsta position/ politiska församlingar har informerats i ärendet och har inget negativt att säga om vare sig hur Arne behandlats eller hur åklagarkammaren i Halmstad fungerar:

JO Mats Melin, Magnus Wulkan
JK Göran Lamberts
Överåklagare Björn Ericson, Malmö
Överåklagare Peter Hertting, Malmö
Åklagare Camilla Ström, Malmö
Polisstyrelsens jurist Lena Dimander
Konstitutionsutskottet
Alla riksdagspartier.

Så håll till godo, alla vi små svenskar, har vi det minsta otur så åker vi dit, hur många bevis för vår oskuld vi än har, för så fungerar rättssystemet i Sverige enligt alla ovan nämnda.

Nu kan vi läsa om en forskarrapport som visar att polisens rattfyllekontroller inte syftar till att minska rattfylleriet utan att fylla den statistiska kvoten för ” antal blås”. För oss som vet lite grand om hur det fungerar är detta inget konstigt. Det konstiga är nästan att det finns så många bra poliser. Det är ganska ofta man imponeras av hur polisen griper in vid olycksfall, otäcka övergrepp och vansinneshandlingar, inte sällan med livet som insats. Heder åt de polismännen.

Men inte alltför sällan råkar vi ut för en Paul-Inge Lundgren, som gärna rapporterar fortkörning fast han vet att det inte är sant. Andra låter gärna bilister blåsa två gånger för att fylla kvoten av blås och har kontroller på tider när risken att ta fast någon rattfyllerist är så låg som möjligt.

Men RMSS vägrar tro att det i de flesta fall är de enskilda poliserna själva som agerar på denna idiotnivå. Vi är ganska säkra på att det är polisbyråkrater och osund organisation som tvingar enskilda poliser till en sådan förödmjukande tjänsteutövning, förödmjukande för poliserna själva, liksom för rättssystemet.

Möjligen har enskilda poliser ansvar för att inte protestera tillräckligt högt mot byråkratidiotin inom polisväsendet. Och det kan man förstå eftersom de naturligtvis är rädda om jobb och lönetrappa. Polisbyråkrater är säkert inte sena med att slå ner på poliser med ambitioner att göra ett bra jobb.

Tyvärr lär det till och med vara på det sättet, enligt Leif GW, att minst hälften av polisväsendet utgörs av byråkrater, mindre än hälften gör polisjobbet. Undra på att det ska blåsas för blåsandets skull och inte för att få ner rattfylleriet. De riktigt blåsta/lurade är de allt fler som fått sin familjs/sitt eget/ sina vänners liv och hälsa utsatta för en stupfull rattdåre efter klockan 12 på dagen, när Paul Inge och de andra åkt hem för att fylla i sina tabeller över ”blås”.

Och skulle vi själva vilja rota lite i skiten, till exempel genom att begära ut Paul Inge Lundgrens personakt, kan vi säkert som sex räkna med att polismyndigheten gör vad den kan för att skydda sig själv. Det var precis vad RMSS gjorde och genast bryter polismyndighetens jurist Mats Lundquist mot tryckfrihetsförordningen och vägrar lämna ut personakten, som till stora delar är allmän handling. Varför? Behöver du undra?

Nu har kammarrätten, konstigt nog, gett Mats på tafsen, eftersom ett ” stort antal handlingar i akten inte omfattas av sekretess”. Det skall bli intressant att se hur Lundqvist kommer att slingra sig som en mask för att skydda Paul Inge och hindra att RMSS får se vad en sådan poliskonstapel har för utbildning och tjänstgöringshistoria som gör att han utan att blinka anser det rätt att rapportera en fortkörare som inte har kört för fort.

Så håll tummarna alla vi små, så vi inte råkar ut för en Paul Ingepolis, en Mats Forsenåklagare en Runa Björk/Moine Mark/Ibe Okoronämndeman eller en Marcus Larssontingsnotarie, för då sitter både vi och rättssäkerheten illa till. Stöd av tillsynsmyndigheter/ övriga rättsvårdande myndigheter/politiska partier/lagstiftande församlingar kan vi inte räkna med.